fredag 19 november 2010

Om att tala eller tiga


Nu kan jag väl knappast klaga på att det inte skulle vara tillräckligt med november och mörker längre... Här på landet finns inga gatlyktor och kvällen faller som ett gammaldags vaddtäcke över mark och hus där utebelysningen sen knappt kan anas genom fuktdimmorna. Mycken tid för att sitta inne och kura med en bok framför braskaminen eller sitta hos moster med kaffekopp och hembakta äppelmosgifflar medan man bara har fönsterbelysningen tänd i rummet. Kura skymning, sa man förr. Är det någon mer som gör det idag, sitter still och låter mörkret sakta falla över människor och saker, pratar och pratar och faktiskt också lyssnar till varandra....?

Jag hade för en gångs skull radion på häromdagen och eftersom sjömannen alltid vrider om den till P1 och jag aldrig ser vilken ratt man ska skruva på för att ändra station eftersom jag aldrig orkar gå och rota rätt på några användbara glasögon så blir det P1 jag också lyssnar på när jag för en gångs skull sätter på apparaten....nåväl, i alla fall satt där en människa och pratade om hur viktigt det är att få göra sin röst hörd i alla olika sammanhang och kanske framför allt då i skolan där det ju idag inte är lätt att överhuvudtaget höra nånting.... Det fanns naturligtvis tekniker att använda för att nå detta mål och utbildningar att gå och böcker att läsa och kunnigt folk att konsultera och behovet verkade vara nästan omättligt stort. Själv kunde jag inte låta bli att fundera på om det fanns någon konsult som kunde garantera att det fanns någon i andra ändan sen, efter kursen, som ville lyssna på den där nyväckta pratförmågan.

För visst är det väl så det är? Att medan du pratar så är jag fullt upptagen med att reagera på det du säger och med att formulera mina dräpande svar. Jag vet ju precis vad du menar trots att jag inte aktivt hört mer än en fjärdedel av vad du egentligen säger och jag har ju alltid rätt till min egen åsikt, ingen ska sätta sig på mig och sanningen, den eviga sanningen är min. The word is mine.... och den som har flest rätt har vunnit och kommer först till himlen......

Är det någon mer därute som liksom jag har tröttnat på att alltid behöva stå till svars, ifrågasättas, prövas och besvaras i alla sammanhang? Är det nån mer som tycker att det är trevligt när nån annan berättar sin historia. att det är skönt att bara få vara där, vila i ögonblicket och vara närvarande. Veta att det blir min tur sen nån gång eller också inte men det är ovidkommande just här och nu. Det finns så många berättelser, varje liv är en historia, hur ska jag få höra dem om jag inte lyssnar?


Katten har lite svårt att fatta att sommaren är borta, han skriker och vill ut och sen skriker han och vill in igen när han inser hur kallt och blött det är ute. Mössen får härja vilt under diskbänken, slö som han är så väntar han till kräken fastnat i fällorna. Sen släpar han ut fällorna på golvet och tuggar i sig musrumpan som sticker ut..... Att varje morgon mötas av en halv mus i en fälla mitt på sovrumsgolvet är ingen mjukstart på dagen....