torsdag 23 december 2010

God Jul!!!!

Och så var det dags igen...för femtifjärde gången i mitt liv. Och trots att jag vet precis hur det går till och vad som händer (och vad som inte händer!) så är det ändå alltid lite, lite magiskt så här kvällen innan! När det är städat och fejat, knäcken är kokad, paketen är inslagna och hyacinterna luktar sött och gott...

En riktigt, riktigt GOD JUL!!! tillönskar jag er alla som fortfarande tror på tomten, som prioriterar julefrid framför julestress och som fortfarande nånstans inom er tror på att vi människor är till för varandra.....Vi ses igen när julmaten är uppäten!

tisdag 21 december 2010

Om nattliga äventyr



Vi har tillbringat eftermiddagen och kvällen med sju glada barn och en hel volme med julpysselmaterial. Middag med vin och sen ett sånt där samtal som man bär med sig ett par dagar efteråt med mammorna medan barnen dråsat ner framför en tvn. Efteråt tar Prinsessan och jag sparken hem igen. Klockan är 22.00 och vägbanan är blank som en skridskois. I nerförsbackarna är det som att åka på smör....


Det borde vara mörkt men det är det inte. Månen är nästan hel och skiner så starkt att träden lämnar skarpa skuggor i snötäcket. Det är - 18 och vindstilla, allt gnistrar i det kalla ljuset. Tyst, tyst, bara sparkmedarnas skrapande i snön hörs.


På ängen framför huset möter vi älgen som i flera dar strukit runt gården. Den kliver lugnt i den djupa snön, öronen spelar, den hör oss men ser oss inte. Den fortsätter rakt emot oss men upptäcker oss och viker av när det bara är 5 meter kvar och fortsätter ut i den orörda snön, stannar och vänder på huvudet, den har antagligen aldrig sett en spark förut... Vi står alldeles stilla en lång stund och känner av varandra, månen lyser och det enda som hörs är älgens andetag.

När jag kommer in i huset så slår det mig att detta är årets längsta natt..... Det är nu det vänder, snart, snart, snart är ljuset tillbaka......


söndag 19 december 2010

Om vinter, vägriddare och snöplogar


Till och med jag som vanligtvis brukar gilla vintern, känner att jag börjar bli lite mätt..... Det är tredje dan i sträck som det snöar och som vanligt är det tvärsnö, det vill säga inte snö som vackert dalar i stora flingor utan nåt vasst, stickigt vitt som far på tvären utanför fönstret och sen landar i stora oförutsägbara drivor på backen utanför. Medan jag skottar bilinfarten så driver vägen till vedbon igen. Medan jag skottar vägen till vedbon så bildas en jättedriva på trappen så att jag måste skotta fram ytterdörren. Medan jag skottar fram den så drar bilinfarten igen, ja ni förstår kanske....
Veden i vedbon minskar oroväckande snabbt för nu går braskaminen dygnet runt. Ytterligare en elkabel i vattenledningen verkar ge tillräckligt med värme för att vattnet ska klara sig från att frysa i år men jag går ändå nån slags nattvakt av gammal vana och spolar lite, kollar huvudsäkringar och slänger in en pinne till i kaminen när jag ändå är uppe. Det är lite som att ha bebis igen, sällan en hel natts sömn, men man klarar sig rätt gott på att sova flera korta pass också. I min ålder är ju ändå de flesta sömnlösa verkar det som när jag sitter och fikar med vänninorna. Då är jag hellre uppe och eldar än jag sitter vid köksbordet och löser korsord....


På vägen som syns utanför mitt fönster har jag uppsikt över dagens tredje bil som landat i diket. En hel hoper med bilar har fastnat bakom ekipaget och nu hjälps man åt att försöka dra upp olycksfågeln ur sagda dike. Efter mycket ståhej lyckas man och alla inblandade står på rad och gör vågen när den lilla bilen (med jättestor julgran på taket!) lyckas ta sig vidare igen genom snödrivorna. Det gör mig lite glad att jag bor på landet där man faktiskt ställer upp för varann och hjälper till i stället för att reta upp sig. Påminner mig själv om att ja borde lägga ut en bogserlina i bilen, i fall att.... och en snöskyffel! Och startkablar! Varma filtar kanske? Doppvärmare så att man kan göra te, ifall man blir stående länge nånstans? Fast då måste man ju ha vattenflaska också. Och te.....
Drömmer mest om en plogbil, just nu. Dels en allmän kommunal, betald med min höga kommunalskatt som skulle kunna komma med jämna mellanrum och ploga vägen så att det gick att ta sig nånstans, dels en egen privat bautastor en så att jag kunde ge mig ut och bara VRÄKA undan snön. Ingen mjäkig snöslunga utan ett riktigt dieselmonster med schaktblad större än livet. Själv skulle jag sitta i den med fet cigarr mellan tänderna, håret på ända och nåt vilt i blicken, ungefär som Mel Gibson i "Mad Max"-filmern om nån nu minns dom... morrmorrmorrmorr, låg växel, sulan i botten, BRAHAHAHAHAHAHAHA och undan far snön och buskar och stenbumligar och snökäppar och allt far i en vacker båge genom luften och landar inte förrän det når grannens bilinfart..... Tänk att jag satt i somras och drömde om isbjörnar.....

måndag 6 december 2010

Om mörker

Andra må gnälla. Själv tycker jag att det är så vackert att man kan svimma. Jag måste vara muterad, ett av evolutionens många misstag, eller också är det så att jag är det där utvecklot som anpassats just för att överleva här på denna plats, i mörker och kyla! Jag älskar nämligen snö. Och mörker, som trogna läsare av denna blogg kanske har insett vid det här laget. Jag tycker det är så andlöst vackert med rimfrost och snödrivor att jag faktiskt kan acceptera att det medför snöskottning och förfrusna vattenledningar.....


Ingen brukar komma ihåg att ta in posten på normala tider, i den här familjen. Snarare är det så att någon, på kvällen, tänker sig att tända en brasa i kaminen och upptäcker att det inte finns något papper att tända med eftersom ingen hämtat in morgontidningen.... I kväll tassade jag ut vid 22-tiden och vittjade brevlådan på en stadig hög reklam för att kunna tända min kvällsbrasa. När man bor på landet har man ingen gatubelysning och på vägen är det mörkt men i granngårdarna lyser adventsstjärnor och ljusstakar. Jag är så lycklig över mina goda grannar, förutom att vara mycket trevliga så har de dessutom den goda smaken att inte klä in hela sina hus och omgivningar i ljusslingor. Det lyser så lagom vackert i alla backar runt om mig där jag traskar fram i trivsamt mörker. Jag har aldrig förstått det där, att köpa hus på landet och sen lysa upp hela tomten som om den vore en hockeyrink. Om man är mörkrädd kan man väl bo kvar i stan......


Den värsta kylan har släppt och det är bara ett par minusgrader. Konstigt hur fort man vänjer sig! Nyss var det ruggigt när temperaturen gick ner till ett par grader över nollan, men nu, efter två veckor där termometern visade -22 som värst så känns kylan inte längre besvärande och dunjackan är alldeles för varm så fort man ska ut och jobba. Sköskottning i T-shirt och foppatofflor idag! Här ser ni kärringen som pallar för en frostnatt! Och vattnet har runnit snällt hela tiden under smällkalla nätter, fast det beror förstås på att det har fått just rinna hela tiden, dag som natt...... Nu är allt porslin vackert brunfärgat av alla konstiga kemikalier som vårt vatten innehåller......


Katten har fått svindyrt specialfoder som tycks motverka fler blåskatarrer och han klarar av att vara ute även i riktigt kallt väder numera till småfåglarnas stora förskräckelse eftersom han tillbringar sin utetid med att ligga utsträckt som en fäll under fågelbordet och noggrant vakta att ingen sparv äter upp mattes frön. Rådjuren har för länge sen insett att det numera saknas hund och äter upp sagda frön så fort jag lägger ut nya. Men de är ju vackra, kan jag tycka den här tiden på året när jag inte behöver oroa mig för tulpaner och rosknoppar. I spisen brinner morgontidningen tillsammans med några rejäla vedklabbar. En kopp Yogi-te, den där sorten som smakar choklad står bredvid mig och ryker. Nog är livet gott att leva, även på vintern...

fredag 19 november 2010

Om att tala eller tiga


Nu kan jag väl knappast klaga på att det inte skulle vara tillräckligt med november och mörker längre... Här på landet finns inga gatlyktor och kvällen faller som ett gammaldags vaddtäcke över mark och hus där utebelysningen sen knappt kan anas genom fuktdimmorna. Mycken tid för att sitta inne och kura med en bok framför braskaminen eller sitta hos moster med kaffekopp och hembakta äppelmosgifflar medan man bara har fönsterbelysningen tänd i rummet. Kura skymning, sa man förr. Är det någon mer som gör det idag, sitter still och låter mörkret sakta falla över människor och saker, pratar och pratar och faktiskt också lyssnar till varandra....?

Jag hade för en gångs skull radion på häromdagen och eftersom sjömannen alltid vrider om den till P1 och jag aldrig ser vilken ratt man ska skruva på för att ändra station eftersom jag aldrig orkar gå och rota rätt på några användbara glasögon så blir det P1 jag också lyssnar på när jag för en gångs skull sätter på apparaten....nåväl, i alla fall satt där en människa och pratade om hur viktigt det är att få göra sin röst hörd i alla olika sammanhang och kanske framför allt då i skolan där det ju idag inte är lätt att överhuvudtaget höra nånting.... Det fanns naturligtvis tekniker att använda för att nå detta mål och utbildningar att gå och böcker att läsa och kunnigt folk att konsultera och behovet verkade vara nästan omättligt stort. Själv kunde jag inte låta bli att fundera på om det fanns någon konsult som kunde garantera att det fanns någon i andra ändan sen, efter kursen, som ville lyssna på den där nyväckta pratförmågan.

För visst är det väl så det är? Att medan du pratar så är jag fullt upptagen med att reagera på det du säger och med att formulera mina dräpande svar. Jag vet ju precis vad du menar trots att jag inte aktivt hört mer än en fjärdedel av vad du egentligen säger och jag har ju alltid rätt till min egen åsikt, ingen ska sätta sig på mig och sanningen, den eviga sanningen är min. The word is mine.... och den som har flest rätt har vunnit och kommer först till himlen......

Är det någon mer därute som liksom jag har tröttnat på att alltid behöva stå till svars, ifrågasättas, prövas och besvaras i alla sammanhang? Är det nån mer som tycker att det är trevligt när nån annan berättar sin historia. att det är skönt att bara få vara där, vila i ögonblicket och vara närvarande. Veta att det blir min tur sen nån gång eller också inte men det är ovidkommande just här och nu. Det finns så många berättelser, varje liv är en historia, hur ska jag få höra dem om jag inte lyssnar?


Katten har lite svårt att fatta att sommaren är borta, han skriker och vill ut och sen skriker han och vill in igen när han inser hur kallt och blött det är ute. Mössen får härja vilt under diskbänken, slö som han är så väntar han till kräken fastnat i fällorna. Sen släpar han ut fällorna på golvet och tuggar i sig musrumpan som sticker ut..... Att varje morgon mötas av en halv mus i en fälla mitt på sovrumsgolvet är ingen mjukstart på dagen....




torsdag 28 oktober 2010

Om höstlängtan


Snart två månader sen jag uppdaterade och det är inte klokt vad tiden springer iväg. En hel sommar som bara rasslade till och försvann, lika snabbt som vanligt, nog är det konstigt att man aldrig vänjer sig att det kan gå så förtvivlat fort.....Och så blev det höst och mörkt och drivor med gula löv och tvätt som man glömmer kvar på tvättlinan och blir sköljd tio gånger extra innan man kommer ihåg att ta in den. Frysen är full med hallon och svamp och katten har genomlevt sin första blåskatarr för året. I alla fall hälften av veden kom in under tak i någorlunda tid och växthuset är urstädat, gräsmattan har tack och lov slutat växa och gräsklipparna har fått gå till vintervila under en stor pressenning. Det känns som om det mesta lagt sig till ro och vila inför väntan på drivis och hagelstormar....

Runt omkring mig finns människor som kallar denna tid på året för höst och sen i nästa andetag börjar klaga över mörker och kommande kyla. Själv känner jag en viss lättnad över att sommaren är över, det kan lätt bli lite stressande att månad efter månad fara mellan trädgårdsfester och grillpartyn, resa kors och tvärs med familjen i trång bil för att hälsa på släktingar man helst vill upphöra att dela genetiskt material med och dess emellan plöja och harva i sin trädgård för att hålla sork, sniglar och ogräs stången. Badstränder ska besökas, picknickar anordnas, kubbspel ooch krocket spelas till förbannelse och dynorna till utemöblerna åker ut och in alltefter väder. Hälften av maten ska lagas inne i huset och hälften ute på grillen så att ingenting är färdigt och varmt samtidigt.....och sen är nätterna så ljusa att det inte går att sova......

Nej, ge mig november! Med mörka kvällar och tända ljus, sprakande brasa i kaminen och en stor kopp med Yogis choklad-thé. Ge mig lång och tidig skymning med torra löv som blåser omkring och frost i gräset. Avlövade träd mot apelsinfärgad kvällshimmel.... sitta inne och läsa trädgårdsböcker och i fantasin rätta till allt som blev tokigt eller ogjort den gångna sommaren.... rota i lådorna i garderoben och, glatt överraskad, hitta halsdukar och vantar man glömt att man en gång stickat....
Katten springer över gräsmattan med svansen i vädret precis som om han ser någon att hälsa på. Jag tror att han ser Bibbi när hon tassar sin sedvanliga hundkvällsrunda bland sorkhålen. Inomhus har det i alla fall äntligen tystnat, ingen rasslar längre med halskedjan eller skvätter vatten ur vattenskålen om nätterna. Jag hoppas och tror att hon äntligen törs släppa taget om mig, hon ser nog att jag kanske nu är redo för ett liv utan hund, att jag faktiskt kan stå på egna ben, även om de är svajiga....

söndag 5 september 2010

Om att gå i stå


Ibland ta livet såna där tvärvändningar att man kommer av sig alldeles. Man går i stå, som farmor alltid sa. Just nu står jag väldigt still. Min promenadkompis, min allra klokaste samtalspartner och alltid accepterande och förlåtande bästa vän finns inte mer. Vackra Bibbi fick, såsom gamla tikar har för vana, en livmoderinflammation för drygt en månad sen och opererades mitt i värsta sommarvärmen, fick penicillin och kryade på sig med sin sedvanliga iver. Dagen efter hemkomsten var hon tillbaka i sorkåkern, för trött för att stå på benen men det gick ju att ligga och gräva.....Allting läkte fint och inga komplikationer tillstötte och jag gick här och var lycklig över att vi framöver skulle slippa problematiken med juvertumörer och annat underlivselände. Och så dog hon i sömnen mitt i natten för snart två veckor sen.........
Nu ligger hon begravd nere vid åkerkanten med huvudet vänt mot ån så att hon ska kunna höra rådjuren trippa förbi. Det känns bra. Men jag önskar att hon kunde sluta tassa på mitt golv på nätterna, jag hör hennes halskedja rassla när hon ruskar på sig och klorna som skulle behöva klippas. Hundhåren fortsätter att rulla i tussar över golven fast jag har storstädat grundligt för att få bort alla spår. När det regnar ute luktar det blöt hund inne. Någon dricker ur kattens vattenskål så att det stänker över halva golvet. En god vän som också är hundmänniska sa att hunden är så van att vakta på oss stackars bortkomna människor att den inte riktigt kan sluta ens efter sin bortgång. Den måste vara kvar ett tag och se att man klarar sig ordentligt på egen hand. Och Bibbi var mycket väl medveten om hur totalförvirrad jag är för det mesta....
Så nu är jag i stå. Inte längre hundägare eller man kanske får räkna ett hundspöke som en halv hund ändå? Att gå vanliga hundrundan ensam är ännu inte att tänka på efter som den blir just så väldigt ensam. Jobba i trädgårn är urtråkigt när ingen hänger över axeln på en och kollar vad man gör. Att ligga i solstolen känns också lite isolerat när man inte kan stoppa ner handen i en lurvig hundnacke. Jag kommer dessutom att bli tvärfet eftersom jag fortfarande alltid brer en macka för mycket men numera äter upp alla själv...
Katten går i buskarna och skriker, han fattar som vanligt ingenting, men märker att kompisen fattas. Idag satt till och med en fet sork rätt upp och ner utanför sitt hål i min illa tilltygade gräsmatta. När jag gick dit med spaden högsta hugg för att slå ihjäl honom så satt han bara lugnt kvar och tittade på mig. Det var som om han ville fråga vart den där roliga individen hade tagit vägen, den där som det var så roligt att leka kurragömma med...

lördag 17 juli 2010

Om måsten och lust


En bekant i periferin, ni vet, en sån där som man inte alltid orkar ringa eller träffa regelbundet men som det är rätt trevligt att sätta sig vid samma bord som när man råkar springa på varandra på nåt av stans alla fik, denna bekant lider antagligen lika svårt av värmen som jag för det är mycket gnäll, vill jag lova! Vi har just av en slump hamnat på samma café med varsin latte och nu sitter hon vid mitt bord och utgjuter sig över kommunalpolitik, väder, grannens högljudda hund och priset på kladdkaka. Jag tänker att hon har sovit lika illa som jag gjort de senaste nätterna, sånt tär ju på en, själv har jag de senaste dagarna upptäckt att jag har en ovanligt kort stubin när jag kör bil. Tur att inte Sjömannen är hemma, då hade jag antagligen tyckt att han stod ivägen precis hela tiden....

Bekantingen fortsätter malandet, om friskolornas existensberättigande via barns fula vana att sitta hela dagarna framför datorn istället för attt vara ute i solen (tur att de inte är det i denna värme, tänker jag som suttit en hel del framför datorn med stora fläkten blåsandes rakt i nyllet under de senaste dagarna, men flat som jag är så säger jag inget!) och så raskt över till diskmaskinen hennes som lagt sig ner i hettan och tvärdött. Det enda som går är pumpen, säger hon, det hör man för den piper lite där under diskbänken. Jag dyker ner i min latte för att dölja mitt fniss, det låter som om hon är så lycklig över att åtminstone nån del av maskinen har kvar något av sin forna vigör....

-Jag bara måste ha tag på en ny, säger hon. Och det som är så svårt nu, när det är semester och allt!

Man hör på henne hur fasansfullt alternativet är, kanske några veckor med händerna nedsänkta i diskbaljan otaliga gånger per dag, nagellack som flagnar, torrsprickor och brustna nagelband..... Jag invänder lite lamt att jag inte haft diskmaskin på flera år. Det örat lyssnar hon inte på.

- Diskmaskin klarar jag mig inte utan!Det måste man ju ha! säger hon med bestämdhet.
När jag sitter i bilen på vägen hem (och försöker låta bli att reta mig på mannen i bilen framför som håller samma hastighet hela tiden, 65 km/t oavsett om det är 30, 50 eller 70) så kan jag inte låta bli att fundera över det hon sagt. Om det är nånting som gör mig fundersam så är det när folk hela tiden "måste".... Luft måste man ha och vatten och näring, i den ordningen. Sen måste man nog ha lite kärlek också om de ska vara mödan värt att förse sig med det föregående. Men sen?

Människosläktet är väl som art runt miljonen år gammalt. Det gick runt ganska länge utan vare sig disk- tvätt- eller andra maskiner. Om diskmaskinen verkligen hade varit ett måste så hade förmodligen evolutionen utvecklat en variant som var fastvuxen nånstans runt midjan. Och dessutom sett till att de 9/10ndelar av världens befolkning som handdiskar hade haft en. "Mat för dagen och tak över huvudet, allt annat är påbröd" sa farfar och jag antar att diskmaskinen är just ett sånt, ett påbröd alltså och därför kanske inte helt livsnödvändig.
När jag kommit till Holmängsrakan svänger gubbfan i bilen framför av och jag känner adrenalinnivåerna sjunka ner till mer normala värden. Jag kan helt plötsligt känna mig lite vänligare stämd mot klagerskan från fiket, stackars människa att sitta fast i det där måste-träsket. Så tråkigt livet måtte bli om man hela tiden känner att man MÅSTE ha nåt som man inte just nu kommer åt. Då blir det ju först en otillfredsställdhet och sen när det där måstet ramlat in genom skorstenen så blir det ju bara ett "Jaha" och sen kommer förmodligen ett nytt måste som ett brev på posten..... Kan man inte istället tänka sig att man har en önskan? En längtan? som man i bästa fall kan få tillfredsställd och sen få sitta där mitt i sin lycka på köksgolvet och vara glad över?

I mitt första egna hem hade jag ingen soffa, vi satt på udda pinnstolar runt ett rangligt soffbord när det var fest. Jag sparade idogt på en bankbok, några ynka kronor varje månad men tillsist kunde jag hyra en bil och åka ut till IKEA och handla hem en soffa. Jag minns att jag satt uppe nästan en hel natt, på golvet framför soffan så att jag kunde se den hela tiden, jag var så oerhört lycklig över denna soffa! Den hängde med långt fram i livet, inte för att den var vacker eller osedvanligt bekväm utan just för att lite av den lyckan alltid satt kvar i sittdynorna... Jag fick jobba för att få den och i och med det så fick den ett särskilt värde för mig (Sjömannen fick jag också jobba för att få lägga tassarna på, en gång i tiden....) "Måste ha" känns för mig som ett krav, något som man lägger på sig och det ligger ju så mycket på det där stackars livet redan.... "vill ha" är mera längtan och lust. Och i alla fall för mig är det det jag vill fylla mitt liv med: lust! Sen jobbar jag ju inte så mycket heller, då har jag tid att handdiska....

söndag 4 juli 2010

Om felaktiga åsikter

Det är varmt, nej hett ute och inne sitter jag och försmäktar. Solen lyser obarmhärtigt från en nästan molnfri himmel och bränner min trädgård till stoft och aska om jag inte oavbrutet rusar runt med vattenslangen och skvätter på rosor och gräsmattor. Problemet är att när det blir så varmt som det är nu så orkar jag inte rusa runt och skvätta. Min kropp stänger ner, huvudet blir fyllt av en kletig massa som det inte går att tänka med och på utsidan rinner svetten, det klibbar och kladdar och effekten av en sval dusch varar i ungefär 30 sekunder och är inte värd besväret med torka rent i duschen efteråt. Att orka fixa en picknickkorg och leta rätt på solkrämen/baddräkten/korsordstidningen för att åka till stranden känns oöverstigligt. Förövrigt var vi där häromdagen, och redan halv tio på förmiddagen var det så trångt att jag hade en annan människas tår i mitt hår när jag låg ner. Solen lyste lika obarmhärtigt där, det var alldeles vindstilla och i vattnet där man förväntade sig lisa och lindring var det 13 grader... Prata om att välja mellan pest och kolera....

Ni hör att jag gnäller? Det som jag oftast försöker låta bli att ägna mig åt! Men värme är nånting som effektivt knäcker mig varenda sommar. Och det som retar mig allra mest är att det inte är politiskt korrekt att uttala negativt om eländet. Minsta klagomål startar långa haranger hos åhörarna om hur skönt det är att det äntligen är sommar! att vill jag att det ska vara februari igen? att det kunde minsann tokregna och hagla småspik! Dessutom är jag ju ständigt ledig och borde inte alls klaga eftersom ingen förväntar sig att jag gör någon nytta överhuvudtaget och alltså kan tillbringa mina dagar i skuggan med något kallt drickbart i näven medans andra sliter och släpar i värmen för att hålla Sverige igång....

Vissa åsikter är som sagt genomgående fel och aviga, fråga mig inte varför. Lika illa som att inte tycka om värme är att vara kvällsmänniska, det vill säga en sån som aldrig får nåt vettigt gjort före lunch men däremot kan starta en vindsröjning eller sätta bulldeg på två liter halv elva på kvällen. Sån är jag! Sover gärna länge och rumlar runt i pyjamas till lunch om jag bara får, men kan uträtta underverk efter middagen när alla andra börjar dråsa ner i tv-soffan. Jag får lika mycket (eller lite!) gjort som morgonmänniskorna men jag gör det på andra tider på dygnet. Men det retar mig emellanåt att det ligger så mycket mer status i att ha satt den där bulldegen halv sex på morgonen....

Mycket som är konstigt egentligen. Som att gräsmattor ska vara enbart gröna och inte innehålla vare sig klöver eller maskrosor som kan vara så vackert... Eller att fiskbullar i hummersås och snabbmakaroner inte skulle vara gott tillsammans (det påstår sjömannen att det inte är!). Att jag som välväxt kvinna helst inte ska ha bikini på badstranden utan bör gömma fläsket i en rejäl baddräkt (ser jag ut som en strl 40 då?) Att ingen kommer och hämtar mina grovsopor som legat i en ful hög sedan vecka 20?

Varmt, varmt, varmt! Det gör nästan ont att tänka. Små molntussar på himlen gör retsamma omvägar runt solen, här ska inte erbjudas ens en minut av svalka och lindring! Björken framför min veranda ser dammig och trött ut, jag förstår den så väl. De ryska lössen ser allihop ut att ha drunknat i min vattentunna som är fylld av en grön gröt, de stackarna fick aldrig återse sitt forna hemland. Själv sitter jag på verandan under största parasollet med en skål filmjök och fantiserar om Svalbard och isbjörnar. Snälla... det kunde väl vara lagom nångång...!?









torsdag 24 juni 2010

Glad midsommar!


Tänkte inte alls skriva långt för det hinner jag inte eftersom jag som vanligt är ute i sista minuter med sillarna och kanelbullarna, men jag vill ändå passa på att önska alla en riktigt fin midsommar, men alllt som hör till. Sill och nubbe, prunkande midsommarstång, små grodor, lite för mycket vin, lite för mycket jordgubbar, lite lagom med regn och lite för lite romantik......

tisdag 15 juni 2010

Om växthusstress och ryska löss



Det är inte mycket som skrivs på den här bloggen numera, det är jag medveten om.Men jag skyller på mitt nya växthus. Att vara med växthus, om än ett mycket trevligt sådant, är så gott som en heltidssyssla. Påminner om att ha bebis faktiskt, det är alltid nåt i nåt hörn som måste skötas om, vattnas, flyttas till en soligare hörna eller en inte fullt så solig. Sen är det ju alla sniglar och små gröna ryska löss och myror och annat löst krypigt som också tycker att just detta växthuset är en sån där plats där man lugnt kan slå ner sina bopålar och bereda plats för sin talrika avkomma..... Eftersom jag inte har hunnit skaffa nån sån där automatisk fönsteröppnare så får jag springa och öppna och stänga allt efter väder och vind och sen ska det ju tomaterna ha sitt, det vill säga kannvis med vatten. Nånstans i bakhuvudet har jag ett svagt minne av ett annat växthus i ett annat liv som så småningom blev till ett cykelgarage, men jag har rätt starka förträngningsmekanismer så det tänker jag inte så mycket på... Snart har jag egna tomater och kanske gurka också om inte de ryska lössen fullständigt tar över...




Jag skrev att det var som att ha bebis men man kan kanske tänka sig att det är så här det är att ha ett jordbruk. Hela tiden nåt som ska harvas eller plöjas eller betäckas. Så säger bästa vännen att det är att ha en kropp också när man har kommit in på döhalvan, dvs fyllt 50. Allting torkar och spricker och måste skrubbas och smörjas in, det är scrub, feta krämer, tandtråd och östrogensalva för hela slanten. I lådan i sängbordet där det förr låg spännande saker som silkessnören och chokladsmakande lotion trängs numera pillerburkar, bettskenor och helfeta salvor.... Det går snabbt utför...!




Ovanpå sängbordet är det också ryska löss. Just nu är de med i det mesta man gör, tar i eller äter. Tydligen blåste de små gröna rackarna hit med någon ostlig vind från Ryssland. Stora mängder drunknade i Östersjön på vägen hit men en försvarlig portion överlevde och virrar nu omkring och försöker fatta vad som egentligen hände. De sätter sig i klungor, ungefär som bin som svärmar, jag tycker det ser ut som om de har hemlängtan. Kunde jag hjälpa dem hem så skulle jag göra det, de är definitivt tröttsamma att ha att göra med.




Annars så blommar lupinerna för fullt och de är så vackra att man inte gärna kan vara inne långa stunder. Hundkexen ligger som ett vitt skum på åkrarna runt tomten och alla perenner i rabatterna slåss om utrymmet, alla vill vara först och störst! I växthuset doftar rosmarin, basilika och doftpelargoner, det slår emot en varje gång jag öppnar dörren. Jag ger nog f-n i en sån där fönsteröppnare, det är så trevligt att möta doften i dörren varje gång jag går dit för att vädra.




onsdag 26 maj 2010











Och eftersom jag är riktigt barnsligt stolt över bygget så kommer här lite fler bilder. Vad sägs om den utsikten, va?!







måndag 24 maj 2010

Om fram- och baksidor




Det mesta beror faktiskt på från vilket håll man ser det. I går ösregnade det och alla ojade sig storligen utom jag som släpat vattenkannor upp och ner i backarna i två veckor och vid det här laget var oändligt tacksam för varje droppe som moder natur kunde tänkas tillföra min trädgård på egen hand. Sjömannen hade precis åkt tillbaka till sin båt, tre dagar för tidigt eftersom någon slö personalansvarig inte hade klarat av att lägga ett schema som fungerade och på så vis så hann jag inte bli så där trött och irriterad på att han stod i vägen som jag brukar. Pengarna är som vanligt slut eftersom det är sista dagarna innan lön och därför behövde jag inte få dåligt samvete när jag sa att jag inga hade till de dyblöta ungar som traskade runt på byvägen och försökte sälja småkakor till skolresan....

Det finns faktiskt en fram- och en baksida på det mesta om man tänker efter. Kattmaten tog slut och eftersom katten låter som en mistlur i dimma om det inte ligger Mjau i matskålen när han rasslar in så blev jag tvungen att åka in till stan och handla för mina sista slantar. Utanför dagiset där det är trettio åkte mina nyaste, dyraste solglasögon ner från instrumentpanelen i bilen och hamnade nånstans under gaspedalen. Dj--lar!!!För att de inte skulle bli repiga så saktade jag ner riktigt ordentligt för att kunna ta upp dem och kröp på så sätt i säkert hela tio km/timmen förbli fartkontrollen som jag inte sett. De poliserna har säkert aldrig sett någon köra så sakta och värdigt förbi det dagiset, att föraren saknade huvud kanske förklarade den saken.... De var snälla nog att inte stoppa mig i alla fall!

Att grannens fönster började bli lite slitna och ansågs behöva bytas ut var säkert inte vad grannen mest hade längtat efter. Att samma fönster gick att pussla ihop till ett mycket trivsamt växthus var däremot precis vad jag länge har sett fram emot. Nu är det klart så när som på att lite plast ska ersättas med riktigt glas så fort jag fått in snitsen på att använda en glasskärare..... och sen är det lite målning kvar. Jag är så stolt! Det mesta har jag spikat ihop själv med bara lite hjälp av sjömannen, han tog det som var tungt och högt, snäll som han är! Men som sagt var så är småfixet kvar....och hos oss är det tyvärr ofta så att när saker och ting är så långt gångna att det går att sätta sig där med en kall öl så blir det oftast inte mera gjort..... Men, som sagt, det beror på från vilket håll man ser det. Det kanske inte är världens mest funktionella växthus. Å andra sidan har inte många så vacker utsikt när de sitter med en kall öl i näven....

onsdag 12 maj 2010

Om alldeles för många val


Det var bättre förr! Eller i alla fall enklare tänker jag när jag står i matbutiken och ska köpa majonnäs. Lättmajonnäs, extra lätt majonnäs, fettfri majonnäs, fet majonnäs, citronmajonnäs, olivdito, osv osv. Och det är Findussortimentet. Bredvid står Felix och sidave står nån utländsk lyxvariant som kostar dubbelt så mycket. Sen finns det ju stora burkar och små burkar och så på tub, för säkerhets skull både i plåt och plast. Och jag, som bara hade tänkt mig lite majonnäs så där i största allmänhet till en räkmacka i helgen, blir så trött när jag inser att jag måste göra en hel trave med val innan jag ens har kommit så långt som till att läsa jämförpriserna.


I min barndom gick mamma till den lilla lanthandeln. Där fanns det mjöl och salt och socker och corn flakes i stora paket. Ibland, och det var lyckliga dagar, kunde det finnas kalaspuffar. Sen fanns det potatis och ägg och lite konserver och i kyldisken fanns det falukorv och prinskorv, fläsk och märgpipa och köttfärs. Bredvid köttfärsen var det som en blank låda som säkert innehöll kompressorn, ovanpå den låg katten när det var varma dagar...Om det fanns majonnäs så fanns det säkert bara en sort. Ändå åt vi så himla mycket god mat.... kalops och köttbullar, fläsk med löksås och kåldolmar, fläskpannkaka med hemkokt sylt, porterstek., kalvstek..... Skulle det nångång serveras färdiglagat så blev det Bullens pilsnerkorv på burk eller "salta biten".


Så mycket enklare det måste ha varit att handla! Så mycket fortare det måste ha gått och så mycket mer tid man måste ha haft för att sen laga den där maten....Det slår mig att idag lägger vi ner mycket mer tid på att förbereda oss för saker och ting istället för att göra det som vi egentligen just har förberett oss för.... Vi bygger om och bygger ut våra kök, köper bakmaskiner och espressomonstermaskiner, travar tjusiga kokböcker i kökets alla hörn och tillbringar sen halva lördagen med att köa på stormarknaden istället för att stanna hemma och verkligen laga mat...


Sådär är det med det mesta när jag börjar tänka efter. Det verkar som om allt idag kräver val och ställningstaganden och förberedelser som har det gemensamt att de tar massor tid. Mitt elavtal gick ut för ett tag sen och jag gav mig ut i en snårig djungel för att försöka jämföra olika bolag som alla lovade guld och gröna skogar och det mesta aav allt annat om jag valde just dem. Gemensamt för dem alla var också att ha så snåriga avtalsregler att det inte gick att avgöra vilket som skulle bli lönsammast. Jag insåg snabbt att vad jag än valde så skulle jag känna mig lurad....Samma med mobiltelefonin, bredbandet, tv-kanalerna, pensionsfonderna.... I brevlådan vräker reklamen in buntvis, fyra jordsäckar för 100 spänn på det stället, fyra säckar och en sekatör för 119,- på ett annat, tre säckar och ett kilo kaffe för 99;- på ett tredje. Vill jag ha kaffe med min jord? Behöver jag en sekatör till? Blir jag lurad om jag köper fyra säckar för att det är billigt eller de två som jag behöver till ett mycket dyrare styckepris?


Trött blir jag. Mina föräldrar betalade hyran varje månad och sen var det telefonräkningen en gång i kvartalet och elräkningen, kanske att man betalade tv-avgift, jag minns inte, det är ju så länge sen att det känns som jag vore samtida med dinosaurierna.. Hemförsäkring en gång om året, sen tror jag faktiskt inte att det var så mycket mer. Här fyller räkningarna brevlådan och för att kunna betala dem måste jag hitta en dosa och ett kort och komma ihåg en kod. Sen ska jag trassla med bankens hemsida som inte är den mest funktionella, det tar en god stund varje gång. Koden kommer jag aldrig ihåg så den har jag uppskriven bland alla andra lösenord och koder som jag idag behöver för att kunna handla på postorder, deklarera eller boka om min bilbesiktningstid. Koderna påstås vara till för att underlätta för mig som kund, själv tycker jag att det är lättare att fylla i mitt namn (jag minns faktiskt fortfarande vad jag heter, däremot minns jag ju aldrig lösenorden) än att bläddra igenom de tre A4-ark där jag skrivit upp alla koder och lösenord, för säkerhets skull.


Jag läste för länge sen en historia om en aboriginal, en urinnevånare i Australien som varje höst tog en låååång promenad genom "the outback" för att hälsa på en gammal syster som bodde på andra sidan öknen. Mannen var själv gammal och det tog flera veckor för honom att gå hela vägen och sen stannade han hos systern i en vecka och sen gick han hela vägen tillbaka under ett par veckor igen och landade i hemmet igen framåt jul efter att ha varit borta större delen av hösten. Den gamle hade en sonson som tyckte att hans gamle farfar inte skulle behöva vara ute på dessa långa vandringar. Sonsonen hade en gammal bil som han kunde rusta upp och låta farfadern använda, på det viset skulle den gamle kunna ta sig till systern på några dagar och utan att behöva trötta ut sig så mycket.


Den gamle mannen blev glad och lite rörd och han tackade sitt barnbarn, han var uppriktigt tacksam

-Bilar är fina saker, sa han, man sitter bekvämt och det regnar inte på en och man kommer fort dit man ska. När man är gammal som jag så är det viktigt att man sitter skönt. Fast bilen måste tankas för att kunna gå dit man vill, den kan gå sönder och då måste man åka med den till en verkstad. Sen kanske man tänker på annat när man kör den och då kanske man kör på någon och då blir man kanske kallad till domstolen och får betala dyra böter. Allt det där kostar mycket pengar. Om jag ska ha råd med det så måste jag arbeta mycket. Nu har jag ingen bil, då behöver jag inte så mycket pengar och behöver inte arbeta så mycket så då har jag tid att gå!

Det där gillar jag, att sätta sig ner och fundera på vad som verkligen är viktigt, vad jag verkligen behöver. Det är kanske inte automatiskt så att mera, större, nyare och värst är bäst. Det kanske är viktigare att ha koll på var man är och vad man gör än att ha ett fast grepp om premiepensionen eller känna att man kommer ihåg vartenda lösenord. Och majonnäsen gjorde jag själv tillslut. Vrålfet men arton gånger godare än den gula smörjan i burken jag inte köpte....

För övrigt spikar jag på mitt växthus, snart dags för takläggning! Det kommer troligen att bli tomtens pärla. Om inte så blir det i alla fall funktionellt... Men kan nån förklara varför jag får ont som f-n i ändan av att spika?

torsdag 6 maj 2010

Om vårvedermödor


Hujedamej så bloggslö jag blivit! Inte ett skrivet ord på snart flera veckor och jag som brukar ha så svårt att hålla tyst några längre stunder vare sig på nätet eller i verkliga livet. Men det är som vanligt när det börjar våras, det bara spritter och far i gum-kroppen och man vill bara vara ute och aldrig gå in ens på natten för man kan ju missa nån björk som håller på att slå ut eller nån sippa som sippar sig mer än vanligt. Lite som en kalv på grönbete fast mer i det lilla stilla, man hoppar ju inte så där himla ystert i min ålder. Fast man kan vara yster inuti för det....

Fast faktiskt har jag saknat snöskottningen lite grann, såna där monotona intelligensbefriande uppgifter är så bra för då kan man tänka många kloka saker (som man sen kan skriva i bloggen om) medan man ändå står där och skyfflar vilket ju inte kräver så mycket tankekraft. Just nu håller jag på och bygger ett växthus och eftersom jag bygger det av gamla fönster där inte två har samma mått så krävs det en hel del av den där tankekraften och koncentrationen för att få ihop det hela. Inte så stor chans att tänka ihop klokheter där inte! Dessutom är jag så nördig att jag inte har sån där häftig skruvdragare, jag vill spika! banka! väsnas! bara för att det är så roligt men det sliter i sin tur på kroppen. När jag går in i min lilla koja på kvällen så har jag ont! väldigt ont! och allra mest ont i ena skinkan så det är svårt att sitta framför datorn och skriva. Nu läste jag visserligen att den där Lärn-människan, hon med Saltö-böckerna, brukar stå och skriva sina romaner, med laptopen placerad uppe på en hög byrå. Här har jag ingen hög byrå, det högsta jag har är tv:n på sin bänk, det känns lite som tårta på tårta att försöka spänna fast datorn ovanpå där. Vingligt om inte annat. Jag har provat att ligga på rygg i soffan och ha apparaten på magen men då var tuttarna i vägen. Om jag placerade maskineriet på tuttarna så fick jag framkanten, där högtalarna sitter, i munnen. Jag gillar att ha webbradion på när jag skriver men jag vill inte ha den i gomseglet.

Prövningar, prövningar! En annan prövning är hunden som just nu fäller vinterpälsen och när jag säger fäller så menar jag fäller! Inte några strån här och där utan ALL underull släpper från hunden på en och samma gång men hänger sen kvar i den lilla päls hon har kvar och rasar till sist av i stora sjok. Hon ser inte klok ut, raggen hänger i stora tussar, ungefär som på en kamel och jag är livrädd för att folk som inte känner henne ska tro att hon är döende i nån elakartad hundpest som vi negligerat att behandla och att vi därför blir anmälda till någon nitisk djurvårdsinspektör för vanvård. Att borsta hjälper i i tre minuter, sen ser hon lika illa ut igen... Just nu äter vi hundhår, andas vi hundhår, ser världen genom en dimma av hundhår. Kläder i annan färg än beige och gulbrunt får man lov att undvika för de ser ut som övervintrade afganpälsar från 70-talet efter en kort stund, luddiga liksom. Lilla prinsessan har föreslagit totalrakning men det är lite vanvårdsvarning på det också...

Men det finns sånt som inte är så illa också, det får man inte glömma! Katten studsar genom trädgårn efter sork och mus och glömt är vinterns alla vedermödor med stopp i kisseriet. I rabatterna sprutar det upp tulpaner och påskliljor på ställen där jag helt har förträngt att jag satt dem. Växthuset blir nog inte så illa när det väl är klart och kroppen vänjer sig väl vid att hålla i en hammare utan att rumpan får lida, vad det lider.... Och i ännu en månad drygt blir det bara ljusare och ljusare, ännu finns det tid att vara stillsamt yster....

onsdag 21 april 2010

Om knasiga katter


I natt drömde jag att jag åkte buss. Det var inget trevligt åkande, för det var varmt på bussen och bredvid mig satt en karl som luktade svett nåt så ohyggligt, ni vet sådär att det knappt går att andas... När det luktade som allra värst så klättrade han upp och satte sig ovanpå mig. Där tyckte jag att det var dags att vakna.


Ovanpå mig låg min 6 kg tunga katt som alltid vill vara så nära matte det bara går när det känns otäckt. Runt honom stod en stank av kattkiss. Delar av täcket var misstänkt blött, liksom mattan på sovrumsgolvet och den i hallen. Katt som har ont i kisseriet går ju inte gärna på en låda full med stickigt grus, han vill köra ner manligheten i något mjukt och lulligt, som mitt täcke eller min vackraste nomadmatta... Jaha, dags igen! Årets fjärde blåskatarr.....


Att ha katt liknar väldigt mycket att ha tonåring, har jag märkt. Hund är på ett annat vis, Bibbi är som en traktor, lite trögstartad men sen går hon stadigt och lugnt och gör det man förväntar sig, äter det som bjuds och kissar när man tar ut henne. Ligger i sin hörna och gör inget väsen av sig förrän man tillåter det. Katten är alltid där han inte borde vara och är alltid i gång på tider när ingen borde göra nåt alls. Ligger gärna inne i soffan och trynar när solen skiner och det är varmt och rart ute, sen när mörkret och kylan kommer så ska han ut trots att han borde veta vid det här laget att minusgrader är lika med stopp i kisseriet. Pratar högljutt (läs; skriker) när han tycker att nåt är bort i tok. Måste prompt gå in på grannens tomt trots att han vet att där regerar bamsekatten Frdrik och att det med automatik innebär totalstryk. Måste ofelbart tränga sig in i förrådet när matte inte ser trots att han vet att det oftast innebär att han blir instängd och får sitta och vråla sig hes innan nån inser att det är där han är. Måste minst en gång i veckan klättra upp i sneda björken trots att han vid det här laget borde ha lärt sig att han inte fattar hur man klättrar ner. Måste alltid vingla runt på fönsterbänkarna trots att det alltid innebär minst en blomkruka i golvet och då blir man ju sk-tskraj....


Ja, ni förstår kanske. Det är som om han inte har alla hästar hemma. Det saknas flingor i paketet, Hissen går inte ända upp. Hästarna är hemma men de står inte i rätt spilta. Att lära av sina erfarenheter finns inte på kartan i denna kattskalle som inte verkar ha rum för annat än feta, slöa åkersorkar och därefter vältrande bland soffkuddarna. Vi försöker vara benhårda på att hålla honom ute och i rörelse varma dager så att han inte ska bli ännu fetare, sen är ju tanken att han ska vara inne och hålla lilla apparaten varm på nätterna..... På dagarna sitter han på trappen och skriker och vill in och på nätterna sitter han i hallen och skriker och vill ut......


För två nätter sen smet han ut när jag vinglade in med en jättetvättkorg i famnen och inte kunde hejda honom. Sen höll han sig ute trots att det var under nollan och nu sitter vi där igen. Nytt veterinärbesök, nytt ultaljud (nej, han har inga stenar) ny penicillinkur för säkerhets skull (?!), ny omgång pillergivarslagsmål, ny omgång tvätta, torka, spraya, passa...


Och varför håller man då på med detta? Klättrar i trän för att hämta ner puckot, torkar kiss, sopar blomjord och försöker återställa uppgrävda blomrabatter. Lägger ner massor med tid och pengar på veterinärbesök, springer upp och ner på nätterna och släpper in eller ut? Ja det kan man undra. Ända tills han kryper upp i famnen och burrar in nosen i halsgropen på en, lägger ena tassen runt halsen på en och purrar som en Ferrari på tomgång....Då förlåter man allt (fast kanske inte nomadmattan, varför just den...?)

söndag 18 april 2010



Så var det vår igen och med är det som om björnidet öppnar sig och man sticker ut skallen och ser sig omkring,. lite yrvaket sådär.... inser att den overksamma vintertiden är förbi och det är dags att ge sig ut i verkligheten igen. Den verkligheten består just nu av en trädgård som verkligen illustrerar det gamla ordspråket "det som göms i snö, kommer upp i tö". Se där! Ett kolapapper och ett hundben. Och där är dotterns mobiltelefon som hon bestämt hävdade blev stulen. Och där är dassdörrsnyckeln som försvann före jul och där ligger de sorgliga resterna av julgranen och där är den där braiga skiftnyckeln fast nu ser den inte riktigt lika bra ut.... Man räfsar och finner och förundras....

Förundras kunde man ju också göra över traktorgubbarna som hade att göra hela veckan med min gamla stolpe. Men nu står där en ny som ser precis likadan ut som den gamla och min tvättställning är tillbaka på sin gamla plats så att jag äntligen kan hänga tvätt igen, om jag tar mig dit vill säga, för traktorn lämnade ganska djupa spår efter sig, "klakar" som de säger här i Roslagen. Fick ett förslag på att jag skulle kunna sätta potatis i klakarna men då blir det ännu svårare att hänga tvätt....Gubbarna erbjöd sig att komma nästa vecka också med en ny traktor och lägga igen spåren men jag avböjde, jag vill ha min morgontidning och min trädgårdsmöbel ifred!

I alla fall blev jag så sugen på lite verklighet att jag åkte på kurs i Stockholm i två dar. Alltid skönt att komma av tomten och extra skönt när man får träffa trevliga människor och bli undervisade av en lärare som både vet och kan sitt ämne och dessutom orkar vara underhållande. Kroppsläsning var huvudämnet och det är en stor del av den Rosenmetod som jag för närvarande är praktikårselev i. Eftersom så få vet vad Rosenmetoden är så passar jag på att göra lite reklam:

Rosenmetoden går ut på att kroppen "minns" allt vi går igenom. Händelser som påverkar oss men som man kanske inte kan/törs/orkar bearbeta lagras ofta i kroppen som muskelspänningar. Om man kan göra kroppen medveten om spänningen och visar på hur spänningen skulle kunna släppa så kan ofta känslor och minnen komma upp till ytan och bearbetas. Resultatet blir ofta att man kommer mer i balans, blir piggare och slipper ha ont.

Låter det mysko? Då ger jag ett exempel: Om det är stressigt på jobbet så hamnar ofta (åtminstone mina) axlarna uppe i öronen. Om jag lever så att jag kan vila och återhämta mig i helgen så åker förmodligen axlarna ner till sitt normala läge igen men om mitt liv ser annorlunda ut så behåller jag troligen spänningen i musklerna. Troligen är det ju lika mycket på jobbet nästa vecka...Efter ett tag har jag rejält ont....Är jag klok då så går jag till en massör eller nåt liknande som får mina muskler att slappna av. Sen går jag tillbaka till jobbet och efter tre dar är axlarna tillbaka i öronhöjd. Om jag hade varit ännu klokare så hade jag gått till en Rosenterapeut som med mjuka, varma händer visar på hur muskeln kan slappna av och samtidigt får mig att känna att jag hela tiden ställer för höga krav på mig själv, vilket mycket beror på att jag var tvungen att vara duktig som barn, för att överhuvudtaget bli sedd..! Efter den resan brukar jag kunna säga ifrån när det blir för mycket att göra, axlarna stannar kvar där de ska vara och dessutom slutar de göra ont.....

Så! Då vet ni vad jag håller på med. Kroppsläsning är en stor del av detta och jätteroligt, att verkligen titta på andra med helt förutsättningslösa ögon och försöka tänka sig in i vad den människan gör med sig...Framskjutet huvud och hopsjunket mellangärde= lite uppgiven, överdrivet rak i ryggen = kämpar för att hålla sig uppe osv. osv. På tunnelbanan hem sitter jag uppfylld av allt jag lärt mig och kollar intensivt på mina medpassagerare. Eftersom alla sitter så försöker jag kolla hur de använder sitt bäcken, är det placerat rakt under huvud och ryggrad, sitter de med hela tyngden på sätet? Blir så inne i vad jag håller på med att jag inte riktigt är IRL för en stund. Ser efter ett tag att jag är omgiven av enbart män...och jag har noggrant studerat skrevet på samtliga, vilket flera av dem helt uppenbart har upptäckt! Ridå!

Fick stå hemma framför spegeln och försöka läsa mitt eget ansikte istället. Tycker att jag har fått en del nya klakar här och där. Kan det ha med traktorgubbarna att göra?

onsdag 14 april 2010

Om jobbiga gubbar och deras maskiner


Ibland är världen lite uppochnervänd. Just nu är den befolkad av tre män i arbetskläder och en helt enorm traktorgrävare som ockuperat min tomt, eller åtminstone ett hörn av den. De är här för att byta den hackspettsansatta elstolpen som är placerad bakom huset vi bor i. Det är väl kanske inte helt fel tänkt, stolpen ser numera ut som en sweizerost efter att den rabiata hackspetten fullständigt massakrerat den övre halvan. En vacker dag hade denna stolpe säkert gett upp och gått av på mitten och den övre delen skulle, med tanke på hur det mesta utvecklar sig på denna tomt, med största sannolikhet ha gått igenom taket på gäststugan. Och eftersom ledningen förser 8 ytterligare hushåll med el så är man ju glad om den står kvar. Skulle den inte göra det så skulle troligtvis närmsta grannen ha ansett att det varit vårat fel eftersom hon anser att det är vår hackspett, framför allt när han kör sina morgontapton på plåtskållan som sitter överst på sagda stolpe. Men jag räknar rådjuren som hennes när de är här och äter upp mina tulpaner så det jämnar väl ut sig, det är ju hon som matar dem under hela vintern så att de nu är riktigt fulla av krafter och ork att angripa allt grönt i min trädgård....


Nå, elverksgubbar var det. De liksom bara stod här en morgon när jag rasslade ut i nattlinnet för att gå på utedasset. Den helt enorma traktorn hade de också trasslat in på tomten. För att kunna göra det så hade de helt sonika flyttat på vedtraven jag hade påbörjat (tur att jag inte gjorde den klar!), en torkställning och ett badkar. Badkaret gjorde inget för det står här bara för att ingen riktigt har kunnat räkna ut hur vi skulle kunna få i väg det till tippen, men vedtraven och tvättställningen känns lite tungt, särskilt som traktorn tryckt ner jordankaret till ställningen så att det troligen är på väg till Kina vid det här laget. Den nya stolpen hade man lyft in på tomten och lagt framför dasset så att
det inte gick att öppna dörren..... Det blev till att knipa ihop och gå in och klä sig anständig innan man kunde påkalla gubbarnas uppmärksamhet.
Nå, de flyttade på stolpen så att jag kunde komma in dit jag skulle. Sen gick jag ut och erbjöd mig att dra upp en alldeles nyplanterad schersmin eftersom traktorn hade 5 cm tillgodo på den och lika mycket på en avställd Golf som inte går att starta på den andra sidan. Blev lite avmätt lugnad av traktorgubbset att maskinen skulle kunna vända på en femöring. Sen backade han ut och vände på schersminbusken som inte blev sig riktigt lik. När jag påpekade fadäsen så tittade han oförstående på buskstackarn och sa sen glatt att han hade i allafall klarat bilen...
Nu är vi inne på tredje dagen av vår samvaro och tomten som redan i viss mån liknade ett hygge med sina ris- och virkeshögar har nu fått den där sista touchen med hjälp av de djupa körspåren som traktorn river upp varenda gång den ska ut eller in. Den nya stolpen står på plats liksom den gamla som de ännu inte tagit ner. Runt omkring är det drivor av kablar, vajrar, stag och verktyg som ligger precis där vi brukar gå från bilen när vi ska upp på tomten. De stänger av strömmen med jämna mellanrum, gärna precis innan de drar iväg på lunch och alltid utan att säga till innan. Nu börjar jag lära mig att alltid ha en hink vatten upptappat, en termos full med kaffe och en med varmvatten så att det åtminstone går att göra Varma koppen..... Solen skiner och det är varmt och rart och jag skulle ha kunnat sitta i trädgårdsmöbeln och gona mig men där sitter gubbarna och fikar... alldeles för ofta tycker jag som vill att de ska bli klara och ge sig iväg så att jag får återerövra min tomt... Gubbarna pratar och är sociala och allmänt trevliga men jag får känslan av att de trivs alldeles för bra i min backe, de sitter i hammocken med katten i knät och tittar på utsikten, busar med hunden eller hämtar min morgontidning och sitter på trappen till gäststugan och läser den.....
Nå, inte gnälla! Idag har jag rymt fältet, först på förmiddagen till Bästa vännen där jag fick sitta på en stor träveranda och titta ut över sjön medan jag drack kaffe. Sen på eftermiddagen kom Bästa hundkompisen och vi gick i skogen med hundarna och ryggsäcken full med kaffe och bullar. Tussilagon blommade på hygget, lärkan drillade och när jag kom hem igen så stod tre hägrar nere på den översvämmade åkern. Över dem svävade en blå kärrhök. Elverksgubbarna hade gått hem för dan och traktorn var tyst.... För en stund var allting PRECIS så som jag vill ha det.....

söndag 11 april 2010

Om ovåliga dagar


En del dar kommer liksom aldrig ur säcken. Denna dagen var en sån och om man minns farbror Melker på Saltkråkan och hans uttryck "Denna dagen ett liv" så kan man ju bli lite mörkrädd. En alldeles ny, blank och tom dag och så fyller man den med......ingenting! Ibland kan det ju vara skönt att ha såna där blanka dagar men då ska de vara förberedda och förutbestämda redan på morgonen så att man aktivt kan ägna resten av dagen åt att göra precis just ingenting. Sitta på verandan med kaffekopp och höra björkarna slå ut. Gå i skogen utan mobilen och bara rensa hjärnan. Ligga i hammocken och titta på moln. Må bra i största allmänhet.



Men såna här dar är inte fyllda av det där sköna avslappade "jag tänker inte vara nyttig idag"-tänket. En sån här dag vaknar man alldeles för sent och är lite tung i huvudet och det är lite för svalt inne och man har ingen lust att gå upp. Hunden gnäller och vill ut och katten gnäller och vill ha mat. Själv skulle man vilja gnälla för man vill ligga kvar med huvudet under täcket utan koll på livet där utanför. Frukostkaffet blir för hett så man bränner sig på tungan och skinkmackan åker i golvet och landar förstås uppochner. Lilla prinsessan rasslar ner för sin vindstrapp och har ont i halsen och ute är det mulet, 2 plusgrader och snålblåst. Allt är ostädat, odiskat, osnutet, både ute och inne. På agendan för dagen står att trava upp en vedstapel som rasat och röja en massa skrot så att elverkarna, som ska komma i morgon och byta en hackspettsmassakrerad elstolpe, ska ha en chans att ta sig in på tomten med grävaren. Sen, om ork finnes, så skulle jag behöva åka in till stan och köpa tvättmedel för att kunna åtminstone skrapa lite på ytan av tvätthögen som börjar anta formen av ett sydländskt Kebnekaise..


Många projekt alltså som samtliga mynnade ut i ett ingenting. Denna dagen ett liv, och det livet ägnade jag åt att hänga på Facebook och prata med folk som bor i samma by, jag hade ju lika gärna kunnat gå dit så hade jag kanske blivit bjuden på kaffe. Sen har jag nålat fast ett band på en kudde, men inte sytt ett stygn. Tömt diskstället men inte diskat den nya disken. Lagt tre vedträn på vedstapeln. Tittat på skrotet som skulle ha behövt flyttats. Tittat på hunden som skulle ha behövt gå en promenad. Tittat på dammsugaren som skulle ha behövt användas.


Ja, ja. Det finns en stilla nytta också, som min farmor alltid brukade säga, när nån kom på henne med att sitta stilla, vilket väl var nästan otänkbart kvinnogöra i hennes generation. Jag kan ju alltid säga att jag håller på och laddar inför morgondagen. Då ska gamla Volvon besiktas tidigt på morgonen och med tanke på mitt morgonhumör och bilens tillstånd så lär det bli en pärs för alla inblandade. Butikerna har väl tvättmedel i morgon också och elverkarna ska ju ha en grävare med sig så de kanske kan flytta skrotet när de ändå håller på. Eller också får de köra över sk-ten... Och veden lär inte gå nånstans den heller, tyvärr, kanske kan man övertala grävkillen att plöja ner den också! Det påstås ju att det är vår, då ska man väl inte längre behöva elda? Och snart är den här dan slut och lagd till handlingarna och i morgon är det en ny, blank dag att fylla med....bilbesiktning och elverksgubbar?

fredag 9 april 2010

Om gamla tvprogram och nya kläder


Man skulle kunna tro att när man lever utan tv så skulle man ha hur mycket tid som helst att tillbringa framför datorn och den tiden skulle man kunna ägna åt att skriva långa blogginlägg om livets små förtretligheter. I det riktiga livet hemma på vår byväg så fungerar det inte alls så. Sjömmannen fick mental hicka när tv:n pajade och han upptäckte att han skulle missa både nyheter och "Jakten på Julia". I sin allra svåraste stund upptäckte han webb-tv. Den senaste veckan har varit fylld med gamla repriser av "På spåret" och Kobra, program som jag inte var speciellt förtjust i ens när de gick första gången... och laptopen har stått uppställd och fastknuten med alla de vanliga sladdarna på den forna tv:ns plats. Om man ville skriva något så fick man antingen koppla loss och flytta mackapären eller också göra som muslimerna och knäfalla vänd mot Mecka. Tröttsamt i längden och inte särkilt inspirerande, knäfall i min ålder lägger definitivt hämsko på kreativiteten! Men nu har Sjömannen återvänt till böljan blå (vit?) och datorn står åter i högsätet, mitt på matbordet, i bekväm skrivhöjd.


Det är alltid lite trist när Sjömannen packar sjösäcken för att ge sig iväg, 4 veckor borta är en lång tid som sniglar sig fram medan 4 veckor hemma bara rasslar till, ungefär som karameller i en påse. Tjosan! nu öppnar man och smakar och Hoppsan! där tog de slut, ungefär. Hälften av det man hade tänkt göra blev gjort och hälften av det man tänkte säga blev inte sagt. Samtidigt är det lite skönt också att få rå om sig själv ett tag så här de första veckorna.....Sjömannen är urbota snäll men han är så stor! Vårt hus är så litet och människan har en förmåga att stå som en stor propp mitt där man hade tänkt gå. Eller också sitter han i en stol som han har skjutit ut alldeles för långt så att ingen kommer fram, Eller också ligger han och tar upp hela Tv-soffan så att alla andra får sitta på golvet. Dess emellan står han ute på backen och skriker i mobilen ( han tror att eftersom han pratar med folk i Norrland så hörs det mycket sämre eftersom det är så långt bort) eller också ockuperar han toaletten där han sitter och läser kartböcker och troligen totalt glömmer av vad hans egentliga ärende dit en gång var... Att han snällt dammsuger och dessutom bakar världens godaste pizza överväger de första tre veckorna av hemmavistelsen men den sista veckan vete sjutton...


Men nu är han i allafall i säkert förvar på sin båt ett bra tag framåt och jag återvänder till mitt liv som ensamstående tonårsförälder. Idag har vi varit i stora köpcentret i nästa stad och flummat runt i flera timmar. Dottern har flängt ut och in i provrummen med högvis med vårkläder. Själv har jag släpat efter som en betjänt och irrat runt i butiken letandes efter tights i större storlekar och tröjor i mindre åt henne. Svetten rinner och fötterna värker. Efter fem timmar och alla klädkedjor avverkade åkte vi hem, dottern är så fullastad med fynd att hon behöver bärhjälp. I bussen hem tittar hon på alla kassarna och upptäcker antagligen att alla är hennes..

-Men mamma, att du inte passar på och handlar nånting du också när du nu har chansen?!


Jaa, vad svarar man? Nästa gång ska jag åka själv.....


onsdag 17 mars 2010

Om bortresor och hemkomster


Ooooooooooooh, va jag har pussats!!!!!! Går liksom inte att låta bli när man har en Gullstrumpa i närheten! Alldeles som nyförälskad blir jag och kan bara inte få nog! Mina fyra dagar hos barnbarnet gick, som vanligt, alldeles för fort.... Lite sorg är det att den lilla goa unge som jag träffade den här gången träffar jag aldrig mer. Nästa gång, om så där tre månader så är hon säkert lika go men då har det hänt så mycket att hon förmodligen är nån annan unge. Säkert lika go den med förstås, men i alla fall....
Och resan var också trevlig, en brand i ett elskåp gjorde att vi blev två timmar försenade och det är ju sånt som förenar människor, nåt gemensamt att reta upp sig på! Förbrödringen och -systringen var total och vi satt i en glad diskussion hela vägen till Alvesta och bjöd varandra vänligt på svart choklad och cashewnötter. På hemvägen var det nästan lika trevligt förutom att jag hamnade innerst vid fönstret och ytterst satt en ung man med svartbågade glasögon och märkeströja och laptop och kollade på film. Ni vet, en sladd till internetuppkopplingen, en till telefonen, lurar (en ytterligare sladd), en sladd till nätet. Många sladdar var det och varenda gång som jag skulle upp och röra på mig så var han tvungen att koppla ur alltihop. Och jag var väldigt rörlig just den resan, hade börjat dan med tre koppar kaffe och det sätter alltid en väldig fart på vissa funktioner hos mig. Sen måste man ju till bistron osv. Den svartbågade suckade djupt för varje gång och rev irriterat i sladdhärvan. När jag bjöd på M-kulor ville han inte ha. Jag tror inte han tyckte om mig.
Hemma hade sjömannen gått bärsärk med motorsågen och fällt 22 bauta-aspar. Var och en hade gett virke till en normal Friggebod om man hade sågat upp den, nu ska hela sk-iten flyttas från A till B och huggas upp och allt ris ska brännas. Det känns som om det finns jobb för resten av våren och det mesta av det ska göras medan man fortfarande kravlar runt i en halvmeter snö och gräver fram riset..... Ovanpå det hade katten troligen suttit för länge på en kall vårsten och fått nytt stopp i kisseriet. Veterinärerna på kliniken hälsar numera på oss som om vi vore mycket gamla bekanta!

söndag 7 mars 2010

Om saker på fel ställe


Det är bäst att jag börjar med att dementera att jag blivit dyslektiker. Om stavningen skulle fallera alltför grovt så beror det idag på att jag fått brödsmulor i tangentbordet och vissa bokstäver vill bara inte. Till exempel d. Där får jag ta i lite extra om det ska bli nån bokstav överhuvudtaget. T är lika illa. Jag har skakat laptopen upp och ner men smulorna är envisa. Att de överhuvudtaget har hamnat i datorn beror på att jag inte längre ids kravla mig ända ut till brevlådan på morgonen för att hämta lokalblaskan utan läser den på nätet medan jag äter frukost. Inte bra...


Det är inte bara brödsmulorna som hamnat på fel ställe, idag har jag klivit på ett häftstift som låg på golvet, helt klart en upplevelse jag hade kunnat vara utan. Snösvängen kom en extra gång och hyvlade ner tvåmetersvallarna utmed vår lilla byväg, det mesta av den borthyvlade snön la de på min utfart, helt fel ställe det också. Kaffeburken har försvunnit, troligen nertrampad ute i snön när vi gjorde brasa och hade utekaffekok sist, på helt fel ställe den också alltså.

Snösvängen kan jag inte göra så mycket åt men allt det andra är på nåt sätt typiskt mig, jag är slarvig, det går inte att kalla det nåt annat. Huset är litet och vi har inte mycket grejor och det går fort att städa men det går också fort som s-tan att stöka till det. Att bestämma mig för att hålla ordning på torpet ligger på ungefär samma nivå som att bestämma sig för att gå ner i vikt, det är gott om måndagar och nystarter. Det mesta ligger framme större delen av tiden och skulle det köra in en bil på uppfarten och det verkar som 0m det kommer folk så öppnar jag nåt skåp och skyfflar in grejorna. Sen glömmer jag bort vilket skåp jag skyfflat in i och skyller på lilla prinsessan att hon förlagt prylarna.


Jag är inte underhållande heller. Det finns ju människor som är såna, som hör att bilen inte mår bra och lämnar in den på service i god tid. Syr i knappar innan de lossnar helt och kommer bort. Såna som smörjer och putsar och lagar och tar bort fläckar innan de grott in och målar om innan rötan slår till. Här lyssnar vi till vår astmatiska volvo och tycker att den skramlar på ett nytt sätt. Sen fortsätter det att skramla tills delen ramlar loss, gärna ute på Ölands alvar eller nån annan plats som ligger mycket långt hemifrån. Varje gång det regnar in efter skorstensmuren så lägger vi dit en trasa och påminner varandra att vi ska klättra upp på taket med en tub Sikaflex så fort det torkar opp. Innehållet i den tuben är det enda som torkat hittills kan jag ju säga..


Tack och lov så har jag några förstående vänner, ett gäng likasinnade som i vår bekantskaps gryning gjorde upp att vi inte skulle städa innan vi träffades. Det ska kunna gå att ramla in hos varandra utan att den man ramlar in hos ska drabbas av panik över soppåsar i hallen och klädhögar i finsoffan. En av vännerna har dessutom ett bra tips ifall man får besök av folk som har lite högre ställda krav på upprensning; man ställer fram dammsugaren mitt på vardagsrumsgolvet. Skulle nån av de mer kräsna ramla in så kan man alltid hävda att man just ska börja röja upp...


Vill skryta lite med vantarna jag stickade av ett par restgarnsnystan, ni kan ju dregla lite över bilden härovan.....För övrigt så trivs jag oförskämt bra med mina nyinköpta broddar och kan numera ta mig ända bort till soptunnan utan risk för liv och lem. Men tantfaktorn var extremt hög den gångna veckan, tandstensskrapning hos hygienisten, mammografi och så broddarna på det.... Tur att vi hade knattedisco på ungdomsgården jag jobbar på i fredags. Massor av charmiga ungar i 10-12 årsåldern och jag fick hoppa och skutta jag med! Störtskoj! Fast sen låg jag i pusshörnan med tre söta 12-års grabbar och åt gelehjärtan (de ville inte ha mina pussar!) så mina MK gick nog åt. Håller jag på att bli en ful tant? Tur att Sjömannen kommer hem på tisdag!


Dagens varför;

Varför ser alla vinterjackor så malätna ut så fort solen skiner?



torsdag 4 mars 2010

Om mera snö


Ååååååh vad jag är trött på snö!!!!!!! Drömde till och med i natt att jag skottade och det bara vräkte ner mer och mer, och tillslut växte drivorna över mig så att jag inte kunde andas.. var tvungen att gå upp och ta en knäckemacka och ett glas mjölk för att kunna lugna ner mig igen.


Meningen med dagen idag var att vi skulle ta färjan till Åland. Det är sportlov och eftersom Bästa hundkompisen också har tonåringar tyckte vi att vi fullgjorde våra föräldraplikter genom att göra en dagstur. Ungarna skulle kunna dra runt själva och hundmännskan och jag skulle kunna sitta i cafeterian och fika, kanske shoppa lite parfym och sen ha en orgie i buffén. Vi bokade ordentligt i förväg och sen ringde vi för säkerhets skull och kollade vad som hände om isläget skulle förvärras, det blåste ju norrifrån och drivisen gjorde snabbt alla farleder svårforcerade. Till svar fick vi att det inte var några problem och att om nån tur skulle ställas in så skulle rederiet meddela oss på något sätt.


I går snöade det hela dan. Jag skottade bort 20 cm från bilinfart och uthusgångar.Sen åkte jag över till min gamla moster och skottade åt henne också. I natt fortsatte det med 10 cm snö till,dessutom började det blåsa. Jag ställde väckarklockan på 7.00 och gick upp och skottade så att vi skulle komma ut med bilen. Kl 10.00 kollade jag Viking lines hemsida om avgången var inställd. Det var den inte.Enligt SMHI höll snöfallet på att avta och vinden skulle mojna under dan. Jag kollade av telefonerna så att ingen från rederiet hade ringt, det hade det inte. Sen kom snösvängen och så fick jag skotta bilinfarten en gång till. Gick och duschade av mig svetten, riggade mig lite snyggt och fixade håret. Sen kom snösvängen igen. Tog av mig finstassen och gick ut och skottade.


Vägen hade yrt igen och det var knappt det gick att ta sig fram. I stan var alla långtidsparkeringarna belägrade av enorma snöhögar och fastkörda bilar. Vi hamnade i utkanten av stan och fick halvspringa till bussen i ymnigt snöfall. Blöta och kalla stod vi sen i drygt en halvtimma och väntade på en försenad buss. När den äntligen kom så meddelade chauffören att alla båtresor under dan hade ställts in på grund av isläget....


När vi kom hem igen hade det kommit 20 cm snö till och vinden ven om knutarna. SMHI meddelade tröstsamt att snöfallet hade upphört och att vinden nu skulle mojna. Skottade i 1,5 timme och förundrades över att det kunde bli så mycket på marken eftersom vinden gjorde att snön for på tvären förbi mig. Gick in och eldade, gick ut för att hämta ved, skottade bort 10 cm till, (nu for snön nerifrån och upp), sopade trapporna, borstade fram ytterbelysningarna ur snödrevet, stoppade bomull i de gamla nyckelhålen som började fyllas med snö, gick in och kollade SMHIs hemsida igen och gladdes åt beskedet att nu skulle det vara soligt och klart i vår lilla stad och att vinden skulle ha lagt sig. Ringde Viking line och fick veta att det skulle ta 4 veckor innan jag skulle få tillbaka pengarna för resan som inte blev av. Gick ut igen och skottade utan att riktigt veta vart eller varför.


Nu är det kväller och ute far fortfarande flingor i luften, stora som dasslock, fast nu rör de sig som snö ska, uppifrån och ner.. SMHI har nedlåtit sig att erkänna att det är mulet. Det känns skönt att vi är överens så långt. Själv utnyttjade jag att vi ändå var i stan till att köpa halkbroddar. Det har suttit långt inne, jag har inte svårt för att åldras fysiskt eller psykiskt men attributen är lite jobbiga.... läsglasögon, senilsnöre, Tena lady istället för trosskydd och broddar, alla dom där grejorna som definitivt signalerar att man är på döhalvan....det hjälper inte att alltihop är praktiska och bra saker. Men broddarna fungerade bra. Lite för bra, kom just på att nu har jag inte längre någon ursäkt för de där riktigt långa hundpromenaderna.....


Dagens varför:

När man n,0 har hela 0 2321M
" #"M" #
32m2 att röra sig på: varföt

134,2,033ollllllllllllllllllllllllllllllllllllllll

varför måste katten prompt kliva runt på tangentbordet när man ska skriva?

fredag 26 februari 2010

Om dumma doktorer


Det var så skönt att lägga ut en sommarblombild så jag kör en till. Och fast jag redan gjort ett inlägg idag så bara måste jag en gång till...


Ibland blir jag så trött på alla fördomar om oss överviktiga. Att man som rund ofelbart är en degenererad slumbulle som såsar omkring i säckiga mjukisbrallor med en flottig chipspåse i ena näven och dagens tredje 1,5 liters Cola i den andra. Att man är olycklig och missanpassad och inte vill gå ut bland folk, bara fokuserar på fet och onyttig mat och tillbringar all tid mellan målen (om det nu är någon tid mellan dessa mål, förmodligen äter man OAVBRUTET!) i tv-soffan...Visst har jag rugguggledagar och jag äger både mjukisbrallor och säckiga t-shirts men jag har bra dagar också och jag är jättenoga med VAD jag äter, det är bara mängderna som inte alltid håller sig inom ramarna. Jag springer inte på gym eller nöter vända efter vända i badhuset men det är mest för att jag inte har den mentala styrkan, det är ju så dj----la tråkigt!! Men ge mig en trädgård och ett billass grus som ska flyttas från A till B. Eller ett potatisland som ska handgrävas, då kan jag nöta i timmar. Komma in på kvällen med blåsor i händerna och blodsmak i käften, härligt! 6 timmar i skogen med hunden och gubben och riktigt jobba på att gå vilse så att man kanske till och med måste övernatta...sjömannen och jag under en gran i mörkret, ljuva tanke....


Stilla dig, mitt hjärta! För att återgå till verkligheten, det som fått i gång mig idag är att jag varit hos farbror doktorn. Inte sjuk, men det kan ju vara bra att ha lite koll, det finns diabetes i nära släkten. Provsvaren hade kommit och vitrocken ser förbryllad ut. Alla prov är bra, riktigt bra till och med, blodfetter och blodsocker är låga, blodtrycket nästan i underkant, ämnesomsättningen tickar som en klocka! Framför sig har han en människa som nästan är lika bred som hon är hög och som inte har något av allt det som sjukvården älskar att skrämma överviktiga med. Han får inte ihop det. Det stämmer inte med vad han har lärt sig om slumbullar. Han tittar upp ur papperen efter en lång stunds tystnad och ser på mig igen, sen ljusnar han, svaret har nått honom! "De måste ha gjort en förväxling inne på labbet, det här kan ju inte vara dina resultat?"


Han erbjuder ett nytt stick i armen såatt vi ska kunna vara riktigt säkra på att jag är precis så degenererad som jag ser ut att vara. Jag avböjer artigt, tycker att det är slöseri med resurser. Om vitrocken bara ville kolla lite bakåt i mina journaler så skulle han snart se att jag brukar ha bra provsvar, det är just diabetesförekomsten som gör att jag vill kolla i förebyggande syfte. För att ändå känna att ändå han gör nåt vettigt ber han mig ställa mig upp och så börjar han palpera mina muskler. Jag fattar inte riktigt varför men låter honom hålla på, han verkar ju få ut nåt av det. Axlar och nacke, bröstrygg, inga problem, jag har nästan aldrig ont där. Armbågar och knän, nej inget där heller. Gallsten eller njurdito, nej det har vi aldrig märkt av. Till sist kör han tummarna i korsryggen på mig med ett triumferande "Här då!!!!!!" Nej, inte där heller.


Då blir han sur, sätter sig bakom skrivbordet och river lite bland sina papper. Jag klär på mig och känner starkt att vi inte har så mycket mer att tillföra varandras vardag så jag går mot dörren och tackar för mig varpå den lille doktorn dyker fram ur sin pappershög och fräser: " "Vet du att det här är ett djävla slöseri med min tid!"


Det kan inte ha varit lätt. Där hade han laddat för en föreläsning om alla faror och nackdelar med att vara överviktig och så fanns det liksom inget att haka upp den på. Oförskämt frisk, helt enkelt! Bästa grannen som skrattade gott åt hela historien över en kopp kaffe (med rödvinbärskaka med marängtopp till) menade på att som långvarigt överviktig så bär man ju ständigt sitt gym med sig. 2 stycken 25 kgs hantlar som man aldrig lägger ifrån sig, tänk så mycket motionspoäng det blir. 50 liter grön mjölk fördelat på 10 bärkassar som man drar omkring på vardag som söndag..Kom inte och säg sen att vi feta inte tränar....

Om syrener och sommarland

Jag drömde om syrener i natt
eller rättare sagt om doften av syrener. Förra våren var en sån där riktig syrenvår, de gamla bekanta buskarna bestod av mer blommor än blad och doften låg tung över trädgårn. Dessutom dök det upp buskar lite här och där som jag inte hade haft en aning om att de existerade förrän nu då de blommade. Om man lindade in sig i en filt och satte sig i trädgårdsmöbeln på kvällen så blev doften nästan berusande....

Jag har suttit många kvällar i den där filten ute i trädgårn. En gång var den min snuttefilt och livlina och min trädgård den enda plats i livet där jag kände att jag kunde fortsätta existera en stund till med förståndet i behåll. Jag gick, nej jag gick inte, jag sprang! in i den där berömda väggen för 7 år sen och förvandlades snabbt från att vara en kompetent och kapabel människa till att bli en skakig amöba som inte ens klarade av att hantera kafffebryggaren. Att återvända till min barndoms trädgård blev i det läget min räddning.

Platsen jag bor på idag är den enda som varit bestående genom mitt liv. Ett sommarland där först mina farföräldrar huserade i ett litet torp och sedan mina föräldrar byggde sig en liten stuga på 50-talet. Alla obekvämligheter, utedass och sopbacke, vatten ur en grävd brunn som sinade i juli varje år. Litet och trångt, pengar var en ständig bristvara och man köpte gamla rivningar för att kunna bygga ut några kvadratmeter för var sommar. Mina tidigaste sommarminnen är att jag sitter och rätar ut begagnad spik ... men också mycket lycka, vuxna människor som trivdes tillsammans, långa dagar på badstranden, kaffestunder under stora rönnen, mamma och farmor satt och klippte matt-trasor, cykla till lanthandeln och köpa Puckstång...

Som vuxen har jag flyttat mycket, alltid på jakt efter nåt större och bättre, mer välplanerat, med bättre läge. På nåt sätt glömde jag bort att det bästa läget är där man är förstådd och där träden känner igen en. När allt var som svartast efter min krasch så var det hit jag åkte. Alla de goda människorna är sedan länge borta och rabatterna hade växt igen och gräsmattorna var förvandlade till något som med lite god vilja kunde betecknas som blomsterängar. Men i gräset växte fortfarande kungsängsliljorna som farfar älskade, dagliljorna hade växt ihop till stora mattor och lupinerna hade fullständigt tagit över stora delar av tomten. Och utsikten över ängarna och sjön var lika vacker som den alltid varit.

Vissa dagar klarade jag inte av mer än att dra upp en endaste maskros men så småningom började stället att se bebott ut igen efter alla år i träda. Jag hade börjat arbetsträna och hade, full av revanschlusta, som mål att ta mig tillbaka på heltid på min gamla arbetsplats (som var en stor del av orsaken till att jag hade gått omkull). Efter en kort tid såg jag att problemen där hade fortsatt medan jag var borta, man hade helt enkelt flyttat över mobbingen på en annan person och jag insåg att en så sjuk miljö knappast var något jag ville återvända till. Så vad skulle jag göra? Jag hade ju inte direkt gått helskinnad ur äventyret, närminnet och koncentrationsförmågan gick på halvfart och jag blev fort trött.

Räddningen blev att flytta till mitt sommarland. Vi sålde ett stort gammalt renoveringsobjekt i stan och fick loss lite pengar till att borra en fungerande brunn och dra om en del livsfarliga elledningar. För övrigt lät vi det mesta vara vid det gamla, efter att ha rustat i flera år på renoveringsobjektet så var vi rätt nöjda.. Från början tänkte vi oss att bygga ett nytt men litet och lättskött hus. Sen kom vi på att vi redan bodde i ett som var litet och lättskött...och framför allt billigt! Så billigt att jag kunde säga upp mig från min sjuka arbetsplats och inte behöva bry mig om att söka nåt nytt jobb.

Idag har jag en tillvaro där jag själv bestämmer hur jag fördriver min tid, jag har utbildat mig till Rosenterapeut och ger lite behandlingar, vikarierar i skolan när jag har lust, driver en ungdomsgård vissa fredagskvällar med en kompis (skiiiiitroligt!), gör lite hantverk som jag säljer på lokala marknader osv. När min älskade sjöman är hemma så jobbar jag så lite som möjligt, då går vi skogen med hund och kaffekorg. Eller så åker vi till havet. Eller så gör vi ingenting fast tillsammans... Vi har sällan några pengar men vi behöver inte så mycket heller och på nåt konstigt sätt så är det som att det vi verkligen behöver, det kommer till oss i alla fall!

Vissa dagar kan jag höra min farfar gå på sandgången fast han varit borta i mer än 20 år. Det känns bra att han är här och ser att jag är rädd om hans kungsängsliljor. Den här trädgården var hans plats på jorden. Det är den för mig också. Att landa på en plats. Att landa i tillvaron, det är vad det har handlat om för mig. Att se in i mig själv och se vad som verkligen var mina behov och att se till att de var tillfredsställda innan jag gav mig ut och försökte tillfredsställa alla andras. Och att vara trygg i att jag verkligen klarade av att ge mig själv det jag behövde istället för att förvänta mig att andra skulle fylla upp tomrummen. Kärlek är verkligen att ge av sig själv från den plats där man är så full att det rinner över....

Nollgradigt ute idag och snön börjar packa ihop sig. Björken utanför verandan börjar se så där röd ut och liksom tjock i grenverket som de alltid gör när knopparna börjar svälla på våren. Syrenen i slänten ser också annorlunda ut, knopparna är liksom svällda, hur kan det vara möjligt att livet pågår därinne i denna kyla som varit? Det slår mig att det är nästan symboliskt, det må blåsa kalla isvindar men där inne i oss finns det alltid en knopp där livet bara väntar..

onsdag 24 februari 2010

Om tuffa tanter och lamm




Det känns nästan konstigt. Här har det varit minusgrader och snö sedan 17 december och mestadels under -10 sen nyår och nu börjar SMHI prata om plusgrader till helgen. Känns nästan lite skrämmande, vet vet vad som händer....Idag sken solen och det var bara -4 utanför köksfönstret, kändes som rena blidvädret och jag sprang ända bort till soptunnan i bara T-shirt och tofflorna utan att det var så där svidigt kallt. Skottade rent på verandan som nästan knakade under snötyngden och kunde sen sitta en liten stund med kaffekopp och en mandelkubb (jo, men jag hade skottat jättelänge!) med nosen mot solen. Det droppade lite från taket och talgoxarna tutade....

Kanske att det släpper nu. Det vore på tiden, jag känner att jag gått in i nån sorts zombieliknande tillvaro där jag traskar mellan vattenkranar, pumphus, snöskyffel och vedbod mer eller mindre dygnet runt. Det ska bli skönt att kunna lägga kraften på nåt annat. Att ragga klienter till min Rosenterapipraktik som blivit sorgligt eftersatt tex. Samtidigt är jag lite stolt, här är en kärring som minsann pallar för en frostnatt! Ihopfrusna bilar, igensnöade utfarter, snötyngda tak och att hålla liv i avlopp och vattenledningar känns numera som ett lappri, inga problem för en händig kvinna. Låt sjömannen fara runt och leka i isen däruppe i Bottenviken, här står vi pall för vad som än komma skall...att jag inte var så tuff när strömmen försvann, ledningarna frös sönder och vattnet forsade i samtliga hus är sedan länge glömt och begravet.

I köksvrån puttrar diverse lammdelar som ska bli gryta i morgon. Jag har fått bekräftat att det är lilla söta lammet Myrten som sover sin eviga sömn i min frys. En av fördelarna med att bo på landet är att man ofta kan handla lokalt och därmed vet vad man äter. En av nackdelarna är att man oftast är bekant med det man äter... Men fördelen med att äta opp Myrten är att hon är välkryddad redan innan tillagningen, hon hade nämligen förmågan att forcera alla stängsel och sen glatt trava till sin ägares kryddträdgård för att fira en orgie. Men så söt att man gärna förlät henne. Brorsan Bullen däremot kom alltid farande som en missil ur nåt buskage och placerade sitt pannben precis i svanken på en (jo, jag är inte så lång!) så att man hade ont i dagar efteråt. Men nu har han stångats klart och ligger i nån annans frys och det känns som om det är rätt åt honom, jag hoppas att han blir fårikål för det är rätt äckligt....

Det känns så långt borta, grönt i kryddträdgården och förrymda får. Långt borta känns också världen utanför tomten, jag skulle ha varit i Stockholm flera dar den här veckan, träffat kurskompisar och varit "kropp" åt flera som skulle göra behandlingar under handledning. Nu blev allt inställt eftesom det varken går tåg eller nåt annat. Hade förstås också sagt nej tack till ett jättetrevligt vik eftersom jag trodde att jag skulle vara upptagen. Men det är inte helt fel att unna sig att vara ledig heller, antagligen är jag rätt trött efter alla vattenvaktsnattvak (vilket härligt ord!) så när jag satte mig i soffan efter solstunden så somnade jag.... vaknade efter tre timmar med katt på magen och lättare nackspärr. Nu är klockan kväll och jag är förstås äckligt pigg efter att sovit alldeles för länge. Bara -9 ute och jag slipper nattvaket på grund av kylan och skulle ju ha kunnat gå och lägga mig som vanligt folk......tror jag ska baka en sockerkaka istället. Finns säkert nån snö att skotta i morgon med om jag, mot förmodan, skulle behöva motionspoäng...



måndag 22 februari 2010

Om varför


Som ni kanske har förstått så har min värld varit ganska liten de senaste veckorna. Mest har den bestått av hostande och skottande. Många nackdelar där men en fördel är ju att man hinner gå och tänka en hel del på Livet medan skottandet pågår. Men sen är ju Livet sånt att det sällan kommer med några svar, facit saknas liksom. Nu känner jag att frågorna börjar lägga sig på hög och för att lätta på trycket tänkte jag dela med mig av några varför!

Som till exempel:


  • Varför kan tonåringar öppna kylskåpsdörren och ta fram smöret men inte öppna kylskåpsdörren och ställa in samma smörask?

  • Varför har jag tre burkar spiskummin i min kryddhylla, jag som hatar spiskummin?

  • Varför kommer snösvängen alltid och lägger upp en halvmetersvall i min utfart en kvart efter att jag skottat samma utfart helt ren?

  • Varför krymper mina skor när jag är borta på kalas? Eller växer jag fortfarande? I fötterna?

  • Varför är semla och rödvin godare än morot och Ramlösa?

  • Varför är fjärrkontrollen till tvn alltid borta?

  • Varför ligger katten alltid där man tänkte sitta? Och hunden alltid där man tänkte gå?

  • Varför blir det aldrig vår?

  • Varför är jag alltid hungrig 03.15 på natten?

  • Varför behöver mina krukväxter alltid vatten akut, just när jag satt mig till ro med stickningen och kaffekoppen?

  • Varför är det mycket skönare att sitta på verandan och gona sig i solen än att gona sig i samma sol under en nyttig promenad?

  • Varför är det fint att vara morgonmänniska och ha satt limpdeg på 2 liter före halv sex på morgonen samtidigt som man röjt klädkammaren och garaget? Varför är det inte lika fint att chilla fram till lunch och sen storbaka och städa på nattkröken?

  • Varför ska man alltid börja med bullen och sen ta av sockerkakan och småkakorna innan man får ta av tårtan?

  • Varför retar folk sig på skitsaker?

  • Varför finns det aldrig udd på blyertspennan jag just tog?

  • Varför ringer alltid nån så fort jag lägger mig i badkaret med bubbel, tända ljus och jordgubbsvin?

  • Varför kommer jag aldrig på dom där riktigt dräpande svaren på andras dumheter förrän tre timmar efteråt, när alla har gått hem?

  • Varför har män så svårt att göra två saker samtidigt? Inte ens mitt praktexemplar klarar av att sopa köksgolvet och föra ett samtal samtidigt. Pratar man med honom då så slutar han sopa.....

  • Varför går det så fort att gå upp i vikt men så lååååååångsamt att gå ner?

  • Varför är det så lätt att tala om för andra hur de ska sköta sina liv och så himla svårt att ta hand om sitt eget?

Ja, ni förstår! Frågorna hopar sig och svaren verkar långt borta. Vem vet? Inte jag! Vem vet? Inte du! skulle man kunna gå och tralla på om man hade haft nån sångröst kvar men den verkar ha rest till okänd ort och där lär den väl stanna tills jag slutar hosta. Fyll gärna på listan, ju mer jag söker desto mer anar jag att det finns en hel värld av frågor därute....