Om höstlängtan

Snart två månader sen jag uppdaterade och det är inte klokt vad tiden springer iväg. En hel sommar som bara rasslade till och försvann, lika snabbt som vanligt, nog är det konstigt att man aldrig vänjer sig att det kan gå så förtvivlat fort.....Och så blev det höst och mörkt och drivor med gula löv och tvätt som man glömmer kvar på tvättlinan och blir sköljd tio gånger extra innan man kommer ihåg att ta in den. Frysen är full med hallon och svamp och katten har genomlevt sin första blåskatarr för året. I alla fall hälften av veden kom in under tak i någorlunda tid och växthuset är urstädat, gräsmattan har tack och lov slutat växa och gräsklipparna har fått gå till vintervila under en stor pressenning. Det känns som om det mesta lagt sig till ro och vila inför väntan på drivis och hagelstormar....

Runt omkring mig finns människor som kallar denna tid på året för höst och sen i nästa andetag börjar klaga över mörker och kommande kyla. Själv känner jag en viss lättnad över att sommaren är över, det kan lätt bli lite stressande att månad efter månad fara mellan trädgårdsfester och grillpartyn, resa kors och tvärs med familjen i trång bil för att hälsa på släktingar man helst vill upphöra att dela genetiskt material med och dess emellan plöja och harva i sin trädgård för att hålla sork, sniglar och ogräs stången. Badstränder ska besökas, picknickar anordnas, kubbspel ooch krocket spelas till förbannelse och dynorna till utemöblerna åker ut och in alltefter väder. Hälften av maten ska lagas inne i huset och hälften ute på grillen så att ingenting är färdigt och varmt samtidigt.....och sen är nätterna så ljusa att det inte går att sova......

Nej, ge mig november! Med mörka kvällar och tända ljus, sprakande brasa i kaminen och en stor kopp med Yogis choklad-thé. Ge mig lång och tidig skymning med torra löv som blåser omkring och frost i gräset. Avlövade träd mot apelsinfärgad kvällshimmel.... sitta inne och läsa trädgårdsböcker och i fantasin rätta till allt som blev tokigt eller ogjort den gångna sommaren.... rota i lådorna i garderoben och, glatt överraskad, hitta halsdukar och vantar man glömt att man en gång stickat....

Katten springer över gräsmattan med svansen i vädret precis som om han ser någon att hälsa på. Jag tror att han ser Bibbi när hon tassar sin sedvanliga hundkvällsrunda bland sorkhålen. Inomhus har det i alla fall äntligen tystnat, ingen rasslar längre med halskedjan eller skvätter vatten ur vattenskålen om nätterna. Jag hoppas och tror att hon äntligen törs släppa taget om mig, hon ser nog att jag kanske nu är redo för ett liv utan hund, att jag faktiskt kan stå på egna ben, även om de är svajiga....