Om det jordiska

Det är sorgligt att säga men jag tänker mest på det jordiska nu för tiden.  Det stod klart för mig häromdagen när jag stötte ihop på stan med en människa från förr och hon frågade vad jag gör numera och jag svarade "jord"! Jaha....? sa hon och såg lite tveksam ut och det var först när vi gått åt var sitt håll som jag förstod att hon nog mest var nyfiken på hur jag försörjde mig.

Men det är faktiskt så att jag gärna håller på med jord. Gillar jord liksom, ända sen jag var liten och vispade ihop geggamoja så det skvätte om det i lekstugan. Morsan sa alltid att jag var den skitigaste ungen söder om Sundsvall och tittar man i gamla familjealbumet är det nog bara att ge henne rätt, kusinerna står välkammade och rentvättade så det blänker, själv har jag keps från Gulf och lera på kjolen. Främsta kvällsnöjet sommartid var att krypa runt i stenpartiet med farfar och luckra mellan småplantorna. Åkte vi någon gång in till stan så kunde jag ge mig på att flytta om plantorna i kommunens blomkrukor, om jag hade nån ide om en bättre ordning. De andra jäntorna plockade blommor och lekte med dockor, jag körde farsans jordfräs, en urgammal Simar från 40-talet som saknade ljuddämpare och förde ett oväsen som kunde väcka upp döda.

Mina ägor består av ett kvarts tunnland gammal åker och ett kvarts tunnland gammal betesbacke. Åkern har Upplands styvaste lera som går att bearbeta fram till pingst, sen är det som att köra spaden i betong. Själva backen är en gammal sjöstrand och består till största delen av snustorr sand, den lilla fukt som till äventyrs inte har dunstat, tas omhand av 5 enorma björkar. I både åker och backe härjar sork i mängder och att köra gräsklipparen på gräsmattan är ungefär som att köra Novemberkåsan. Vill man odla nåt så får man göra det i pallkragar. Och i dem måste man ha jord, massor av jord.

Så därför gör jag jord så mycket jag kan. Lämna matavfallet till kommunen? Glöm det, här komposteras grovavfallet  i stora tunnor, det finfördelade åker ner i bokashihinkar under diskbänken (luktar vinterkräksjuka säger en närstående?). 2 stora tunnor med gammal latrin från tiden med mulltoa har blandats med löv för vidare kompostering, dessutom hamnar alla löv och ogräs i trädgårdskomposten tillsammans med flisade grenar och kvistar. Och allt detta ska vattnas och vändas och skötas som små kinkiga bebisar innan det lastas i skottkärran och blir fyllning nånstans eller tillskott i pallkragarna. Mycket jobb, men också en torparlycka när man står i sitt grönsaksland och kan köra ner näven till armbågen i morotslandet....

Det är ju inte så ofta folk tänker på jord, har jag förstått. Det är lätt att glömma att den ju faktiskt är grunden för allt det vi har att sätta på bordet, att den berikar vår mat med sin gödning och sina mineraler och att den, när den är som bäst är hemvist åt ett ofantligt naturinternet av svampar och bakterier som skapar kommunikation och balans i ekosystemet. Respekt på det, det borde vara lag på att visa tacksamhet för att den fortsätter finnas där och göra sin grej trots att vi plöjer och gräver och öser den full med konstgjorda gödningsmedel och ogräsgifter. Ibland undrar jag om det var när vi började använda skor som vi tappade kontakten med och känslan för jorden? Du kan aldrig få mig att tro att den stackars växt som fått leva sitt liv i ett sånt där fånigt hydroponiskt vattensystem, utan att få vara en del i den levande mikrovärlden som finns där under jordytan, kan smaka och ha samma näringsinnehåll som växten som fått leva i god jord och solljus, som den är skapt för. 

Jordkramare, som omväxling till trädkramandet? Gå mera barfota? Men vad man än  tänker och hur man än står i, i sin jordfabrik så är det bara att inse att man aldrig får ihop så att det räcker till pallkragar, rabatter och sorkhålor. Så nu har jag bitit huvudet av skam och fått hemkört 3 ton (ogödslad! jag vill inte att nån annan blandar i nåt jag inte vet vad det är) jord och det känns ungefär som om jag hade vunnit på Postkodlotteriet och ingen annan av grannarna har någon lott! Vilken rikedom! Vilken lycka!  Jag måste gå ut med jämna mellanrum och bara titta  på högen, så vacker är den! Nästan synd att sätta spaden i den.....  

Om dåligt tänk

Man kan undra hur man tänker. Eller rättare sagt; man kan undra varför man inte tänker.

I två dagar har jag letat efter en påse frön. Små, så kallade bubiller som så småningom ska bli sån där gotländsk kajplök vilken jag hoppas ska ta över den vilda delen av trädgården så att jag kan leva på kajpsoppa under försomrarna ifall pensionen inte räcker. Inköpt på Tradera och levererad i ett melittafilter som säljaren ritat små fina blommor på, trevligt och rart. Sen försvann melittafilter och bulbiller spårlöst och efter att verkligen ha vänt upp och ner på både hus och gäststuga så hittar jag fröna i kylskåpet bakom ett halvt paket kokosfett som häckat därinne sedan förra julen.  Hur tänkte jag där?

Detsamma gäller mitt skrivande. Bloggandet, texterna, inläggen, mailen till vänner och bekanta.... inte mycket skrivet alls de senaste åren. Jag skyller det på yttre omständigheter. Gammal och darrhänt som jag är så klarar jag inte av att sitta och fippla med text i mobilen, jag vill ha en bekväm stol, ett hederligt gammalt rejält tangentbord och en skärm som är större än livet om det ska bli nåt! Sen bygger jag till mitt hus och gör ett rejält kök och ett ännu större badrum och sen in med alla gamla ärvda skåp och kommoder och se där! Ingen plats nånstans för ett skrivbord.... Hur tänkte jag där?

Ett tag har jag försökt häcka uppe i gäststugan bland extrasängar och vintertorra pelargoner med mina skriverier. Men då krävs planering och att man går dit en timme innan och krämar på värmepumpen och sen måste man komma ihåg att ställa ner den också så att inte pelargonerna får dåndimpen av värmen. Lite jobbigt också eftersom huset saknar toa och då blir jag ju automatiskt kissnödig så fort jag gått dit och stängt dörren efter mig. Och eftersom jag inte längre tänker och tänkte på att kissa innan jag gick dit så blir det oftast så att jag vänder i gäststugedörren  och går tillbaka till stora huset och när jag ändå är i badrummet så kan jag ju slänga in en maskin tvätt och kanske till och med kalka av duschkabinen? Och sen två dar senare brukar jag komma ihåg värmepumpen och de stackars pelargonerna...

Nu har jag i alla fall försökt tänka konstruktivt och  flyttat upp skrivbord och hela konkarongen på kattvinden i gamla delen av huset, ett litet krypin under takåsen som är iskallt på vintern och stekhett på sommaren. Med en takhöjd på 1.50 mitt i nocken är jag glad att jag sitter ner och skriver. Det är trångt bland julpynt och gamla trasmattor och golvet lutar så lösa föremål får man hålla rätt på annars rullar de av skrivbordet. Men jag slipper gå ut och jag har nära till toan.  Nya katten, 12 år gamla Tussan som hamnade här då hon behövde omplacering, tycker i alla fall att jag tänkt rätt för en gångs skull för hon hänger alltid med upp på vinden och ska ligga på skrivbordet  mitt framför skärmen och peta  rullande pennor och sudd över kanten.

Vad är det mera jag inte har tänkt? Ja, kanske vad jag ska göra med de kanske 50 tomatplantor jag kommer att ha på gång när jag sått alla spännande fröer jag samlat ihop, när nu jag har ett växthus som rymmer max 25 och när jag dessutom mest är ute och flänger på vägarna om somrarna och har svårt att ta hand om sånt som behöver vatten och kärlek? Och eftersom jag kommer att ha 50 tomatplantor så har jag köpt på mig  sådana där vita plastetiketter i parti och minut, så fort jag kommer in på Blomsterlandet eller Plantagen (händer alldeles för ofta!) så blir det en bunt etiketter. Bra att ha, ja visst! Idag gick jag ut i grönsakslandet och plockade rätt på alla etiketter som satt kvar i jorden sen förra säsongen. Tog in dem och diskade av och satt sen med ett suddgummi och suddade ut fjolårets förhoppningar om slanggurka, dill och rödbetor. Det var säkert 200 stycken till, att lägga till de redan 200 etiketter jag samlat på mig. Inget bra tänk, det heller.

Att gå i pension ger en verkligen möjlighet att låta livet sakta av. Mycket välkommet efter några alldeles för turbulenta år och jag är mycket försiktig med att säga ja till för många saker eller att dra igång för många projekt. Jag försöker vara rädd om stillheten, sitter länge, länge i frukosten, läser tidningar, löser korsord. Bestämmer 3 göromål per dag, inte mer och tar långa kafferaster. Sitter med katten i knät och bara tomglor. Så det förvånar mig att nu när jag verkligen för första gången i livet har tid att tänka så är det som att jag hela tiden gör saker utan att tänka alls. Och är det så att jag helt oförhappandes tänker så gör jag det allt som oftast på något helt annat än just det jag håller på med och då hamnar blomfröerna bakom kokosfettet. Eller tvättmedlet i skafferiet.

En dag för ett tag sen skulle jag ta mig in till staden för att proviantera. En omfattande lista hade jag skrivit och lagt mitt på köksbordet så att jag inte skulle missa den. Det blev en kortare frukost så att jag skulle kunna vara i stan tidigt med tanke på corona och trängsel, så på med jackan och iväg. Kommer lagom in i butiken och kommer på att listan ligger kvar hemma på köksbordet. Rafsar åt mig 2 liter mjölk och åker hem för att hämta listan.  Väl hemma hänger jag av mig jackan, ställer in mjölken i kylskåpet och sätter på kaffe. Sen rullar dan på tills framåt eftermiddagen då jag kommer på att jag glömt åka och handla.... Men där i bilen, på väg hem för att hämta inköpslistan kom jag på att jag kunde flytta upp skrivbordet på kattvinden för att få en riktig skrivhörna.... Det var ju i alla fall nåt som kanske kunde liknas vid ett tänk....