måndag 3 april 2017

Om kunskap och kashmir

-Du vet att jag kommer att göra allt jag kan för att du ska känna dig så trygg som möjligt säger han och lutar sig fram över bordet. Välfriserad och luktar så gott, skägget har han nog klippt strå för strå med nagelsax på morgonen, lutad fram mot en immig badrumsspegel, nyduschad med en handduk runt de smala höfterna..... Det här är en process, säger han också, och du ska vara alldeles trygg, jag är med dig hela vägen!

Ögonen är som sammet. Det är lite roligt, han skulle kunna vara min son och nu sitter han på andra sidan mitt köksbord och försöker sälja in sig så till den milda grad att han nästan bjuder ut sig, jag ska äntligen sälja det ruckel mitt föräldrahem förvandlats till och har bjudit in 4 mäklare under 2 dagar och  nu sliter de sig nästan blodiga i försöken att vara störst, bäst och vackrast. För vackra är de, kashmiröverrockar och slips, välputsade små skägg och så de där sammetsögonen..... Duktiga också, jag blir överöst med utdrag från nätet där för mig okända individer höjer deras tidigare insatser till skyarna, glansiga broschyrer på dyrt, tjockt papper med tidigare försålda lyxvillor, mängder av statistik på hur framgångsrika deras tidigare försäljningar varit.

Själv är jag just nu varken vacker eller duktig, jag har målarfärg i håret och har slagit mig på tummen när jag skulle få fast en golvlist men det spelar ingen roll, den sammetsögde lutar sig ännu längre fram över bordet i sin iver att visa hur påkostade prospekt hans franchiseföretag kostar på mig. Hejdar han inte framfarten så kommer han snart att landa i knät på mig! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill det eller inte....

Kunskap är en fascinerande egenskap. Jag har alltid beundrat människor som kan saker, vet så där riktigt ordentligt och bergfast, har läst på och funderat och tänkt ut eller tränat och övat tills kunskapen sitter i huvud eller händer. Själv har jag mest fladdrat omkring i livet, pluggat lite ekonomi och arkeologi och anatomi och kroppsterapi och spelat lite gitarr och målat lite och drejat lite och....ja, ni förstår kanske. Kan lite grann om mycket men ingenting riktigt ordentligt. Då är det skönt med folk som kan på riktigt. Så skönt att det till och med är värt att betala för det. och det är precis därför man anlitar och betalar rörmokare, hårfrissor, veterinärer och som nu: mäklare.

Vilka fantasier jag än unnar mig där vid köksbordet så är det alltså i första hand deras kunskap jag vill åt.  Måste jag rusta mer på rucklet för att få det sålt, måste jag besikta det, ta försäkringar?  Går det överhuvudtaget att sälja i det förslummade tillstånd det befinner sig efter att inte ha rustats sen 1971?

De sammetsögda kliver runt och lovar mig innerligt att de har sett värre. Läget är bra, huset har en bra stomme, det finns garage och bergvärme. Tomten är liten men gränsar till en allmänning, det rinner en liten å där änderna simmar omkring, bortanför den har Solvalla sina hästhagar där travarna står och beskådar änderna. Själv kan man beskåda både travare och änder när man står och diskar. Så nära den stora staden och ändå så idylliskt!

Så långt är de överens. Sen blir det svårare. Jag har ju mina frågor, och det är nu jag börjar ifrågasätta det här med kunskap för nu blir det ganska spretigt med råden. Mäklare 1 trycker hårt på att man måste besikta, dessutom ska sotaren gå igenom skorstenen så att vi är riktigt garderade. Dolda felförsäkring också förstås. Sen är det ju bra ju mer jag målar och lägger golv, det har jag ju alltid igen i slutändan. Mäklare nr 2 håller väl i princip med men skiter i sotarn och tycker väl att jag kan måla lite om jag tycker att det är kul. Nr 3 velar fram och tillbaka med både besiktning och försäkring och nr 4 tycker att vi ska ha en friskrivningsklausul och är folk så ovulna att de prompt ska ha en besiktning så får de minsann besikta själva. Utgångspriset spretar också betänkligt, det skiljer en miljon mellan det lägsta och det högsta budet. Det enda de egentligen är överens om är ju att läget, som sagt, är fantastiskt och att det är ett hus som har framtiden för sig, precis det samma som en annan mäklare sa till mig när jag för 35 år sedan köpte ett annat gammalt ruckel som sedan nästan tog liv och förstånd av mig utan att vi någonsin nådde fram till den utlovade framtiden.

Så här sitter jag nu, omgiven av de glassiga broschyrerna som de sammetsögda lämnat kvar efter att de glidit i sina kashmirrockar och än en gång sett mig djupt i ögonen medan de lovat mig all upptänklig säkerhet och effektivitet, och så tryggheten, TRYGGHETEN förstås!  Känns som att jag är ungefär lika oklok som innan de kom. Funderar lite vad det egentligen jag betalar de där stora pengarna för när det ändå är jag som får sitta här och bestämma vilket det är av de olika alternativen som ska vara bäst och rätt och riktigt i det här fallet? Blir lite matt när jag tänker på nya avloppet jag tänkte ordna hemma i egna boendet och där jag hade tänkt börja med att höra vad de som verkligen vet och kan, tycker att jag ska ha för anläggning.......



tisdag 14 februari 2017

Om gravrätter och vårvindar

Jag har blivit innehavare av en gravrätt.

Det är med lite blandade känslor måste jag säga! Från min barndom minns jag farmor och farfars gravbrev, stora pampiga saker med krusiduller och svarta kanter som låg i ett stort kuvert instoppat i vitrinskåpet bland nubb- och selterglas. Gravar i öster och väster efter diverse familjemedlemmar och syskon. Ett stort ansvar att förvalta, med tända ljus och blomsterplanteringar och samtidigt nån slags förankring till tidigare generationer antar jag, en försäkran om att plats fanns reserverad även för en annan i familjegraven så att man allesammans sen skulle kunna ligga där och knosa ihop sig i väntan på den yttersta dagen.

Man kanske ska vara glad åt att man har plats bokad. Men gravbrevet jag fått mig tillskickat är inte ett dugg pampigt, man har kostat på nån slags gult papper men utöver det så är det bara en massa juridisk text och inte alls några tjusiga krusiduller, det kommer definitivt inte att få stå på parad i vitrinskåpet. Och inte vet jag om jag vill ligga där i graven själv heller, är inte så mycket för att ligga och trängas med andra? När barnen var små och kom över i min säng på nätterna så gick jag oftast och la mig i deras, sån är jag och inte undra på att ungarna blev som de blev med den uppväxten.....

Jag har sagt till barnen att jag gärna vill bli utströdd i min kompost den dagen det blir akuellt, så mycket jobb som jag  har lagt ner på den under åren så känns som att det vore en lämplig final! Men så fulla som deras scheman verkar vara så hamnar jag väl antagligen i en burk i en bokhylla, på samma sätt som dotterns katt som nu vilar i en snygg liten kartong bakom min TV i väntan på vår och tjällossning. Det är faktiskt  lite rart att ha Raggekatten där i lådan, det var en mycket trevlig gammal kattherre som jag haft väldigt roligt ihop med så det kommer nästan att bli lite tomt den dagen vi slutligen gräver ner honom. Min egen gamla katt går numera ner på sådan sparlåga på vintrarna att man nästan kan tro att han redan har lämnat in han också, om det inte vore för att han visar en svag iver när man skramlar i matskålen så hade han antagligen åkt ut av misstag i veckostädningen för länge sen.

Döden, döden, döden...... Det känns som om det varit ett väldigt fokus på död och avsked hela vintern. Huset i Bromma är långt i från urstädat och här hemma står det lådor överallt fulla med fotografier av sedan länge avlidna släktingar, brev som skrevs för 100 år sedan,  matbordet svämmar över av papper som tillhör dödsboet. 1000 beslut som ska tas, samtal som ska ringas, grejor som ska dumpas eller hämtas eller skickas till loppis eller sparas.... Nånstans i början lovade jag mig själv att inte släpa hem en massa gamla minnen, jag har det jag behöver och minnen som man måste hålla i ett ting för att kunna framkalla är väl ändå kanske inte så viktiga? Sen reviderade jag arbetsgången till "ta hem skiten så sorterar jag sen"! Nu är jag i läget "Här står skiten och ingen sorterar". Från början tänkte jag ta eventuella arvspengar och bygga ut mitt lilla torp lite försiktigt. Nu lutar det mer åt att köpa en lägenhet i stan och sen låsa dörren här och lämna kvar skräpet.......

Men ute börjar det änteligen lukta vår och gruset knastrar så där härligt under skorna när man traskar på byvägen på väg till brevlådan. Trots att jag har varit med om det i 60 år så är det lika förunderligt varje år ljuset återvänder och talgoxarna börjar sitta i min verandabjörk och fila på lockropen. Snart kan man ha ytterdörren stå öppen och låta vårvindarna blåsa in och svepa runt i huset, äntligen vifta ut allt gammalt mög och sorg och skrymt ur hörnen. Det är som att det där som väl måste kallas för livet aldrig ger sig, hur svart det än kan ha varit och hur långt borta från det man än kan ha känt sig. Jag får väl ordna en gårdsloppis  med alla grejorna nån solig dag och gravbrevet åker ner i en låda, jag tänker inte lägga av än på ett tag! Tillsammans med gammelkatten ska jag vänta in den tid när man kan ha ytterdörren stå vidöppen och det blir lätt att gå ut och in, snart, snart är vi där. Min bästa tid är ju faktiskt nu. Jag lovar att jag tänker ta väl vara på den......

måndag 16 januari 2017

Om samlare och kedjor

Det är som en arkeologisk utgrävning.

Jag håller på och tömmer min fars hus. Det går sakta, dels för att jag inte har lust, dels för att han var en samlare av stora mått och kåken är full från golv till tak med bra-att-ha saker från omkring två sekel. Ovanpå det var han sjuk sista åren och slutade städa. Jag antar att det var rädslan för att någon skulle få för sig att städa bort alla bra-att-ha-saker som gjorde att han inte släppte in någon på slutet. Gränsen mellan vad som är bra-att-ha-saker och vad som är skräp är hårfin för den som inte har den rätta känslan och det har definitivt inte jag. Inte i det här läget.

Det är samtidigt fascinerande. Rummen är fyllda med soppåsar med torrsopor, urdiskade konservburkar, äggkartonger och tomma mjölktetror, soptunnan vägdes vid varje tömning och vikten debiterades på räkningen så jag antar att det gällde att få den så lätt som möjligt. Varenda reklamblad från de senaste åren ligger i travar på bord, stolar och golv liksom vartenda nummer av "Vi i villa" sen 90-talet. Källaren är ett stort kaos med gammal elektronik, glasburkar och kläder från hans sedan länge avlidna kvinnor. 11 resväskor, han som aldrig reste mer än en gång till Italien på tidigt 70-tal? Kilometervis med elsladd i stora härvor. 50 år gamla små motorer och reläer. Överallt hinkar och byttor med mutter och skruv, små brickor, strömbrytare och allehanda mackel. Ovanpå det hela finns det en vind. Bredvid står ett garage. Allt packat från golv till tak med gammalt mög och sopor.

Jag vill inte ha någonting därifrån. Jag tar med mig kassvis med sopsäcksrullar, öser ner sopor och bra-att-ha-grejorna urskillningslöst, råkar tappa ett reklamblad i golvet, ut dansar 2 hundralappar. Bläddrar igenom några nummer till och hittar mera pengar, inser att jag måste plocka isär kaoset i molekyler. Sätter mig och börjar blada igenom vartenda reklamblad. Svär så det osar över sopor, skräp, oreda och tjurskallig gubbe.

Vi flyttade till huset när jag var 10 år. Innan hade vi bott i en helt omodern etta på Kungsholmen med bara kallvatten och ingen centralvärme. Toaletten hade inte ens ett handfat utan man fick tvätta sig under kallvattenskranen i köket. Jag drömde hett om ett riktigt badrum med kakel och obegränsat med varmvatten. Huset i Bromma var långt ifrån den drömmen, det fanns visserligen ett badkar men det stod i ett cementhål i källaren och vattnet värmdes i en gaseldad panna som var fullständigt livsfarlig och krävde lång framförhållning innan den gav ifrån sig ungefär ett halvt badkar ljummet vatten. När jag var 16 drog jag vidare in till stan och började mitt eget liv. Brommahuset blev bara en kort mellanlandning.

Jag vill leva enkelt och inte tyngas ner av en massa grejor som ska sorteras in någonstans och förvaras. Jag vill inte ha någonting härifrån. Men ändå. Det finns så många minnen. Mammas syskrin åker ner i en kartong, liksom hennes bok med alla kakrecepten. Kristallglasen hon ärvde av mormor. Gammelfarmors kopparvattentunna som egentligen är alldeles för stor för att stå hemma hos mig men jag ska ju bygga ut någon gång? Några alldeles för söta gräddsnäckor. Glasfat och mera koppar. Snart har jag fyllt upp 2 flyttlådor med saker jag inte behöver och definitivt inte har plats för.

Alla fotografier. Alla släktingar och bekanta till familjen som är borta sedan länge men också alla bilder på mig själv som jag ser för första gången. I min egen familj var det alltid jag som stod bakom kameran så jag har inte så många kort på mig själv men här finns de. Det är som att möta en annan människa. Brev från 40- och 50-tal, gamla roliga verser som skrevs till 50-årskalasen i släkten, roliga telegram och dödsannonser i en salig blandning. Tidningsurklipp när någon i släkten figurerat i Norrtäljetidningen.

Det är som en arkeologisk utgrävning och nånstans i processen kartlägger jag min fars liv men också min mors, och mina far- och morföräldrars, allt finns sparat och hopsamlat och bevarat för eftervärlden. Kedjan blir så tydlig, generation efter generation som levt sina liv och samlat i sitt bo vad som för stunden har verkat vara de där riktigt bra-att-ha-sakerna. Och här är nu generationen jag, med min 10 kubiks container och mina sopsäckar och tömmer huset på allt de som en gång var värdefullt för någon. Funderar mycket på vad som blir kvar efter mig, idag när allting mailas och messas. Tar alla fotografier och urklipp och fyller en flyttkartong till.

Får syn på hans tofflor mitt i röran. I den ena ser man golvet, en bit av sulan är borta. Tar dem i nypan och går mot sopsäcken men på vägen dit passerar jag lådan med alla foton. Tvekar en stund men så hamnar tofflorna överst. Den där kedjan... känner att den är viktigare än jag anade.






söndag 27 november 2016

Om hönor och sorg

Ute viner vinden och snön far på tvären. Jag har varit ute hos hönsen och storstädat, det tog ungefär 3 minuter innan jag var kall in i märgen och händerna blev stela och fumliga. Skulle ha tagit in de få ägg som eventuellt hade lagts men i redet hade 2 hönor kurat ner sig, inte för att ruva för det gör inte mina damer utan mera för att umgås och ligga lite fjäder mot fjäder en stund.

Det känns som om det vore en lagom sysselsättning idag, att få ligga lite fjäder mot fjäder med någon. Jag har en sån där oredig dag, får inget riktigt ur händerna, börjar lite här och där men ingenting blir klart eller leder till nåt annat. Sätter mig med en kaffekopp för att se en film, upptäcker mitt i att jag inte har en aning om vad den handlar om och att kaffet är kallt. Går ut i köket för att hämta nytt kaffe, hittar disken som jag la i blöt på morgonen, diskar halva innan jag kommer på jag att ju faktiskt tittar på en film.

Igår väcktes jag av att 2 civilklädda poliser stod på min trappa. De berättade att min far hade hittats död i sitt hus, grannarna hade reagerat på att han inte synts till på ett tag och så småningom larmat polisen eftersom de inte visste vad jag hette i efternamn och därför inte kunnat få tag i mig. Poliserna är så omtänksamma. sitter kvar en lång stund och pratar, men de var inte med när man gick in i huset och de har egentligen inte några svar på mina frågor, jag får ett telefonnummer jag kan ringa på måndag för att få veta mera. Den ene är så orolig för mig, finns det någon jag vill ska komma, de kan hämta åt mig i så fall.

Ibland kunde jag undra om min far och jag levde på samma planet. Det var så otroligt lite vi kunde enas om, vår värderingar var så fundamentalt olika och vi kom ihop oss om precis allt. Ofta kände jag det som att han var barnet och jag alltid fick ta ett vuxenansvar och reda upp hans vardag så att den fungerade. Men stigande ålder ökade problemet. Vårt sista samtal handlade om att hans bredband inte fungerade, när jag inte klarade av att lösa problemet över telefonen så blev han arg på mig och slängde på luren i örat på mig. Att han sen inte svarade när jag försökte ringa honom var ju precis som vanligt?

Jag hade försökt få honom att skaffa en mobil så att han kunde larma i fall han ramlade, det tyckte han var för dyrt. Jag ville att han skulle få hemtjänst, han ville inte ha några främmande människor i sitt hus. Jag skaffade trygghetslarm, det sa han upp för det fick honom att känna sig gammal. Försökte man hjälpa till så la man sig i, gjorde man inget så brydde man sig inte.

Men ändå.......Jag minns en man som en gång i tiden satt på verandan och spelade dragspel så fantastiskt så fort det var helg och vackert, I roslagens famn, Vind i seglen, Novelty accordeon....... När vi låg sida vid sida på något tak och spikade takpapp eller bytte kannringar på gamla Duetten. När han gav mig en borrmaskin i födelsedagspresent när jag fyllde 14 och sa att det viktigaste är att man kan klara sig själv. När vi fyllde matsalsbordet med glas med vatten i som vi stämde i olika toner och sen spelade på. När jag var barn och han byggde världens finaste lekstuga åt mig.....

Den orolige polisen ringer idag på förmiddagen, bara för att höra hur det är med mig, det värmer. Vad tänker du frågar han, jag säger att jag har upptäckt att jag inte längre är någons barn, hur känns det? jag vet inte säger jag, jag vet inte ännu om det är en sorg eller en befrielse. Se till att du har någon där när du kommer på det, säger han. Sen önskar han mig en trevlig helg, han är från Bosnien ursprungligen, jag vet att det alltid kommer någonting bättre ur det som är svårt fast det kan dröja, säger han. När jag ringer av undrar jag om jag just har mött en ängel,

Jag har gjort nytt kaffe. Julstjärnorna lyser i fönstren, grannarna har satt upp slingor i häckar och träd. En hyacint är på väg att slå ut. Tittar ut mot hönsgården, inga hönor är ute i snögloppet. Önskar att jag också fick ligga där i det nystädade redet, nära en annan höna, fjäder mot fjäder, bara vara, känner du att jag tycker om dig?


onsdag 23 november 2016

Om slitna tuppar och gamla katter

Det är ny regim i hönsgården. Gamle farbror Olle kämpade emot länge och envetet men vad hjälper det när det kommer en ung snajsig snygging med kammen på svaj, silvrig nacke och dessutom säkert ett helt kilo lättare än sin föregångare. Såna saker kan ha stor betydelse när man är höna och damerna är helt klart överförtjusta i sin toyboy och lägger glatt upp sig så fort han närmar sig. Att han dessutom har lärt sig vad som är fram och bak på pullorna  gör förstås inte saken sämre.

Stackars farbror Olle. Tuppar ska hålla rätt på sina kvinnor, se till att de hela tiden  får den bästa maten och dessutom hålla utkik efter rovdjur och grannkatten. Tjejerna ska presentas med små stickor och strån och sen ska det dansas lite tjusigt framför dem, så att de liksom dånar lite av hänförelse och sen kan man i bästa fall få kliva på och ha lite roligt. Farbror Olle är stor och tung och dansar illa och det där med stickor och strån har han aldrig fattat så den enda kärlek han har lyckas få till är om han lyckats tränga in nån höna i ett hörn så att hon inte kommer undan. Övrig tid tillbringade han helst under tvättstugan, i sin  favoritgrop medan pullorna  vimsade runt vind för våg i trädgården.
Han har varit den lataste tupp jag någonsin haft och helt klart utrustad med ratt i ryggen men han har en lite vemodig ton i sitt galande som är rätt hjärtknipande, det är som att han hela tiden förstått att han inte riktigt räcker till och förmodligen kommer att sluta sina dagar i en coq au vin. När han försöker dänga till lilltuppen, (som förresten äntligen lärt sig gala och därför precis blivit döpt till Caruso) får han stryk av Feta Greta som tagit över nån slags kommandoraposition medans Caruso står på tillväxt. Nu håller han mest till inne i hönshuset där han tömmer foderautomaten på nolltid. Antar att jag måste göra slag i saken och låta honom flyga ner i grytan innan han blivit för fet för att få plats där....

Det är då inte lätt att vara åldrande djur i det här hushållet. Någon som också tar stor plats är gammelkatten Pudas som har en osviklig förmåga att ligga precis där man tänkte sitta och sitta där man tänkte gå. På morgnarna väcker han mig långt innan väckarklockan ringer, med raspig tunga på min näsa och morrhår i mina öron. Sen ska det purras och trampas och knosas en lång stund, ända tills klockan ringer och matte går upp, då kan man gå och lägga sig igen för då blir hela sängen ledig. När matte duschar och fixar frukost släpar man sig till frukostbordet och lägger sig mitt i kökssoffan där hon brukar sitta om hon nu någon gång skulle få sitta och äta frukost där hon vill.

Kattfrukosten börjar man inta när matte är så färdig för avfärd att hon börjar plocka med ytterkläder och nycklar. Långsamt väljer man kula för kula av torrfodret, plockar ut och lägger dem på golvet bredvid skålen, tittar och luktar, sorterar i nån slags obegriplig ordning. Tittar på matte och undrar varför hon står i hallen och stampar så illa. Tar en kula från golvet och lägger tillbaka den i matskålen.

När matte kommer och lyfter bort en från maten för att slänga ut en så skriker man som om någon stuckit kniven i en. Traskar sen efter matte hela vägen ner till hönshuset, högljudd, hungrig, trött och frusen, utslängd och framför allt oälskad. Försöker tränga sig in i hönshuset när jag öppnar dörren, försöker hoppa ner i boxen med hönsmat medan jag fyller på i hönshuset, allt för att komma bort från mörker och kyla. Att det står en isolerad kattkoja bäddad med fårskinn på altanen har man glömt bort. Att det finns mat i en automat och vatten vid samma koja har vi också sett till att förtränga. När matte kliver in i bilen har olåten stigit till avgrundsvrål, i backspegeln ser jag honom sitta kvar på bilinfarten, gammal och grå och övergiven, fast i ärlighetens namn ser han mest sur ut

När jag kommer hem igen sitter han fortfarande på samma ställe, mitt där jag tänkte köra. I strålkastarskenet ser jag ett vidöppet rosa gap, klagosången stiger ur kattstrupen, sliten, utsvulten frusen och så oerhört oälskad..... Traskar surt och gnälligt efter mig in till huset, knaprar i sig några torra kulor men är antagligen för utbränd för att orka äta, släpar sig till TV-soffan och kravlar sig upp för att lägga sig mitt på, somnar på 3 röda och ligger sen och drar timmerstockar resten av kvällen. Stackars liten, han måste ha haft en hård dag. Fast något motsägs det av att det är en stor grop i fårskinnet i kattkojan och matautomaten är nästan tom.....

söndag 6 november 2016

Om förunderlighet och spilld mjölk

Ibland är tillvaron förunderlig och då menar jag inte på det där "oj-vad-jag-blev-positivt-överraskad-och-påmind-om-hur-underbart-precis-allting-är"-sättet utan mera "oj-nu -begriper-jag-inte ett dugg"-sättet. Saker försvinner eller dyker upp ur tomma intet och man har ingen aning om varifrån de kom. Ute på gården står en hyfsat ny, rätt snygg trappstege som jag inte känner igen. Ovanpå stegen har någon skrivit "Göstas" med stora röda bokstäver. Skulle tro att det är ägaren som har gjort det, samma ägare som nu sitter och grubblar sig gråhårig över var hans nya trappstege har tagit vägen. I andra sidan sitter jag och grubblar mig lika grå över vem i håhåte Gösta kan vara, den enda Gösta jag har känt bodde i Uppsala och gjorde jättegod slånbärslikör men han har varit död i många år och att hans trappstege helt plötsligt skulle materialisera sig i min trädgård känns rätt osannolikt.

Sådär är det alldeles för ofta. I min garderob hänger en röd klänning som jag inte kan påminna mig att jag har köpt och om jag nu skulle ha gjort det så fattar jag ännu mindre, den är i fel färg, fel modell och fel storlek. Finns inte på kartan att jag skulle ha gått in i en provhytt någonstans, tagit på mig den och känt att den måste jag ha! Enda möjligheten är att någon kvarsovande gäst har glömt den men då borde de väl ha saknat den när de kom hem och hört av sig? En grön sjal är inte heller min, den kan ju nån ha glömt, men hur är det med skorna som står längst in i garderoben? Är det någon som har gått barfota hem härifrån är hon välkommen att höra av sig....

I bland undrar jag om jag går i sömnen. Jag kanske är uppe och irrar på nätterna, det skulle ju kunna förklara att jag är så trött på morgnarna. Jag kanske smyger runt som en skugga hos grannarna i mörkret och plockar med mig sånt som hänger på klädstreck och står på förstutrappor utan att ha en susning om vad som hänt när jag vaknar. Eller också är det nån av grannarna som är uppe och irrar och lämpar av sitt överflöd här i skydd av nattmörkret, jag är ju rätt dålig på att låsa om mig på nätterna? 

Sen är det ju så att det mesta ändå är som korven och har två ändar och i andra änden på den här korven finns problemet att lika många saker som oförklarligt ramlar in i mitt liv, lika många ramlar ut också. Idag har jag letat efter en skruvmejsel jag hade i går, bilnycklarna jag också hade igår och en jacka jag hade förra vintern. Mitt hus är 24 m2, så det finns inte så många hörn sakerna skulle kunna försvinna i, om man så säger. Det borde också finnas 2 l mjölk i kylen för det köpte jag i går men det gör det inte. En kaka sån där riktigt svart choklad borde också finnas för den köpte jag också men där kan jag faktiskt tänka mig en naturlig förklaring......fast jag vet ju att jag bara tog en enda bit?

Det är kanske är det här som är det förunderliga i saken? Naturen strävar ju alltid efter jämvikt, det kanske är så att det som försvinner i mitt hem teleporterar sig och landar i nån annans stuga? Någonstans står någon annan och stirrar på en vinterjacka de inte känner igen med  en bilnyckel och en stor skruvmejsel i ena fickan. Någon annanstans irrar Gösta runt i bodar och förråd, olycklig och förvirrad, letandes efter sin splitter nya trappstege som han vet att han så noggrant ställde undan efter att ha plockat ner sommarens sista getingbo ur garaget. På en busshållplats i Flen står 2 l frusen mjölk......

Chokladen lastar jag däremot den illvillige under diskbänken för! Han har inte ens brytt sig om att dölja spåren efter sig för i soppåsen ligger minsann omslaget allra överst..... Antar att han ville ge igen för att jag släppte in rörmokaren med nya varmvattenberedaren där i fredags! 

torsdag 3 november 2016

Om diskbänkstroll och läckande burkar

 Dagarna är så korta att man knappt hinner få upp ögonen innan det är svart igen och det som nyss föll som regn kan helt plötsligt visa sig vara snö, vilket skulle vara helt ok om det vore nån gång i advent men nu är det bara början av november och inte alls läge för snöskottning och bilskrap på länge än. Det gäller att förhålla sig positiv och vara nöjd med att sysselsätta sig inne och oftast med allt lyse tänt eftersom dagarna är så bleka. En sån där blek innedag var det häromdagen och då kunde det ju passa bra att städa under diskbänken.

Alla hem har sina svarta hål, mitt är grottan under diskbänken. Om man sysslar med Feng shui så är hörnet rakt in från ytterdörren det som representerar rikedomen i ens liv, om det stämmer så är det lätt att räkna ut varför jag aldrig har några pengar! Där min guldgruva skulle vara  finns en repig diskbänksplåt belamrad med disk,och ett draperi som nödtorftigt döljer en överfull sophink. Ett avloppsrör, en härva värmekabel som någon borde tejpa fast på vattenledningen den skulle värma så att den kanske gjorde någon nytta, liksom en varmvattenberedare som tar upp all den plats jag skulle behöva för kastruller och pannor, de som nu hänger i taket och som alla längre än mina 1,60 slår skallen i. Ett par plastbackar som svämmar över av termosar och aluminiumfolie, säkert 6 flaskor diskmedel eftersom jag aldrig kommer ihåg om det är slut eller inte, när jag står där i affären, Fönsterputs, silverputs, kopparputs, skoputs, jag som aldrig putsar nåt? 3 rullar bakplåtspapper, bakar gör jag väl inte heller så ofta? En plastsked som jag inte alls känner igen, en oöppnad burk ärtsoppa, ena toffeln som försvann tidigt i somras......

Börjar bilden klarna? En djuphåla fylld av konstiga rör och kranar, en stor burk som ganska egensinnigt värmer varmvatten när den känner för det och struntar i det annars. Allt möjligt och omöjligt som påstås höra till ett välfungerande hushåll. Och nånstans allra längst där inne i mörkret en illvillig varelse som nattetid drar runt i huset och släpar hem stort som smått, plockar sopor ur hinken och strör ut dem på golvet därinne, smetar kladd på draperiet och luktar otvättat troll i största allmänhet. Kompis med möss, råttor och allehanda otäcka spindlar som han göder med snusk ur sophinken och sen skickar ut i mitt hus för att skapa oreda och förödelse.

Illvillig var just namnet. Som sagt gjorde jag ett ryck häromkvällen och rev ut allt som kreaturet lagrat upp där inne. 4 rullar hushållspapper, en svampkniv jag letat efter hela hösten, en hundkoppel till hunden som dog för snart 5 år sedan. En ficklampa! Upptäcker nånstans mitt i att det är blött där det helst ska vara torrt. Upptäcker att det blöta kommer från varmvattenberedaren. Ser att den illvillige på något sätt har lyckats peta hål någonstans i burken och att den läcker.

I våras tog jag min förra dust med diskbänkstrollet och för att göra det lite otrivsamt för honom så lade jag en bit ny plastmatta i det annars rätt muggiga utrymmet. Trodde att han skulle känna sig ovälkommen och dra vidare men jag borde ha vetat bättre, nu tackade han mig med att leda det läckande vattnet in under sagda matta där det nu är rejält blött för att inte säga plaskvått..... Ett gammalt trägolv som har sugit i sig rejält med fukt och nu står och bågnar i sponten. Om man var en ordentlig människa så skulle det helt klart vara läge att riva upp allt och göra om det från grunden. Men det är kallt ute och att ha ett gapande hål i köksgolvet i en vecka känns inte särskilt lockande.

Tänka positivt var det! Det är inte första gången det varit översvämning i detta kök och golvet under sagda diskbänk är redan så dåligt att det ändå måste göras om så det här gjorde väl kanske varken till eller från, det ska väl komma en sommar framöver då det kanske är lättare att leva med hål i huset. En tilltalad rörmokare lovar att byta burk och skulle kanske kunna komma i morgon eller kanske i början av nästa vecka eller kanske..... I ena hörnet, där trossbotten är som allra sämst finns det ett stort råtthål, nu fick jag användning av det, för där ser man att vattnet har runnit ut. Trollfan kanske inte gillar att bli blöt om fötterna och flyttar? Och det kanske är Feng shui på riktigt att ha rinnande vatten i rikedomshörnet? Vore ju bra med lite extra pengar så att jag har råd att betala rörmokaren...?

Som vi säger i Winterfell; Winter is coming!