Ögonen är som sammet. Det är lite roligt, han skulle kunna vara min son och nu sitter han på andra sidan mitt köksbord och försöker sälja in sig så till den milda grad att han nästan bjuder ut sig, jag ska äntligen sälja det ruckel mitt föräldrahem förvandlats till och har bjudit in 4 mäklare under 2 dagar och nu sliter de sig nästan blodiga i försöken att vara störst, bäst och vackrast. För vackra är de, kashmiröverrockar och slips, välputsade små skägg och så de där sammetsögonen..... Duktiga också, jag blir överöst med utdrag från nätet där för mig okända individer höjer deras tidigare insatser till skyarna, glansiga broschyrer på dyrt, tjockt papper med tidigare försålda lyxvillor, mängder av statistik på hur framgångsrika deras tidigare försäljningar varit.
Själv är jag just nu varken vacker eller duktig, jag har målarfärg i håret och har slagit mig på tummen när jag skulle få fast en golvlist men det spelar ingen roll, den sammetsögde lutar sig ännu längre fram över bordet i sin iver att visa hur påkostade prospekt hans franchiseföretag kostar på mig. Hejdar han inte framfarten så kommer han snart att landa i knät på mig! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill det eller inte....
Kunskap är en fascinerande egenskap. Jag har alltid beundrat människor som kan saker, vet så där riktigt ordentligt och bergfast, har läst på och funderat och tänkt ut eller tränat och övat tills kunskapen sitter i huvud eller händer. Själv har jag mest fladdrat omkring i livet, pluggat lite ekonomi och arkeologi och anatomi och kroppsterapi och spelat lite gitarr och målat lite och drejat lite och....ja, ni förstår kanske. Kan lite grann om mycket men ingenting riktigt ordentligt. Då är det skönt med folk som kan på riktigt. Så skönt att det till och med är värt att betala för det. och det är precis därför man anlitar och betalar rörmokare, hårfrissor, veterinärer och som nu: mäklare.
Vilka fantasier jag än unnar mig där vid köksbordet så är det alltså i första hand deras kunskap jag vill åt. Måste jag rusta mer på rucklet för att få det sålt, måste jag besikta det, ta försäkringar? Går det överhuvudtaget att sälja i det förslummade tillstånd det befinner sig efter att inte ha rustats sen 1971?
De sammetsögda kliver runt och lovar mig innerligt att de har sett värre. Läget är bra, huset har en bra stomme, det finns garage och bergvärme. Tomten är liten men gränsar till en allmänning, det rinner en liten å där änderna simmar omkring, bortanför den har Solvalla sina hästhagar där travarna står och beskådar änderna. Själv kan man beskåda både travare och änder när man står och diskar. Så nära den stora staden och ändå så idylliskt!
Så långt är de överens. Sen blir det svårare. Jag har ju mina frågor, och det är nu jag börjar ifrågasätta det här med kunskap för nu blir det ganska spretigt med råden. Mäklare 1 trycker hårt på att man måste besikta, dessutom ska sotaren gå igenom skorstenen så att vi är riktigt garderade. Dolda felförsäkring också förstås. Sen är det ju bra ju mer jag målar och lägger golv, det har jag ju alltid igen i slutändan. Mäklare nr 2 håller väl i princip med men skiter i sotarn och tycker väl att jag kan måla lite om jag tycker att det är kul. Nr 3 velar fram och tillbaka med både besiktning och försäkring och nr 4 tycker att vi ska ha en friskrivningsklausul och är folk så ovulna att de prompt ska ha en besiktning så får de minsann besikta själva. Utgångspriset spretar också betänkligt, det skiljer en miljon mellan det lägsta och det högsta budet. Det enda de egentligen är överens om är ju att läget, som sagt, är fantastiskt och att det är ett hus som har framtiden för sig, precis det samma som en annan mäklare sa till mig när jag för 35 år sedan köpte ett annat gammalt ruckel som sedan nästan tog liv och förstånd av mig utan att vi någonsin nådde fram till den utlovade framtiden.
Så här sitter jag nu, omgiven av de glassiga broschyrerna som de sammetsögda lämnat kvar efter att de glidit i sina kashmirrockar och än en gång sett mig djupt i ögonen medan de lovat mig all upptänklig säkerhet och effektivitet, och så tryggheten, TRYGGHETEN förstås! Känns som att jag är ungefär lika oklok som innan de kom. Funderar lite vad det egentligen jag betalar de där stora pengarna för när det ändå är jag som får sitta här och bestämma vilket det är av de olika alternativen som ska vara bäst och rätt och riktigt i det här fallet? Blir lite matt när jag tänker på nya avloppet jag tänkte ordna hemma i egna boendet och där jag hade tänkt börja med att höra vad de som verkligen vet och kan, tycker att jag ska ha för anläggning.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar