Att skaffa hund är, inbillar jag mig en ganska medveten process. Man börjar titta längtansfullt på grannar som är ute och luftar sina små pälsklingar, googlar hunduppfödare och hittehundsiter, diskuterar vem som ska ta huvudansvaret för kvällspromenaden i novembermörker och slask och letar upp en bra plats att ställa hundsängen på. Genomtänkt och väl förankrat hos familjens samtliga medlemmar, får man hoppas.
Med katter är det på ett annat sätt. Efter att ha åkt med en sjuk gammal kisse till veterinären för sista gången så bestämmer man sig, nu får det vara nog med sönderklösta soffor och katthår i smöret, nu ska man återta herraväldet över bästa platsen i tv soffan och slippa springa och agera dörrvakt 8 gånger en vanlig kväll. Been there, done that, liksom. Framför sig ser man en lång rad med dagar där man får vakna av väckarklockan och inte 2 timmar före av någon som vill ut liksom möjligheten att få sitta i lugn och ro med en kopp kaffe för att ingen vill in. Man tänker leva fri och lycklig utan utan kattsand över hela badrumsgolvet, kattmat fastkletad i strumporna och söndertuggade krukväxter.
Sen händer det alltid nåt man inte räknat med. En väninna har en gammal katt som inte synkar med nya hunden, måste troligen avlivas om man inte kommer på någon annan lösning. Problemet har redan hittat sin lösning och lagt sig i ens knä där det ligger och spinner så att tapeterna krullar sig. Och hoppsan! där hör man sin mun säga att om inte... så visst kan katten bo hos mig tills vidare. Och sen är man fast igen med katthår i allt som katthår kan fastna på och ett evigt kutande ut och in.
Det har blivit en och annan hund genom åren. Köpta efter noggrant övervägande och till stor glädje under sina år i hushållet. Sen har det ramlat in katter mer eller mindre av en slump och alltid utan att det varit särskilt genomtänkt. Den första var en kolsvart liten unge med vita stänk i pälsen, det såg ut som om man hade spillt kokos på honom och därför fick han heta det. Kattmamman var av den pilskare sorten och var konstant gravid eller ammande, p-pillren som ägaren försökte ge henne var hon förmodligen immun mot. Alla ungarna i Kokos kull fick nya trevliga hem men av någon anledning blev den lille killen kvar och risken var stor att han skulle få runda av sina dagar innan livet ens börjat så vad händer? Jo jag hör förstås min mun säga..... Det blev en många år med en kattkille som var snäll för det mesta men som hade en förkärlek för att ligga under soffan och anfalla gästers försvarslösa hälar. Dessutom klättrade han gärna upp i träd men inte ner.
Nästa katt ägdes av en annan arbetskamrat som saknade fast adress och flyttade runt med katten i diverse uthyrningsrum och hotell. Katten, som av någon okänd anledning hette Jejdigen var stor och ful med krokig svans men rätt trevlig och när kompisen fick tag på ett mera långvarigt boende där hon dock inte fick ha djur så hörde jag min svårtilltäppta trut återigen säga..... Jeje var en skön lirare som jagade hejvilt i grannskapet och lade upp foderförråd på huggkubben i vedboden, skator och kråkor, mink, en fasan, råttor och möss. Dessutom var det mycket tydligt att dieten i alla de tillfälliga boendena hade bestått av Dubbeldajm, ostbågar och vaniljglass... Tyvärr måste han ha trott att vi tog blindtarmen när vi kastrerade honom och han markerade glatt på allt som han tyckte tillhörde hans domäner och dit hörde även grannarnas trädgårdar så tillslut fick han jaga fasan i de sällare jaktmarkerna.
Andra katter har också kommit och gått, ramlat in nånstans ifrån och envist hållit sig kvar tills de några år senare vandrat vidare till nya jaktmarker. Den som gjorde störst avtryck av alla var Pudas, en liten, rultig kille med korta ben och stora tassar som flyttade in under grannens trapp och vägrade flytta därifrån. Man försökte få honom att flytta till stallet, han vägrade, man körde iväg honom till ett kattboende, därifrån rymde han och satt under samma trapp när grannen kom hem igen. Han fick en låda att hålla till i och döpes till Pudas efter Folke Pudas som bodde i en låda på Sergels torg som protest på 70-talet, om någon nu minns honom. När hösten kom och grannarna skulle åka bort en månad så blev läget akut för Puddekatten och vad hör jag mig själv säga om inte....
Men det är nog ett av de bättre impulsbesluten jag gjort. Pudde blev en trogen kompis under många år, snäll som få, fattade snabbt vilka regler som gällde i hushållet och inrättade sig därefter. Lät sig hanteras utan knot och var kompis med alla katterna i grannskapet. Under de tuffa åren fanns han alltid till hands som tröstare för att spinna ihop lite lycka åt sin miserabla matte. Fast det är klart, hårade gjorde han året om och dessutom hade han en förkärlek för att sitta på trösklar och glo, ute och inne samtidigt liksom och varför matte sen stod där och trampade så illa fattade han aldrig. 12 år fick vi tillsammans innan artrosen i bakbenen blev för svår.
Sen skulle det inte bli fler djur. Det är rätt skönt att kunna åka bort ett par dar utan att behöva jaga kattvakter och att få ha sängen för sig själv. Kunna äta frukost i lugn och ro utan att någon sitter bredvid i kökssoffan och har total kontroll på rökta skinkan. Slippa trampa med bara fötter på stenhårda kattmatskulor. Aldrig mer behöva vakna med näsan i en kattrumpa....
Och då träffar man förstås på en gammal katt-tant med för hög ämnesomsättning och stela bakben, en riktig klimakteriekärring till katt som vet precis vad hon vill och inte tänker samarbeta en enda millimeter vad gäller pälsvård och kloklippning och där förra matten flyttat från hus till lägenhet och då blir det trångt med tre barn, hund och så klimakteriekatten.... kan väl bo hos mig då, hör man sig själv säga och nu är hon här, surtanten. Hon har en min som säger "År du dum i hela huvudet" och har ett sätt att sucka uppgivet när jag inte fattar vad hon vill. Men nu börjar vi hitta en vardag som fungerar, själv är man ju inte så munter alla dagar och det är på nåt sätt ändå rätt trevligt med nån som är på samma nivå. När vi varit ute och gjort trädgård kan vi häcka tillsammans i TV-soffan och klaga ihop över stela bakben och möra ryggar. Det kan man också ha en katt till!
