Den här sommaren blev inte alls som jag tänkt mig. Nu är det ju i och för sig sällan som somrar blir det, så där som man tänker sig dem i februari när mörkret är kompakt och snön ligger djup. Oftast drabbas man av mer mygg, fästingar, regnväder och friska vindar än man någonsin kunde föreställa sig där i vintermörkret och de där ljumma ljusa grillkvällarna man fantiserade om brukar istället bytas ut mot häckande framför tvn eftersom det är +10 ute och blåser halv storm. I år blev det sängläge i 10 dar med en osedvanligt oaptitlig virusvariant och sedan en låååång och rätt trälig konvalescens som ännu inte helt släppt taget om kropp och själ.Midsommarafton tillbringades i sängen, liksom kvällen vi var bjudna till bästa vännen på grillparty. Födelsedagen drunknade i snor och andra otrevligheter, ingen bakade tårta för ingen hade smaksinnet i behåll och det var tur att ingen hade köpt några presenter för jag hade nog inte ens haft kraft att knyta upp det minsta lilla paketsnöre, ni vet den där trevliga sorten som sitter på små, små paket från stadens guldsmeder.... Tråkigt hade vi och synd var det om oss..... Och när vi sen, på klena ben, stapplade upp ur loppsoffan så var det allra frächaste gröna utblommat, förväxt och lite bedagat i kanten.
Det känns som om en stor del av sommaren bara försvann ut i rymden. Jag har kämpat tappert att försöka hitta tillbaka till försommarkänslan, jag har legat på badstränder och sprungit på loppisar, jag har syltat och saftat, jag har sökt mig till fjärran utmarker som Strängnäs och Bollnäs, jag har sovit i tält och korsat världshaven på Ålandsfärjan men vad jag än har ägnat mig åt så är det nåt som saknas, det är lite för mörkt lite för tidigt om kvällarna, det luktar lite svamp och röta om nätterna, det är lite för dimmigt om morgnarna för att man ska kunna låtsas att det är i mitten av juni...
Blåst på konfekten alltså. Nu dalar gula löv ur mina björkar, kanske inte enbart beroende på annalkande höst utan mera på att de fått kämpa bra mot torkan i min torra backe till tomt. Men ändå.... Rabatterna är öken, allt har blommat över och bara självsådda solrosor blommar med nån större iver. Katten kommer inte ens in med några fästingar längre, tänk att man till och med kan sakna sånt.... Då är det riktigt illa.
Ja, ja. Man får se till att hitta ljuspunkter. En sån bor i en annan stad långt söderut och är farmors egen lilla Gullstrumpa! En hel helg har farmor och farfar fått rå om henne alldeles själva medan mamma och pappa for på bröllop i Köpenhamn och det var två dagar som gick alldels för fort, kan jag säga! Vi har kokat flodhästsoppa på dockspisen, byggt lastbilar under matbordet av en skokartong och läst Pippi-långstrumpboken 50 gånger, när vi inte kravlade omkring på "hopptotten", en jättestor uppblåst hoppkudde som Kalmar kommun klokt nog lagt i lekparken. Men Gullstrumpa tyckte farmor var dålig på att hoppa. "Du är så jättegammal! Inte hoppa mera! Du går sönder!" Man tackar.......
