Det är sorgligt att säga men jag tänker mest på det jordiska nu för tiden. Det stod klart för mig häromdagen när jag stötte ihop på stan med en människa från förr och hon frågade vad jag gör numera och jag svarade "jord"! Jaha....? sa hon och såg lite tveksam ut och det var först när vi gått åt var sitt håll som jag förstod att hon nog mest var nyfiken på hur jag försörjde mig.
Men det är faktiskt så att jag gärna håller på med jord. Gillar jord liksom, ända sen jag var liten och vispade ihop geggamoja så det skvätte om det i lekstugan. Morsan sa alltid att jag var den skitigaste ungen söder om Sundsvall och tittar man i gamla familjealbumet är det nog bara att ge henne rätt, kusinerna står välkammade och rentvättade så det blänker, själv har jag keps från Gulf och lera på kjolen. Främsta kvällsnöjet sommartid var att krypa runt i stenpartiet med farfar och luckra mellan småplantorna. Åkte vi någon gång in till stan så kunde jag ge mig på att flytta om plantorna i kommunens blomkrukor, om jag hade nån ide om en bättre ordning. De andra jäntorna plockade blommor och lekte med dockor, jag körde farsans jordfräs, en urgammal Simar från 40-talet som saknade ljuddämpare och förde ett oväsen som kunde väcka upp döda.
Mina ägor består av ett kvarts tunnland gammal åker och ett kvarts tunnland gammal betesbacke. Åkern har Upplands styvaste lera som går att bearbeta fram till pingst, sen är det som att köra spaden i betong. Själva backen är en gammal sjöstrand och består till största delen av snustorr sand, den lilla fukt som till äventyrs inte har dunstat, tas omhand av 5 enorma björkar. I både åker och backe härjar sork i mängder och att köra gräsklipparen på gräsmattan är ungefär som att köra Novemberkåsan. Vill man odla nåt så får man göra det i pallkragar. Och i dem måste man ha jord, massor av jord.
Så därför gör jag jord så mycket jag kan. Lämna matavfallet till kommunen? Glöm det, här komposteras grovavfallet i stora tunnor, det finfördelade åker ner i bokashihinkar under diskbänken (luktar vinterkräksjuka säger en närstående?). 2 stora tunnor med gammal latrin från tiden med mulltoa har blandats med löv för vidare kompostering, dessutom hamnar alla löv och ogräs i trädgårdskomposten tillsammans med flisade grenar och kvistar. Och allt detta ska vattnas och vändas och skötas som små kinkiga bebisar innan det lastas i skottkärran och blir fyllning nånstans eller tillskott i pallkragarna. Mycket jobb, men också en torparlycka när man står i sitt grönsaksland och kan köra ner näven till armbågen i morotslandet....
Det är ju inte så ofta folk tänker på jord, har jag förstått. Det är lätt att glömma att den ju faktiskt är grunden för allt det vi har att sätta på bordet, att den berikar vår mat med sin gödning och sina mineraler och att den, när den är som bäst är hemvist åt ett ofantligt naturinternet av svampar och bakterier som skapar kommunikation och balans i ekosystemet. Respekt på det, det borde vara lag på att visa tacksamhet för att den fortsätter finnas där och göra sin grej trots att vi plöjer och gräver och öser den full med konstgjorda gödningsmedel och ogräsgifter. Ibland undrar jag om det var när vi började använda skor som vi tappade kontakten med och känslan för jorden? Du kan aldrig få mig att tro att den stackars växt som fått leva sitt liv i ett sånt där fånigt hydroponiskt vattensystem, utan att få vara en del i den levande mikrovärlden som finns där under jordytan, kan smaka och ha samma näringsinnehåll som växten som fått leva i god jord och solljus, som den är skapt för.
Jordkramare, som omväxling till trädkramandet? Gå mera barfota? Men vad man än tänker och hur man än står i, i sin jordfabrik så är det bara att inse att man aldrig får ihop så att det räcker till pallkragar, rabatter och sorkhålor. Så nu har jag bitit huvudet av skam och fått hemkört 3 ton (ogödslad! jag vill inte att nån annan blandar i nåt jag inte vet vad det är) jord och det känns ungefär som om jag hade vunnit på Postkodlotteriet och ingen annan av grannarna har någon lott! Vilken rikedom! Vilken lycka! Jag måste gå ut med jämna mellanrum och bara titta på högen, så vacker är den! Nästan synd att sätta spaden i den.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar