Om att gå i stå

Ibland ta livet såna där tvärvändningar att man kommer av sig alldeles. Man går i stå, som farmor alltid sa. Just nu står jag väldigt still. Min promenadkompis, min allra klokaste samtalspartner och alltid accepterande och förlåtande bästa vän finns inte mer. Vackra Bibbi fick, såsom gamla tikar har för vana, en livmoderinflammation för drygt en månad sen och opererades mitt i värsta sommarvärmen, fick penicillin och kryade på sig med sin sedvanliga iver. Dagen efter hemkomsten var hon tillbaka i sorkåkern, för trött för att stå på benen men det gick ju att ligga och gräva.....Allting läkte fint och inga komplikationer tillstötte och jag gick här och var lycklig över att vi framöver skulle slippa problematiken med juvertumörer och annat underlivselände. Och så dog hon i sömnen mitt i natten för snart två veckor sen.........

Nu ligger hon begravd nere vid åkerkanten med huvudet vänt mot ån så att hon ska kunna höra rådjuren trippa förbi. Det känns bra. Men jag önskar att hon kunde sluta tassa på mitt golv på nätterna, jag hör hennes halskedja rassla när hon ruskar på sig och klorna som skulle behöva klippas. Hundhåren fortsätter att rulla i tussar över golven fast jag har storstädat grundligt för att få bort alla spår. När det regnar ute luktar det blöt hund inne. Någon dricker ur kattens vattenskål så att det stänker över halva golvet. En god vän som också är hundmänniska sa att hunden är så van att vakta på oss stackars bortkomna människor att den inte riktigt kan sluta ens efter sin bortgång. Den måste vara kvar ett tag och se att man klarar sig ordentligt på egen hand. Och Bibbi var mycket väl medveten om hur totalförvirrad jag är för det mesta....

Så nu är jag i stå. Inte längre hundägare eller man kanske får räkna ett hundspöke som en halv hund ändå? Att gå vanliga hundrundan ensam är ännu inte att tänka på efter som den blir just så väldigt ensam. Jobba i trädgårn är urtråkigt när ingen hänger över axeln på en och kollar vad man gör. Att ligga i solstolen känns också lite isolerat när man inte kan stoppa ner handen i en lurvig hundnacke. Jag kommer dessutom att bli tvärfet eftersom jag fortfarande alltid brer en macka för mycket men numera äter upp alla själv...

Katten går i buskarna och skriker, han fattar som vanligt ingenting, men märker att kompisen fattas. Idag satt till och med en fet sork rätt upp och ner utanför sitt hål i min illa tilltygade gräsmatta. När jag gick dit med spaden högsta hugg för att slå ihjäl honom så satt han bara lugnt kvar och tittade på mig. Det var som om han ville fråga vart den där roliga individen hade tagit vägen, den där som det var så roligt att leka kurragömma med...