Om måsten och lust

En bekant i periferin, ni vet, en sån där som man inte alltid orkar ringa eller träffa regelbundet men som det är rätt trevligt att sätta sig vid samma bord som när man råkar springa på varandra på nåt av stans alla fik, denna bekant lider antagligen lika svårt av värmen som jag för det är mycket gnäll, vill jag lova! Vi har just av en slump hamnat på samma café med varsin latte och nu sitter hon vid mitt bord och utgjuter sig över kommunalpolitik, väder, grannens högljudda hund och priset på kladdkaka. Jag tänker att hon har sovit lika illa som jag gjort de senaste nätterna, sånt tär ju på en, själv har jag de senaste dagarna upptäckt att jag har en ovanligt kort stubin när jag kör bil. Tur att inte Sjömannen är hemma, då hade jag antagligen tyckt att han stod ivägen precis hela tiden....

Bekantingen fortsätter malandet, om friskolornas existensberättigande via barns fula vana att sitta hela dagarna framför datorn istället för attt vara ute i solen (tur att de inte är det i denna värme, tänker jag som suttit en hel del framför datorn med stora fläkten blåsandes rakt i nyllet under de senaste dagarna, men flat som jag är så säger jag inget!) och så raskt över till diskmaskinen hennes som lagt sig ner i hettan och tvärdött. Det enda som går är pumpen, säger hon, det hör man för den piper lite där under diskbänken. Jag dyker ner i min latte för att dölja mitt fniss, det låter som om hon är så lycklig över att åtminstone nån del av maskinen har kvar något av sin forna vigör....

-Jag bara måste ha tag på en ny, säger hon. Och det som är så svårt nu, när det är semester och allt!

Man hör på henne hur fasansfullt alternativet är, kanske några veckor med händerna nedsänkta i diskbaljan otaliga gånger per dag, nagellack som flagnar, torrsprickor och brustna nagelband..... Jag invänder lite lamt att jag inte haft diskmaskin på flera år. Det örat lyssnar hon inte på.

- Diskmaskin klarar jag mig inte utan!Det måste man ju ha! säger hon med bestämdhet.

När jag sitter i bilen på vägen hem (och försöker låta bli att reta mig på mannen i bilen framför som håller samma hastighet hela tiden, 65 km/t oavsett om det är 30, 50 eller 70) så kan jag inte låta bli att fundera över det hon sagt. Om det är nånting som gör mig fundersam så är det när folk hela tiden "måste".... Luft måste man ha och vatten och näring, i den ordningen. Sen måste man nog ha lite kärlek också om de ska vara mödan värt att förse sig med det föregående. Men sen?

Människosläktet är väl som art runt miljonen år gammalt. Det gick runt ganska länge utan vare sig disk- tvätt- eller andra maskiner. Om diskmaskinen verkligen hade varit ett måste så hade förmodligen evolutionen utvecklat en variant som var fastvuxen nånstans runt midjan. Och dessutom sett till att de 9/10ndelar av världens befolkning som handdiskar hade haft en. "Mat för dagen och tak över huvudet, allt annat är påbröd" sa farfar och jag antar att diskmaskinen är just ett sånt, ett påbröd alltså och därför kanske inte helt livsnödvändig.

När jag kommit till Holmängsrakan svänger gubbfan i bilen framför av och jag känner adrenalinnivåerna sjunka ner till mer normala värden. Jag kan helt plötsligt känna mig lite vänligare stämd mot klagerskan från fiket, stackars människa att sitta fast i det där måste-träsket. Så tråkigt livet måtte bli om man hela tiden känner att man MÅSTE ha nåt som man inte just nu kommer åt. Då blir det ju först en otillfredsställdhet och sen när det där måstet ramlat in genom skorstenen så blir det ju bara ett "Jaha" och sen kommer förmodligen ett nytt måste som ett brev på posten..... Kan man inte istället tänka sig att man har en önskan? En längtan? som man i bästa fall kan få tillfredsställd och sen få sitta där mitt i sin lycka på köksgolvet och vara glad över?

I mitt första egna hem hade jag ingen soffa, vi satt på udda pinnstolar runt ett rangligt soffbord när det var fest. Jag sparade idogt på en bankbok, några ynka kronor varje månad men tillsist kunde jag hyra en bil och åka ut till IKEA och handla hem en soffa. Jag minns att jag satt uppe nästan en hel natt, på golvet framför soffan så att jag kunde se den hela tiden, jag var så oerhört lycklig över denna soffa! Den hängde med långt fram i livet, inte för att den var vacker eller osedvanligt bekväm utan just för att lite av den lyckan alltid satt kvar i sittdynorna... Jag fick jobba för att få den och i och med det så fick den ett särskilt värde för mig (Sjömannen fick jag också jobba för att få lägga tassarna på, en gång i tiden....) "Måste ha" känns för mig som ett krav, något som man lägger på sig och det ligger ju så mycket på det där stackars livet redan.... "vill ha" är mera längtan och lust. Och i alla fall för mig är det det jag vill fylla mitt liv med: lust! Sen jobbar jag ju inte så mycket heller, då har jag tid att handdiska....