eller rättare sagt om doften av syrener. Förra våren var en sån där riktig syrenvår, de gamla bekanta buskarna bestod av mer blommor än blad och doften låg tung över trädgårn. Dessutom dök det upp buskar lite här och där som jag inte hade haft en aning om att de existerade förrän nu då de blommade. Om man lindade in sig i en filt och satte sig i trädgårdsmöbeln på kvällen så blev doften nästan berusande....
Jag har suttit många kvällar i den där filten ute i trädgårn. En gång var den min snuttefilt och livlina och min trädgård den enda plats i livet där jag kände att jag kunde fortsätta existera en stund till med förståndet i behåll. Jag gick, nej jag gick inte, jag sprang! in i den där berömda väggen för 7 år sen och förvandlades snabbt från att vara en kompetent och kapabel människa till att bli en skakig amöba som inte ens klarade av att hantera kafffebryggaren. Att återvända till min barndoms trädgård blev i det läget min räddning.
Platsen jag bor på idag är den enda som varit bestående genom mitt liv. Ett sommarland där först mina farföräldrar huserade i ett litet torp och sedan mina föräldrar byggde sig en liten stuga på 50-talet. Alla obekvämligheter, utedass och sopbacke, vatten ur en grävd brunn som sinade i juli varje år. Litet och trångt, pengar var en ständig bristvara och man köpte gamla rivningar för att kunna bygga ut några kvadratmeter för var sommar. Mina tidigaste sommarminnen är att jag sitter och rätar ut begagnad spik ... men också mycket lycka, vuxna människor som trivdes tillsammans, långa dagar på badstranden, kaffestunder under stora rönnen, mamma och farmor satt och klippte matt-trasor, cykla till lanthandeln och köpa Puckstång...
Som vuxen har jag flyttat mycket, alltid på jakt efter nåt större och bättre, mer välplanerat, med bättre läge. På nåt sätt glömde jag bort att det bästa läget är där man är förstådd och där träden känner igen en. När allt var som svartast efter min krasch så var det hit jag åkte. Alla de goda människorna är sedan länge borta och rabatterna hade växt igen och gräsmattorna var förvandlade till något som med lite god vilja kunde betecknas som blomsterängar. Men i gräset växte fortfarande kungsängsliljorna som farfar älskade, dagliljorna hade växt ihop till stora mattor och lupinerna hade fullständigt tagit över stora delar av tomten. Och utsikten över ängarna och sjön var lika vacker som den alltid varit.
Vissa dagar klarade jag inte av mer än att dra upp en endaste maskros men så småningom började stället att se bebott ut igen efter alla år i träda. Jag hade börjat arbetsträna och hade, full av revanschlusta, som mål att ta mig tillbaka på heltid på min gamla arbetsplats (som var en stor del av orsaken till att jag hade gått omkull). Efter en kort tid såg jag att problemen där hade fortsatt medan jag var borta, man hade helt enkelt flyttat över mobbingen på en annan person och jag insåg att en så sjuk miljö knappast var något jag ville återvända till. Så vad skulle jag göra? Jag hade ju inte direkt gått helskinnad ur äventyret, närminnet och koncentrationsförmågan gick på halvfart och jag blev fort trött.
Räddningen blev att flytta till mitt sommarland. Vi sålde ett stort gammalt renoveringsobjekt i stan och fick loss lite pengar till att borra en fungerande brunn och dra om en del livsfarliga elledningar. För övrigt lät vi det mesta vara vid det gamla, efter att ha rustat i flera år på renoveringsobjektet så var vi rätt nöjda.. Från början tänkte vi oss att bygga ett nytt men litet och lättskött hus. Sen kom vi på att vi redan bodde i ett som var litet och lättskött...och framför allt billigt! Så billigt att jag kunde säga upp mig från min sjuka arbetsplats och inte behöva bry mig om att söka nåt nytt jobb.
Idag har jag en tillvaro där jag själv bestämmer hur jag fördriver min tid, jag har utbildat mig till Rosenterapeut och ger lite behandlingar, vikarierar i skolan när jag har lust, driver en ungdomsgård vissa fredagskvällar med en kompis (skiiiiitroligt!), gör lite hantverk som jag säljer på lokala marknader osv. När min älskade sjöman är hemma så jobbar jag så lite som möjligt, då går vi skogen med hund och kaffekorg. Eller så åker vi till havet. Eller så gör vi ingenting fast tillsammans... Vi har sällan några pengar men vi behöver inte så mycket heller och på nåt konstigt sätt så är det som att det vi verkligen behöver, det kommer till oss i alla fall!
Vissa dagar kan jag höra min farfar gå på sandgången fast han varit borta i mer än 20 år. Det känns bra att han är här och ser att jag är rädd om hans kungsängsliljor. Den här trädgården var hans plats på jorden. Det är den för mig också. Att landa på en plats. Att landa i tillvaron, det är vad det har handlat om för mig. Att se in i mig själv och se vad som verkligen var mina behov och att se till att de var tillfredsställda innan jag gav mig ut och försökte tillfredsställa alla andras. Och att vara trygg i att jag verkligen klarade av att ge mig själv det jag behövde istället för att förvänta mig att andra skulle fylla upp tomrummen. Kärlek är verkligen att ge av sig själv från den plats där man är så full att det rinner över....
Nollgradigt ute idag och snön börjar packa ihop sig. Björken utanför verandan börjar se så där röd ut och liksom tjock i grenverket som de alltid gör när knopparna börjar svälla på våren. Syrenen i slänten ser också annorlunda ut, knopparna är liksom svällda, hur kan det vara möjligt att livet pågår därinne i denna kyla som varit? Det slår mig att det är nästan symboliskt, det må blåsa kalla isvindar men där inne i oss finns det alltid en knopp där livet bara väntar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar