Jag är sjuk. Det är synd om mig. Mest synd om mig är det för att ingen tycker synd om mig mer än jag själv. I förrgår vaknade jag av att någon körde ner en torr hallonruska i halsen på mig och lämnade den där. Sen dess har jag försökt hosta upp den utan framgång. Nu sitter jag här och har träningsvärk i hela överkroppen av allt hostande. Om det ger träningsvärk så borde det ge motionsavdrag i mitt kaloriräknande men jag hittar inte hosta under motionsexemplen....
Det var roligare att vara sjuk när man var liten. Man fick vara hemma från skolan och ligga i sängen och mysa med många kuddar. Mamma värmde svartvinbärssaft och gick ner till Konsum och köpte glass och Fantomen. Sen när man var lite piggare så kunde man ligga ovanpå, i morgonrocken, och ta emot klasskompisar som kom hem med matteläxorna åt en. Farmor och mormor ringde dagligen och bekyttade sig (har ni tänkt på, idag är det så ont om människor som "bekyttar" sig, alltså oroar sig så där nästan fånigt? "Hon ligger väl inte i drag?" "Hon har väl ylle närmast bröstet?") och granntanterna kom in med gamla Allers som man kunde lösa labyrinten på barnsidan i.
De bästa dagarna var alltid de där två sista där man egentligen var okej men ändå lyckades lura sig till att få vara hemma genom att fejka två ordentliga hostattacker under morgontimmarna (mormor: det kan vara lunginflammationen! farmor: KRUPP!!!!!). Drälla runt lite halvklädd, rita lite, läsa lite, äta mera glass.....
Samma dag som hallonruskan landade i mitt inre så for Sjömannen tillbaka till sin isbrytare. Själv bröt jag, samma dag, is på trappan, allt som hade lagrats på taket sen i julas for ner med ett brak vid 7-tiden på morgonen mitt framför ytterdörren. Sen dess har det snöat. Vem skottar? Och hostar? Katten vill inte ligga i knäet för jag för för mycket oväsen och hunden står mest i dörren och vill gå ut. Och 18-åriga dottern tycker att jag kunde flytta ut i gäststugan så att hon får sova ostört.
När jag blir förkyld så tappar jag alltid smaksinnet. Allt försvinner, sött, salt, surt, allt smakar vadd och kofta och i det läget borde det ju inte vara nån större konst att hålla igen på maten men konstigt nog blir det tvärtom! Jag blir som besatt av att hitta nåt som åtminstone påminner om mat mer än till konsistensen. Linssoppa med mängder av vitlök (jag kan ju ändå inte ha nåt umgänge nu när jag inte klarar av att föra ett vettigt samtal!) smakar ingenting...hårt bröd med sardiner...näääe...apelsin då?....nä, svider i hallontrakten bara......konjak!!!!!?...lika där.....! Kaffe är som varmvatten, inte upphetsande. En hallongrotta då? Nej, inte det heller. Undrar om en mazarin....?
Nej, ge mig en aning av smak, en liten, liten spricka i det lager av snor som bekläder mitt inre för tillfället. Och gärna en bekyttande mormor i telefonen -"Varmvattenflaska vid fötterna! Annars kan det bli difteri!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar