Om skrynkel...

Idag har jag suttit och sytt in alla min jeans, en riktigt trevlig syssla faktiskt. Nu är det ju trevligt att köpa nya också men det blir så där riktigt påtagligt att man gått ner i vikt när man syr in de gamla, 3 cm här och 4 cm där... i var sida! Går liksom inte att bortförklara...Lustigt nog står vågen stilla men kläderna blir bara större och större. Det kanske är dåliga batterier i vågen? Jordens gravitation kanske har förändrats så att allt blivit lite tyngre i smyg? Kanske dags för nya glasögon så att jag ser vad det står på displayen? I alla fall har jag nu tre par jeans som sitter åt igen över lår och rumpa, den numera tantplatta...

Det enda tråkiga med att förlora kilon är att man inte kan styra var de ska förloras. Magen står av nån anledning fortfarande i fyra hörn medans min förr rätt runda rumpa nu raskt förvandlats till en ordinär platt tantdito. Och min enda stolthet, mina praktfulla DD-kupor är nu ett par rätt trötta taxöron som mest känns ivägen....Sjömannen säger snällt att han älskar mig ändå och att han kan ta taxöronen och linda in sig i om han skulle frysa, men det känns inte riktigt som någon tröst. I ansiktet uppstår nya skrynklor och rynkor både här och där och ibland, när jag händelsevis går förbi nån spegel, kan jag undra vad den där gamla kärringen gör här...

Nu låter det som om jag hade gått ner 40 kg. Det har jag inte. 8 kg mindre har det blivit hittills och det får man ju vara glad för men jag hade tänkt mig 30... Rent medicinskt kan det säkert vara klokt och förståndigt men samtidigt blir det ju mycket skinn över..... Att gå ner i vikt av hälsoskäl för att sen ta risken att lägga sig på ett operationsbord för att skära bort skrynklet verkar inte riktigt genomtänkt. Det blir väl till att inventera marknaden på alla sorters push-ups och stay-ups som kan tänkas finnas. Korsett kanske? Kan ju vara rätt sexigt? Obekvämt också..... hängslen kanske? Eller plåster i ryggen?