Jag är sjuk och orkar inte göra något vettigt så jag sitter och tittar på gamla kort. Eftersom jag är så fruktansvärt gammal, "på döhalvan" som bästa grannen säger, så handlar det om riktigt gamla kort, alltså från min ungdomstid. En ung, fräsch, brunbränd snygging tittar tillbaka på mig från albumet, hon är på stranden, på fest, hemma i sin första lägenhet. Var hon än är och befinner sig så ser hon ut som om hon hela tiden drar in magen.
När jag försöker hitta den där unga tjejen i min åldrade kropp så är det just den känslan jag hittar, jag undrar om jag någonsin andades ut under tonårstiden. Jag var nämligen en storlek 40. Inte en 38 som min bästa kompis. Inte en 36 som tjejen som bodde granne. Jag var fet och ful och sämre och inte värd att få vara med för tänk om jag för en nanosekund skulle glömma att hålla in magen och min omgivning plötsligt skulle se hur fläskig jag var...?
När jag tittar på bilderna blir jag full av ömhet för den där lilla tjejen som en gång var jag. Jag minns hur jag undvek speglar, alltid tänkte på hur jag satt och stod för att mina fläskiga lår/överarmar inte skulle synas och trasslade med tröjor och filtar när jag skulle ha sex för att inte behöva visa mer än nödvändigt. Jag minns hur varje glasspinne kunde ge en hel eftermiddags ångest och hur jag cyklade långa, långa omvägar så fort jag skulle nånstans för att möjligen kunna arbeta bort nåt enstaka hekto. Snälla pojkvänner älskade och ärade varenda gram av mig och med all rätt, för idag kan jag se att mina kilon var väl placerade, jag hade former både upptill och nertill och samtidigt en midja som man med lite god vilja från båda håll kunde ta om med händerna, men vad hjälpte det? Jag var äcklig, de hade bara inte upptäckt det än ....
Jag önskar att jag kunde få träffa henne idag. Jag skulle vilja bjuda henne på en bamsemilkshake och sen berätta för henne att livet är så oändligt mycket mer än hur man tror att man ser ut på utsidan. Jag skulle vilja berätta om hur det blev sen, hur prioriteringarna flyttades till att försöka överleva ett förödande äktenskap, om att kunna gå vidare efter att ha förlorat människor som stått en nära, om att leva med ångest och djupa depressioner och att ta sig igenom svåra sjukdomstillstånd. Men jag skulle också berätta om hur det känns att resa sig ur askan som den där berömda pippin och hitta en ny styrka för varje gång. Jag skulle vilja få henne att förstå att den som landat någorlunda helskinnad på fötterna efter smällarna yrvaket upptäcker att livet faktiskt är rikt och så där helt fantastiskt som alla böcker säger. Trots kilon. Trots former som sitter på fel ställen. Det finns möjlighet att andas både ut och in. Hela tiden!
Efter många sjukdomsår blev jag tillslut nästan lika bred som jag är hög. Min räddning blev min Rosenterapeut vars ömsinta händer fick min kropp att förstå att övervikten var ett skydd den byggt på sig mot en fientlig omvärld. Efter det var det som om jag inte längre behövde äta allt som kom i min väg. Idag går jag ner lite då och då. Emellanåt har jag inte lust, då går jag på fest eller bakar äppelkakor. Däremot går jag inte längre upp. Numera är jag själv nästan färdigutbildad terapeut och försöker idag få andra unga tjejer att se sig själva lite utifrån. Varför sitter lyckan i att vara en 38 (eller ännu hellre en 36)? Vad händer om jag lyckas ta mig dit och ändå inte känner mig lycklig? När jag har lagt plast i tuttarna och blekt håret, tränat bort gäddhänget och blekt tänderna, är det säkert att jag blir mer älskad då?
Jag känner så mycket för den där unga tjejen på bilderna. Hon är så söt, nästan vacker. Håret är långt och lockigt, ögonen gröna, tänderna friska, hon ler stort på alla bilderna (om man inte är smal så kan man i alla fall vara trevlig!). Alltid till lags, alltid rädd att inte räcka till, att inte duga. Alldeles för sällan lycklig........aldrig smal!
När jag försöker hitta den där unga tjejen i min åldrade kropp så är det just den känslan jag hittar, jag undrar om jag någonsin andades ut under tonårstiden. Jag var nämligen en storlek 40. Inte en 38 som min bästa kompis. Inte en 36 som tjejen som bodde granne. Jag var fet och ful och sämre och inte värd att få vara med för tänk om jag för en nanosekund skulle glömma att hålla in magen och min omgivning plötsligt skulle se hur fläskig jag var...?
När jag tittar på bilderna blir jag full av ömhet för den där lilla tjejen som en gång var jag. Jag minns hur jag undvek speglar, alltid tänkte på hur jag satt och stod för att mina fläskiga lår/överarmar inte skulle synas och trasslade med tröjor och filtar när jag skulle ha sex för att inte behöva visa mer än nödvändigt. Jag minns hur varje glasspinne kunde ge en hel eftermiddags ångest och hur jag cyklade långa, långa omvägar så fort jag skulle nånstans för att möjligen kunna arbeta bort nåt enstaka hekto. Snälla pojkvänner älskade och ärade varenda gram av mig och med all rätt, för idag kan jag se att mina kilon var väl placerade, jag hade former både upptill och nertill och samtidigt en midja som man med lite god vilja från båda håll kunde ta om med händerna, men vad hjälpte det? Jag var äcklig, de hade bara inte upptäckt det än ....
Jag önskar att jag kunde få träffa henne idag. Jag skulle vilja bjuda henne på en bamsemilkshake och sen berätta för henne att livet är så oändligt mycket mer än hur man tror att man ser ut på utsidan. Jag skulle vilja berätta om hur det blev sen, hur prioriteringarna flyttades till att försöka överleva ett förödande äktenskap, om att kunna gå vidare efter att ha förlorat människor som stått en nära, om att leva med ångest och djupa depressioner och att ta sig igenom svåra sjukdomstillstånd. Men jag skulle också berätta om hur det känns att resa sig ur askan som den där berömda pippin och hitta en ny styrka för varje gång. Jag skulle vilja få henne att förstå att den som landat någorlunda helskinnad på fötterna efter smällarna yrvaket upptäcker att livet faktiskt är rikt och så där helt fantastiskt som alla böcker säger. Trots kilon. Trots former som sitter på fel ställen. Det finns möjlighet att andas både ut och in. Hela tiden!
Efter många sjukdomsår blev jag tillslut nästan lika bred som jag är hög. Min räddning blev min Rosenterapeut vars ömsinta händer fick min kropp att förstå att övervikten var ett skydd den byggt på sig mot en fientlig omvärld. Efter det var det som om jag inte längre behövde äta allt som kom i min väg. Idag går jag ner lite då och då. Emellanåt har jag inte lust, då går jag på fest eller bakar äppelkakor. Däremot går jag inte längre upp. Numera är jag själv nästan färdigutbildad terapeut och försöker idag få andra unga tjejer att se sig själva lite utifrån. Varför sitter lyckan i att vara en 38 (eller ännu hellre en 36)? Vad händer om jag lyckas ta mig dit och ändå inte känner mig lycklig? När jag har lagt plast i tuttarna och blekt håret, tränat bort gäddhänget och blekt tänderna, är det säkert att jag blir mer älskad då?
Jag känner så mycket för den där unga tjejen på bilderna. Hon är så söt, nästan vacker. Håret är långt och lockigt, ögonen gröna, tänderna friska, hon ler stort på alla bilderna (om man inte är smal så kan man i alla fall vara trevlig!). Alltid till lags, alltid rädd att inte räcka till, att inte duga. Alldeles för sällan lycklig........aldrig smal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar