Vi har tillbringat eftermiddagen och kvällen med sju glada barn och en hel volme med julpysselmaterial. Middag med vin och sen ett sånt där samtal som man bär med sig ett par dagar efteråt med mammorna medan barnen dråsat ner framför en tvn. Efteråt tar Prinsessan och jag sparken hem igen. Klockan är 22.00 och vägbanan är blank som en skridskois. I nerförsbackarna är det som att åka på smör....
Det borde vara mörkt men det är det inte. Månen är nästan hel och skiner så starkt att träden lämnar skarpa skuggor i snötäcket. Det är - 18 och vindstilla, allt gnistrar i det kalla ljuset. Tyst, tyst, bara sparkmedarnas skrapande i snön hörs.
På ängen framför huset möter vi älgen som i flera dar strukit runt gården. Den kliver lugnt i den djupa snön, öronen spelar, den hör oss men ser oss inte. Den fortsätter rakt emot oss men upptäcker oss och viker av när det bara är 5 meter kvar och fortsätter ut i den orörda snön, stannar och vänder på huvudet, den har antagligen aldrig sett en spark förut... Vi står alldeles stilla en lång stund och känner av varandra, månen lyser och det enda som hörs är älgens andetag.
När jag kommer in i huset så slår det mig att detta är årets längsta natt..... Det är nu det vänder, snart, snart, snart är ljuset tillbaka......
Precis och man kan börja drömma om pioner, rosor och klematis plus allt det andra som man inte fick gjort i somras, men det är med jul som med sommar alltid en himmelens massa som inte blir gjort, underligt!
SvaraRadera