I natt drömde jag att jag åkte buss. Det var inget trevligt åkande, för det var varmt på bussen och bredvid mig satt en karl som luktade svett nåt så ohyggligt, ni vet sådär att det knappt går att andas... När det luktade som allra värst så klättrade han upp och satte sig ovanpå mig. Där tyckte jag att det var dags att vakna.
Ovanpå mig låg min 6 kg tunga katt som alltid vill vara så nära matte det bara går när det känns otäckt. Runt honom stod en stank av kattkiss. Delar av täcket var misstänkt blött, liksom mattan på sovrumsgolvet och den i hallen. Katt som har ont i kisseriet går ju inte gärna på en låda full med stickigt grus, han vill köra ner manligheten i något mjukt och lulligt, som mitt täcke eller min vackraste nomadmatta... Jaha, dags igen! Årets fjärde blåskatarr.....
Att ha katt liknar väldigt mycket att ha tonåring, har jag märkt. Hund är på ett annat vis, Bibbi är som en traktor, lite trögstartad men sen går hon stadigt och lugnt och gör det man förväntar sig, äter det som bjuds och kissar när man tar ut henne. Ligger i sin hörna och gör inget väsen av sig förrän man tillåter det. Katten är alltid där han inte borde vara och är alltid i gång på tider när ingen borde göra nåt alls. Ligger gärna inne i soffan och trynar när solen skiner och det är varmt och rart ute, sen när mörkret och kylan kommer så ska han ut trots att han borde veta vid det här laget att minusgrader är lika med stopp i kisseriet. Pratar högljutt (läs; skriker) när han tycker att nåt är bort i tok. Måste prompt gå in på grannens tomt trots att han vet att där regerar bamsekatten Frdrik och att det med automatik innebär totalstryk. Måste ofelbart tränga sig in i förrådet när matte inte ser trots att han vet att det oftast innebär att han blir instängd och får sitta och vråla sig hes innan nån inser att det är där han är. Måste minst en gång i veckan klättra upp i sneda björken trots att han vid det här laget borde ha lärt sig att han inte fattar hur man klättrar ner. Måste alltid vingla runt på fönsterbänkarna trots att det alltid innebär minst en blomkruka i golvet och då blir man ju sk-tskraj....
Ja, ni förstår kanske. Det är som om han inte har alla hästar hemma. Det saknas flingor i paketet, Hissen går inte ända upp. Hästarna är hemma men de står inte i rätt spilta. Att lära av sina erfarenheter finns inte på kartan i denna kattskalle som inte verkar ha rum för annat än feta, slöa åkersorkar och därefter vältrande bland soffkuddarna. Vi försöker vara benhårda på att hålla honom ute och i rörelse varma dager så att han inte ska bli ännu fetare, sen är ju tanken att han ska vara inne och hålla lilla apparaten varm på nätterna..... På dagarna sitter han på trappen och skriker och vill in och på nätterna sitter han i hallen och skriker och vill ut......
För två nätter sen smet han ut när jag vinglade in med en jättetvättkorg i famnen och inte kunde hejda honom. Sen höll han sig ute trots att det var under nollan och nu sitter vi där igen. Nytt veterinärbesök, nytt ultaljud (nej, han har inga stenar) ny penicillinkur för säkerhets skull (?!), ny omgång pillergivarslagsmål, ny omgång tvätta, torka, spraya, passa...
Och varför håller man då på med detta? Klättrar i trän för att hämta ner puckot, torkar kiss, sopar blomjord och försöker återställa uppgrävda blomrabatter. Lägger ner massor med tid och pengar på veterinärbesök, springer upp och ner på nätterna och släpper in eller ut? Ja det kan man undra. Ända tills han kryper upp i famnen och burrar in nosen i halsgropen på en, lägger ena tassen runt halsen på en och purrar som en Ferrari på tomgång....Då förlåter man allt (fast kanske inte nomadmattan, varför just den...?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar