Om växthusstress och ryska löss

Det är inte mycket som skrivs på den här bloggen numera, det är jag medveten om.Men jag skyller på mitt nya växthus. Att vara med växthus, om än ett mycket trevligt sådant, är så gott som en heltidssyssla. Påminner om att ha bebis faktiskt, det är alltid nåt i nåt hörn som måste skötas om, vattnas, flyttas till en soligare hörna eller en inte fullt så solig. Sen är det ju alla sniglar och små gröna ryska löss och myror och annat löst krypigt som också tycker att just detta växthuset är en sån där plats där man lugnt kan slå ner sina bopålar och bereda plats för sin talrika avkomma..... Eftersom jag inte har hunnit skaffa nån sån där automatisk fönsteröppnare så får jag springa och öppna och stänga allt efter väder och vind och sen ska det ju tomaterna ha sitt, det vill säga kannvis med vatten. Nånstans i bakhuvudet har jag ett svagt minne av ett annat växthus i ett annat liv som så småningom blev till ett cykelgarage, men jag har rätt starka förträngningsmekanismer så det tänker jag inte så mycket på... Snart har jag egna tomater och kanske gurka också om inte de ryska lössen fullständigt tar över...

Jag skrev att det var som att ha bebis men man kan kanske tänka sig att det är så här det är att ha ett jordbruk. Hela tiden nåt som ska harvas eller plöjas eller betäckas. Så säger bästa vännen att det är att ha en kropp också när man har kommit in på döhalvan, dvs fyllt 50. Allting torkar och spricker och måste skrubbas och smörjas in, det är scrub, feta krämer, tandtråd och östrogensalva för hela slanten. I lådan i sängbordet där det förr låg spännande saker som silkessnören och chokladsmakande lotion trängs numera pillerburkar, bettskenor och helfeta salvor.... Det går snabbt utför...!

Ovanpå sängbordet är det också ryska löss. Just nu är de med i det mesta man gör, tar i eller äter. Tydligen blåste de små gröna rackarna hit med någon ostlig vind från Ryssland. Stora mängder drunknade i Östersjön på vägen hit men en försvarlig portion överlevde och virrar nu omkring och försöker fatta vad som egentligen hände. De sätter sig i klungor, ungefär som bin som svärmar, jag tycker det ser ut som om de har hemlängtan. Kunde jag hjälpa dem hem så skulle jag göra det, de är definitivt tröttsamma att ha att göra med.

Annars så blommar lupinerna för fullt och de är så vackra att man inte gärna kan vara inne långa stunder. Hundkexen ligger som ett vitt skum på åkrarna runt tomten och alla perenner i rabatterna slåss om utrymmet, alla vill vara först och störst! I växthuset doftar rosmarin, basilika och doftpelargoner, det slår emot en varje gång jag öppnar dörren. Jag ger nog f-n i en sån där fönsteröppnare, det är så trevligt att möta doften i dörren varje gång jag går dit för att vädra.