Jag håller på och tömmer min fars hus. Det går sakta, dels för att jag inte har lust, dels för att han var en samlare av stora mått och kåken är full från golv till tak med bra-att-ha saker från omkring två sekel. Ovanpå det var han sjuk sista åren och slutade städa. Jag antar att det var rädslan för att någon skulle få för sig att städa bort alla bra-att-ha-saker som gjorde att han inte släppte in någon på slutet. Gränsen mellan vad som är bra-att-ha-saker och vad som är skräp är hårfin för den som inte har den rätta känslan och det har definitivt inte jag. Inte i det här läget.
Det är samtidigt fascinerande. Rummen är fyllda med soppåsar med torrsopor, urdiskade konservburkar, äggkartonger och tomma mjölktetror, soptunnan vägdes vid varje tömning och vikten debiterades på räkningen så jag antar att det gällde att få den så lätt som möjligt. Varenda reklamblad från de senaste åren ligger i travar på bord, stolar och golv liksom vartenda nummer av "Vi i villa" sen 90-talet. Källaren är ett stort kaos med gammal elektronik, glasburkar och kläder från hans sedan länge avlidna kvinnor. 11 resväskor, han som aldrig reste mer än en gång till Italien på tidigt 70-tal? Kilometervis med elsladd i stora härvor. 50 år gamla små motorer och reläer. Överallt hinkar och byttor med mutter och skruv, små brickor, strömbrytare och allehanda mackel. Ovanpå det hela finns det en vind. Bredvid står ett garage. Allt packat från golv till tak med gammalt mög och sopor.
Jag vill inte ha någonting därifrån. Jag tar med mig kassvis med sopsäcksrullar, öser ner sopor och bra-att-ha-grejorna urskillningslöst, råkar tappa ett reklamblad i golvet, ut dansar 2 hundralappar. Bläddrar igenom några nummer till och hittar mera pengar, inser att jag måste plocka isär kaoset i molekyler. Sätter mig och börjar blada igenom vartenda reklamblad. Svär så det osar över sopor, skräp, oreda och tjurskallig gubbe.
Vi flyttade till huset när jag var 10 år. Innan hade vi bott i en helt omodern etta på Kungsholmen med bara kallvatten och ingen centralvärme. Toaletten hade inte ens ett handfat utan man fick tvätta sig under kallvattenskranen i köket. Jag drömde hett om ett riktigt badrum med kakel och obegränsat med varmvatten. Huset i Bromma var långt ifrån den drömmen, det fanns visserligen ett badkar men det stod i ett cementhål i källaren och vattnet värmdes i en gaseldad panna som var fullständigt livsfarlig och krävde lång framförhållning innan den gav ifrån sig ungefär ett halvt badkar ljummet vatten. När jag var 16 drog jag vidare in till stan och började mitt eget liv. Brommahuset blev bara en kort mellanlandning.
Jag vill leva enkelt och inte tyngas ner av en massa grejor som ska sorteras in någonstans och förvaras. Jag vill inte ha någonting härifrån. Men ändå. Det finns så många minnen. Mammas syskrin åker ner i en kartong, liksom hennes bok med alla kakrecepten. Kristallglasen hon ärvde av mormor. Gammelfarmors kopparvattentunna som egentligen är alldeles för stor för att stå hemma hos mig men jag ska ju bygga ut någon gång? Några alldeles för söta gräddsnäckor. Glasfat och mera koppar. Snart har jag fyllt upp 2 flyttlådor med saker jag inte behöver och definitivt inte har plats för.
Alla fotografier. Alla släktingar och bekanta till familjen som är borta sedan länge men också alla bilder på mig själv som jag ser för första gången. I min egen familj var det alltid jag som stod bakom kameran så jag har inte så många kort på mig själv men här finns de. Det är som att möta en annan människa. Brev från 40- och 50-tal, gamla roliga verser som skrevs till 50-årskalasen i släkten, roliga telegram och dödsannonser i en salig blandning. Tidningsurklipp när någon i släkten figurerat i Norrtäljetidningen.
Det är som en arkeologisk utgrävning och nånstans i processen kartlägger jag min fars liv men också min mors, och mina far- och morföräldrars, allt finns sparat och hopsamlat och bevarat för eftervärlden. Kedjan blir så tydlig, generation efter generation som levt sina liv och samlat i sitt bo vad som för stunden har verkat vara de där riktigt bra-att-ha-sakerna. Och här är nu generationen jag, med min 10 kubiks container och mina sopsäckar och tömmer huset på allt de som en gång var värdefullt för någon. Funderar mycket på vad som blir kvar efter mig, idag när allting mailas och messas. Tar alla fotografier och urklipp och fyller en flyttkartong till.
Får syn på hans tofflor mitt i röran. I den ena ser man golvet, en bit av sulan är borta. Tar dem i nypan och går mot sopsäcken men på vägen dit passerar jag lådan med alla foton. Tvekar en stund men så hamnar tofflorna överst. Den där kedjan... känner att den är viktigare än jag anade.
