Om inflyttade katter

 Att skaffa hund är, inbillar jag mig en ganska medveten process. Man börjar titta längtansfullt på grannar som är ute och luftar sina små pälsklingar, googlar hunduppfödare och hittehundsiter, diskuterar vem som ska ta huvudansvaret för kvällspromenaden i novembermörker och slask och letar upp en bra plats att ställa hundsängen på. Genomtänkt och väl förankrat hos familjens samtliga medlemmar, får man hoppas.

Med katter är det på ett annat sätt.  Efter att ha åkt med en sjuk gammal kisse till veterinären för sista gången så bestämmer man sig, nu får det vara nog med sönderklösta soffor och katthår i smöret, nu ska man återta herraväldet över bästa platsen i tv soffan och slippa  springa och agera dörrvakt 8 gånger en vanlig kväll. Been there, done that, liksom. Framför sig ser man en lång rad med dagar där man får vakna av väckarklockan och inte 2 timmar före av någon som vill ut liksom möjligheten att få sitta i lugn och ro med en kopp kaffe för att ingen vill in. Man tänker leva fri och lycklig utan utan kattsand över hela badrumsgolvet, kattmat fastkletad i strumporna och söndertuggade krukväxter. 

Sen händer det alltid nåt man inte räknat med. En väninna har en gammal katt som inte synkar med nya hunden, måste troligen avlivas om man inte kommer på någon annan lösning. Problemet har redan hittat sin lösning och lagt sig i ens knä där det ligger och spinner så att tapeterna krullar sig. Och hoppsan! där hör man sin mun säga att om inte... så visst kan katten bo hos mig tills vidare. Och  sen är man fast igen med katthår i allt som katthår kan fastna på och ett evigt kutande ut och in.

Det har blivit en och annan hund genom åren. Köpta efter noggrant övervägande  och till stor glädje under sina år i hushållet. Sen har det ramlat in katter  mer eller mindre av en slump  och alltid utan att det varit särskilt genomtänkt. Den första var en kolsvart liten unge med vita stänk i pälsen, det såg ut som om man hade spillt kokos på honom och därför fick han  heta det.  Kattmamman var av den pilskare sorten och var konstant gravid eller ammande, p-pillren som ägaren försökte ge henne var hon förmodligen immun mot.  Alla ungarna i Kokos kull fick nya trevliga hem men av någon anledning blev den lille killen kvar och  risken var stor att han skulle få runda av sina dagar innan livet ens börjat  så vad händer? Jo jag hör förstås min mun säga.....  Det blev en många år med en kattkille som var snäll för det mesta men som hade en förkärlek för att ligga under soffan och anfalla gästers försvarslösa hälar. Dessutom klättrade han gärna upp i träd men inte ner. 

Nästa katt ägdes av en annan arbetskamrat som  saknade fast adress och flyttade runt med katten i diverse uthyrningsrum och hotell. Katten, som av någon okänd anledning hette Jejdigen var stor  och ful med krokig svans men rätt trevlig och när kompisen fick tag på ett mera långvarigt boende där hon dock inte fick ha djur så hörde jag min svårtilltäppta trut återigen säga.....  Jeje var en skön lirare som jagade hejvilt i grannskapet och lade upp foderförråd  på huggkubben i vedboden, skator och kråkor, mink, en fasan, råttor och möss. Dessutom var det mycket tydligt att dieten i alla de tillfälliga boendena hade bestått av Dubbeldajm, ostbågar och vaniljglass... Tyvärr måste han ha trott att vi tog blindtarmen när vi kastrerade honom och han markerade glatt på allt som han tyckte  tillhörde hans domäner och dit hörde även grannarnas trädgårdar så tillslut fick han jaga fasan i de sällare jaktmarkerna. 

Andra katter har också kommit och gått, ramlat in nånstans ifrån och envist hållit sig kvar tills de några år senare vandrat vidare till nya jaktmarker.  Den som gjorde störst avtryck av alla var Pudas, en liten, rultig kille med korta ben och stora tassar som flyttade in under grannens trapp och vägrade flytta därifrån. Man försökte få honom att flytta till stallet, han vägrade, man körde iväg honom  till ett kattboende, därifrån rymde han och satt under samma trapp när grannen kom hem igen. Han fick en låda att hålla till i och döpes till Pudas efter Folke Pudas som  bodde i en låda på Sergels torg som protest på 70-talet, om någon nu minns honom.  När hösten kom och grannarna skulle åka bort  en månad så blev läget akut för Puddekatten och vad hör jag mig själv säga om inte....

Men det är nog ett av de bättre impulsbesluten jag gjort.  Pudde blev en trogen kompis under många år, snäll som få,  fattade snabbt vilka regler som gällde i hushållet och inrättade sig därefter. Lät sig hanteras utan knot och var kompis med alla katterna i grannskapet. Under de tuffa åren fanns han alltid till hands som tröstare  för att spinna ihop lite lycka åt sin miserabla matte. Fast det är klart, hårade gjorde han året om och dessutom hade han en förkärlek för att sitta på trösklar och glo, ute och inne samtidigt liksom och varför matte sen stod där och trampade så illa fattade han aldrig. 12 år fick vi tillsammans innan artrosen i bakbenen blev för svår.

Sen skulle det inte bli fler djur. Det är rätt skönt att kunna åka bort ett par dar utan att behöva jaga kattvakter och att få ha sängen för sig själv. Kunna äta frukost i lugn och ro utan att någon sitter bredvid i kökssoffan och har total kontroll på rökta skinkan. Slippa trampa med bara fötter på stenhårda kattmatskulor. Aldrig mer behöva vakna med näsan i en kattrumpa....

Och då träffar man förstås på en gammal katt-tant med för hög ämnesomsättning och stela bakben, en riktig klimakteriekärring till katt som vet precis vad hon vill och inte tänker samarbeta en enda millimeter vad gäller pälsvård och kloklippning och där förra matten  flyttat från hus till lägenhet och då blir det trångt med tre barn, hund och så klimakteriekatten.... kan väl bo hos mig då, hör man sig själv säga och nu är hon här, surtanten. Hon har en min som säger "År du dum i hela huvudet" och har ett sätt att sucka uppgivet när jag inte fattar vad hon vill. Men nu börjar vi hitta en vardag som fungerar, själv är man ju inte så munter alla dagar och det är på nåt sätt ändå rätt trevligt med nån som är på samma nivå. När vi varit ute och gjort trädgård kan vi häcka tillsammans i TV-soffan och klaga ihop över stela bakben och möra ryggar. Det kan man också ha en katt till!

Om det jordiska

Det är sorgligt att säga men jag tänker mest på det jordiska nu för tiden.  Det stod klart för mig häromdagen när jag stötte ihop på stan med en människa från förr och hon frågade vad jag gör numera och jag svarade "jord"! Jaha....? sa hon och såg lite tveksam ut och det var först när vi gått åt var sitt håll som jag förstod att hon nog mest var nyfiken på hur jag försörjde mig.

Men det är faktiskt så att jag gärna håller på med jord. Gillar jord liksom, ända sen jag var liten och vispade ihop geggamoja så det skvätte om det i lekstugan. Morsan sa alltid att jag var den skitigaste ungen söder om Sundsvall och tittar man i gamla familjealbumet är det nog bara att ge henne rätt, kusinerna står välkammade och rentvättade så det blänker, själv har jag keps från Gulf och lera på kjolen. Främsta kvällsnöjet sommartid var att krypa runt i stenpartiet med farfar och luckra mellan småplantorna. Åkte vi någon gång in till stan så kunde jag ge mig på att flytta om plantorna i kommunens blomkrukor, om jag hade nån ide om en bättre ordning. De andra jäntorna plockade blommor och lekte med dockor, jag körde farsans jordfräs, en urgammal Simar från 40-talet som saknade ljuddämpare och förde ett oväsen som kunde väcka upp döda.

Mina ägor består av ett kvarts tunnland gammal åker och ett kvarts tunnland gammal betesbacke. Åkern har Upplands styvaste lera som går att bearbeta fram till pingst, sen är det som att köra spaden i betong. Själva backen är en gammal sjöstrand och består till största delen av snustorr sand, den lilla fukt som till äventyrs inte har dunstat, tas omhand av 5 enorma björkar. I både åker och backe härjar sork i mängder och att köra gräsklipparen på gräsmattan är ungefär som att köra Novemberkåsan. Vill man odla nåt så får man göra det i pallkragar. Och i dem måste man ha jord, massor av jord.

Så därför gör jag jord så mycket jag kan. Lämna matavfallet till kommunen? Glöm det, här komposteras grovavfallet  i stora tunnor, det finfördelade åker ner i bokashihinkar under diskbänken (luktar vinterkräksjuka säger en närstående?). 2 stora tunnor med gammal latrin från tiden med mulltoa har blandats med löv för vidare kompostering, dessutom hamnar alla löv och ogräs i trädgårdskomposten tillsammans med flisade grenar och kvistar. Och allt detta ska vattnas och vändas och skötas som små kinkiga bebisar innan det lastas i skottkärran och blir fyllning nånstans eller tillskott i pallkragarna. Mycket jobb, men också en torparlycka när man står i sitt grönsaksland och kan köra ner näven till armbågen i morotslandet....

Det är ju inte så ofta folk tänker på jord, har jag förstått. Det är lätt att glömma att den ju faktiskt är grunden för allt det vi har att sätta på bordet, att den berikar vår mat med sin gödning och sina mineraler och att den, när den är som bäst är hemvist åt ett ofantligt naturinternet av svampar och bakterier som skapar kommunikation och balans i ekosystemet. Respekt på det, det borde vara lag på att visa tacksamhet för att den fortsätter finnas där och göra sin grej trots att vi plöjer och gräver och öser den full med konstgjorda gödningsmedel och ogräsgifter. Ibland undrar jag om det var när vi började använda skor som vi tappade kontakten med och känslan för jorden? Du kan aldrig få mig att tro att den stackars växt som fått leva sitt liv i ett sånt där fånigt hydroponiskt vattensystem, utan att få vara en del i den levande mikrovärlden som finns där under jordytan, kan smaka och ha samma näringsinnehåll som växten som fått leva i god jord och solljus, som den är skapt för. 

Jordkramare, som omväxling till trädkramandet? Gå mera barfota? Men vad man än  tänker och hur man än står i, i sin jordfabrik så är det bara att inse att man aldrig får ihop så att det räcker till pallkragar, rabatter och sorkhålor. Så nu har jag bitit huvudet av skam och fått hemkört 3 ton (ogödslad! jag vill inte att nån annan blandar i nåt jag inte vet vad det är) jord och det känns ungefär som om jag hade vunnit på Postkodlotteriet och ingen annan av grannarna har någon lott! Vilken rikedom! Vilken lycka!  Jag måste gå ut med jämna mellanrum och bara titta  på högen, så vacker är den! Nästan synd att sätta spaden i den.....  

Om dåligt tänk

Man kan undra hur man tänker. Eller rättare sagt; man kan undra varför man inte tänker.

I två dagar har jag letat efter en påse frön. Små, så kallade bubiller som så småningom ska bli sån där gotländsk kajplök vilken jag hoppas ska ta över den vilda delen av trädgården så att jag kan leva på kajpsoppa under försomrarna ifall pensionen inte räcker. Inköpt på Tradera och levererad i ett melittafilter som säljaren ritat små fina blommor på, trevligt och rart. Sen försvann melittafilter och bulbiller spårlöst och efter att verkligen ha vänt upp och ner på både hus och gäststuga så hittar jag fröna i kylskåpet bakom ett halvt paket kokosfett som häckat därinne sedan förra julen.  Hur tänkte jag där?

Detsamma gäller mitt skrivande. Bloggandet, texterna, inläggen, mailen till vänner och bekanta.... inte mycket skrivet alls de senaste åren. Jag skyller det på yttre omständigheter. Gammal och darrhänt som jag är så klarar jag inte av att sitta och fippla med text i mobilen, jag vill ha en bekväm stol, ett hederligt gammalt rejält tangentbord och en skärm som är större än livet om det ska bli nåt! Sen bygger jag till mitt hus och gör ett rejält kök och ett ännu större badrum och sen in med alla gamla ärvda skåp och kommoder och se där! Ingen plats nånstans för ett skrivbord.... Hur tänkte jag där?

Ett tag har jag försökt häcka uppe i gäststugan bland extrasängar och vintertorra pelargoner med mina skriverier. Men då krävs planering och att man går dit en timme innan och krämar på värmepumpen och sen måste man komma ihåg att ställa ner den också så att inte pelargonerna får dåndimpen av värmen. Lite jobbigt också eftersom huset saknar toa och då blir jag ju automatiskt kissnödig så fort jag gått dit och stängt dörren efter mig. Och eftersom jag inte längre tänker och tänkte på att kissa innan jag gick dit så blir det oftast så att jag vänder i gäststugedörren  och går tillbaka till stora huset och när jag ändå är i badrummet så kan jag ju slänga in en maskin tvätt och kanske till och med kalka av duschkabinen? Och sen två dar senare brukar jag komma ihåg värmepumpen och de stackars pelargonerna...

Nu har jag i alla fall försökt tänka konstruktivt och  flyttat upp skrivbord och hela konkarongen på kattvinden i gamla delen av huset, ett litet krypin under takåsen som är iskallt på vintern och stekhett på sommaren. Med en takhöjd på 1.50 mitt i nocken är jag glad att jag sitter ner och skriver. Det är trångt bland julpynt och gamla trasmattor och golvet lutar så lösa föremål får man hålla rätt på annars rullar de av skrivbordet. Men jag slipper gå ut och jag har nära till toan.  Nya katten, 12 år gamla Tussan som hamnade här då hon behövde omplacering, tycker i alla fall att jag tänkt rätt för en gångs skull för hon hänger alltid med upp på vinden och ska ligga på skrivbordet  mitt framför skärmen och peta  rullande pennor och sudd över kanten.

Vad är det mera jag inte har tänkt? Ja, kanske vad jag ska göra med de kanske 50 tomatplantor jag kommer att ha på gång när jag sått alla spännande fröer jag samlat ihop, när nu jag har ett växthus som rymmer max 25 och när jag dessutom mest är ute och flänger på vägarna om somrarna och har svårt att ta hand om sånt som behöver vatten och kärlek? Och eftersom jag kommer att ha 50 tomatplantor så har jag köpt på mig  sådana där vita plastetiketter i parti och minut, så fort jag kommer in på Blomsterlandet eller Plantagen (händer alldeles för ofta!) så blir det en bunt etiketter. Bra att ha, ja visst! Idag gick jag ut i grönsakslandet och plockade rätt på alla etiketter som satt kvar i jorden sen förra säsongen. Tog in dem och diskade av och satt sen med ett suddgummi och suddade ut fjolårets förhoppningar om slanggurka, dill och rödbetor. Det var säkert 200 stycken till, att lägga till de redan 200 etiketter jag samlat på mig. Inget bra tänk, det heller.

Att gå i pension ger en verkligen möjlighet att låta livet sakta av. Mycket välkommet efter några alldeles för turbulenta år och jag är mycket försiktig med att säga ja till för många saker eller att dra igång för många projekt. Jag försöker vara rädd om stillheten, sitter länge, länge i frukosten, läser tidningar, löser korsord. Bestämmer 3 göromål per dag, inte mer och tar långa kafferaster. Sitter med katten i knät och bara tomglor. Så det förvånar mig att nu när jag verkligen för första gången i livet har tid att tänka så är det som att jag hela tiden gör saker utan att tänka alls. Och är det så att jag helt oförhappandes tänker så gör jag det allt som oftast på något helt annat än just det jag håller på med och då hamnar blomfröerna bakom kokosfettet. Eller tvättmedlet i skafferiet.

En dag för ett tag sen skulle jag ta mig in till staden för att proviantera. En omfattande lista hade jag skrivit och lagt mitt på köksbordet så att jag inte skulle missa den. Det blev en kortare frukost så att jag skulle kunna vara i stan tidigt med tanke på corona och trängsel, så på med jackan och iväg. Kommer lagom in i butiken och kommer på att listan ligger kvar hemma på köksbordet. Rafsar åt mig 2 liter mjölk och åker hem för att hämta listan.  Väl hemma hänger jag av mig jackan, ställer in mjölken i kylskåpet och sätter på kaffe. Sen rullar dan på tills framåt eftermiddagen då jag kommer på att jag glömt åka och handla.... Men där i bilen, på väg hem för att hämta inköpslistan kom jag på att jag kunde flytta upp skrivbordet på kattvinden för att få en riktig skrivhörna.... Det var ju i alla fall nåt som kanske kunde liknas vid ett tänk....