Om måsten och lust

En bekant i periferin, ni vet, en sån där som man inte alltid orkar ringa eller träffa regelbundet men som det är rätt trevligt att sätta sig vid samma bord som när man råkar springa på varandra på nåt av stans alla fik, denna bekant lider antagligen lika svårt av värmen som jag för det är mycket gnäll, vill jag lova! Vi har just av en slump hamnat på samma café med varsin latte och nu sitter hon vid mitt bord och utgjuter sig över kommunalpolitik, väder, grannens högljudda hund och priset på kladdkaka. Jag tänker att hon har sovit lika illa som jag gjort de senaste nätterna, sånt tär ju på en, själv har jag de senaste dagarna upptäckt att jag har en ovanligt kort stubin när jag kör bil. Tur att inte Sjömannen är hemma, då hade jag antagligen tyckt att han stod ivägen precis hela tiden....

Bekantingen fortsätter malandet, om friskolornas existensberättigande via barns fula vana att sitta hela dagarna framför datorn istället för attt vara ute i solen (tur att de inte är det i denna värme, tänker jag som suttit en hel del framför datorn med stora fläkten blåsandes rakt i nyllet under de senaste dagarna, men flat som jag är så säger jag inget!) och så raskt över till diskmaskinen hennes som lagt sig ner i hettan och tvärdött. Det enda som går är pumpen, säger hon, det hör man för den piper lite där under diskbänken. Jag dyker ner i min latte för att dölja mitt fniss, det låter som om hon är så lycklig över att åtminstone nån del av maskinen har kvar något av sin forna vigör....

-Jag bara måste ha tag på en ny, säger hon. Och det som är så svårt nu, när det är semester och allt!

Man hör på henne hur fasansfullt alternativet är, kanske några veckor med händerna nedsänkta i diskbaljan otaliga gånger per dag, nagellack som flagnar, torrsprickor och brustna nagelband..... Jag invänder lite lamt att jag inte haft diskmaskin på flera år. Det örat lyssnar hon inte på.

- Diskmaskin klarar jag mig inte utan!Det måste man ju ha! säger hon med bestämdhet.

När jag sitter i bilen på vägen hem (och försöker låta bli att reta mig på mannen i bilen framför som håller samma hastighet hela tiden, 65 km/t oavsett om det är 30, 50 eller 70) så kan jag inte låta bli att fundera över det hon sagt. Om det är nånting som gör mig fundersam så är det när folk hela tiden "måste".... Luft måste man ha och vatten och näring, i den ordningen. Sen måste man nog ha lite kärlek också om de ska vara mödan värt att förse sig med det föregående. Men sen?

Människosläktet är väl som art runt miljonen år gammalt. Det gick runt ganska länge utan vare sig disk- tvätt- eller andra maskiner. Om diskmaskinen verkligen hade varit ett måste så hade förmodligen evolutionen utvecklat en variant som var fastvuxen nånstans runt midjan. Och dessutom sett till att de 9/10ndelar av världens befolkning som handdiskar hade haft en. "Mat för dagen och tak över huvudet, allt annat är påbröd" sa farfar och jag antar att diskmaskinen är just ett sånt, ett påbröd alltså och därför kanske inte helt livsnödvändig.

När jag kommit till Holmängsrakan svänger gubbfan i bilen framför av och jag känner adrenalinnivåerna sjunka ner till mer normala värden. Jag kan helt plötsligt känna mig lite vänligare stämd mot klagerskan från fiket, stackars människa att sitta fast i det där måste-träsket. Så tråkigt livet måtte bli om man hela tiden känner att man MÅSTE ha nåt som man inte just nu kommer åt. Då blir det ju först en otillfredsställdhet och sen när det där måstet ramlat in genom skorstenen så blir det ju bara ett "Jaha" och sen kommer förmodligen ett nytt måste som ett brev på posten..... Kan man inte istället tänka sig att man har en önskan? En längtan? som man i bästa fall kan få tillfredsställd och sen få sitta där mitt i sin lycka på köksgolvet och vara glad över?

I mitt första egna hem hade jag ingen soffa, vi satt på udda pinnstolar runt ett rangligt soffbord när det var fest. Jag sparade idogt på en bankbok, några ynka kronor varje månad men tillsist kunde jag hyra en bil och åka ut till IKEA och handla hem en soffa. Jag minns att jag satt uppe nästan en hel natt, på golvet framför soffan så att jag kunde se den hela tiden, jag var så oerhört lycklig över denna soffa! Den hängde med långt fram i livet, inte för att den var vacker eller osedvanligt bekväm utan just för att lite av den lyckan alltid satt kvar i sittdynorna... Jag fick jobba för att få den och i och med det så fick den ett särskilt värde för mig (Sjömannen fick jag också jobba för att få lägga tassarna på, en gång i tiden....) "Måste ha" känns för mig som ett krav, något som man lägger på sig och det ligger ju så mycket på det där stackars livet redan.... "vill ha" är mera längtan och lust. Och i alla fall för mig är det det jag vill fylla mitt liv med: lust! Sen jobbar jag ju inte så mycket heller, då har jag tid att handdiska....

Om felaktiga åsikter

Det är varmt, nej hett ute och inne sitter jag och försmäktar. Solen lyser obarmhärtigt från en nästan molnfri himmel och bränner min trädgård till stoft och aska om jag inte oavbrutet rusar runt med vattenslangen och skvätter på rosor och gräsmattor. Problemet är att när det blir så varmt som det är nu så orkar jag inte rusa runt och skvätta. Min kropp stänger ner, huvudet blir fyllt av en kletig massa som det inte går att tänka med och på utsidan rinner svetten, det klibbar och kladdar och effekten av en sval dusch varar i ungefär 30 sekunder och är inte värd besväret med torka rent i duschen efteråt. Att orka fixa en picknickkorg och leta rätt på solkrämen/baddräkten/korsordstidningen för att åka till stranden känns oöverstigligt. Förövrigt var vi där häromdagen, och redan halv tio på förmiddagen var det så trångt att jag hade en annan människas tår i mitt hår när jag låg ner. Solen lyste lika obarmhärtigt där, det var alldeles vindstilla och i vattnet där man förväntade sig lisa och lindring var det 13 grader... Prata om att välja mellan pest och kolera....

Ni hör att jag gnäller? Det som jag oftast försöker låta bli att ägna mig åt! Men värme är nånting som effektivt knäcker mig varenda sommar. Och det som retar mig allra mest är att det inte är politiskt korrekt att uttala negativt om eländet. Minsta klagomål startar långa haranger hos åhörarna om hur skönt det är att det äntligen är sommar! att vill jag att det ska vara februari igen? att det kunde minsann tokregna och hagla småspik! Dessutom är jag ju ständigt ledig och borde inte alls klaga eftersom ingen förväntar sig att jag gör någon nytta överhuvudtaget och alltså kan tillbringa mina dagar i skuggan med något kallt drickbart i näven medans andra sliter och släpar i värmen för att hålla Sverige igång....

Vissa åsikter är som sagt genomgående fel och aviga, fråga mig inte varför. Lika illa som att inte tycka om värme är att vara kvällsmänniska, det vill säga en sån som aldrig får nåt vettigt gjort före lunch men däremot kan starta en vindsröjning eller sätta bulldeg på två liter halv elva på kvällen. Sån är jag! Sover gärna länge och rumlar runt i pyjamas till lunch om jag bara får, men kan uträtta underverk efter middagen när alla andra börjar dråsa ner i tv-soffan. Jag får lika mycket (eller lite!) gjort som morgonmänniskorna men jag gör det på andra tider på dygnet. Men det retar mig emellanåt att det ligger så mycket mer status i att ha satt den där bulldegen halv sex på morgonen....

Mycket som är konstigt egentligen. Som att gräsmattor ska vara enbart gröna och inte innehålla vare sig klöver eller maskrosor som kan vara så vackert... Eller att fiskbullar i hummersås och snabbmakaroner inte skulle vara gott tillsammans (det påstår sjömannen att det inte är!). Att jag som välväxt kvinna helst inte ska ha bikini på badstranden utan bör gömma fläsket i en rejäl baddräkt (ser jag ut som en strl 40 då?) Att ingen kommer och hämtar mina grovsopor som legat i en ful hög sedan vecka 20?

Varmt, varmt, varmt! Det gör nästan ont att tänka. Små molntussar på himlen gör retsamma omvägar runt solen, här ska inte erbjudas ens en minut av svalka och lindring! Björken framför min veranda ser dammig och trött ut, jag förstår den så väl. De ryska lössen ser allihop ut att ha drunknat i min vattentunna som är fylld av en grön gröt, de stackarna fick aldrig återse sitt forna hemland. Själv sitter jag på verandan under största parasollet med en skål filmjök och fantiserar om Svalbard och isbjörnar. Snälla... det kunde väl vara lagom nångång...!?