Om blåst och bebisar

Ute viner den första höststormen och det knakar i knutarna i lilla huset. Svart som i en säck är det också och det finns inte den minsta möjlighet att tvivla på vart vi är på väg. Det står väl inte på förrän det är jul och jag inser att jag med åren börjar närma mig gammelfarmors inställning, att livet bara bestod av jul och midsommar och däremellan var det bara måndagar och fredagar.... Ett av stadens varuhus har redan börjat med lysande snögubbar och psykadeliska renar, själv är jag som vanligt inte riktigt med på banan och har inte ens lyckats få in trädgårdsdynorna i förrådet utan de ligger kvar i utemöbeln till feta kattens stora glädje. Det var ju sommar alldeles nyss, hallen är fortfarande full av sandaler, vita koftor och tunna jackor och det bär emot att tänka sig att det ska ner i lådor för att förpassas till vinden i väntan på nästa tillfälle. I växthuset mognar ännu tomater och paprika och hasseln vid knuten har fått vårkänslor och börjar skicka ut hängen bland de gulnande löven. Det känns på nåt sätt trösterikt att se att det är fler än jag som inte riktigt hänger med i årstidsväxlingarna!

Jag är glad att jag bor i ett hörn av världen där det finns fyra årstider och förutom när det blir alltför många tropiska nätter eller vecka efter vecka med -25 och frusna vattenledningar, så kan jag se tjusningen med de flesta olika vädertyper. Det är mera övergångarna från det ena tillståndet till det andra jag inte riktigt hänger med i. Sommar- och vinterkläder som ska fram eller tillbaka, spadar som ska letas fram i förråd på våren och sen rotas upp ur något snår som växt till sig ohämmat under sommaren för att pulas tillbaka in i samma förråd på hösten. Vinterdäcken som alltid hamnat längst in i skjulet bakom diverse möbler och gåbandet som ingen orkar använda. Snöslungan som ingen tänkte på att dra ut innan gräsklipparna åkte in.... De tidigare nämnda trädgårdsdynorna som alltid verkar ha förökat sig under sommaren och aldrig får plats där de låg förra vintern....

Nåt som jag aldrig blir klok på heller är detta med sommartid. Har aldrig förstått vitsen, det man vinner på gungorna  förlorar man väl på karusellerna och framför allt nu när klockorna ställs om på hösten så blir ju kvällarna ännu kortare, vem kan överhuvudtaget ha någon som helst glädje av det? Åtminstone tror jag att det är så det blir, minnesknepet andra använder för att komma ihåg åt vilket håll man ska vrida visarna har jag aldrig begripit mig på. Att använda trädgårdsmöblerna som referens fungerar inte här, ställer man fram möblerna i trädgården på våren eller ställer man tillbaka dem där de verkligen hör hemma, bland blommor och gräs? Dessutom står mina på verandan året om och åker varken fram eller tillbaka? Känner mig som en ko med rubbade mjölktider i minst 2 veckor efter tidsomställningen vartenda år.

Men höststorm och mörker till trots, idag blev min arbetskamrat mormor och helt plötsligt förvandlades arbetsdagen till den underbara berg-och-dalbana som livet ibland kan vara. Med hjälp av dagens teleteknik fick vi se en filmsnutt av det alldeles nytillkomna lilla underverket och det blev både skratt och gråt och kramar i mängder. Och nu sitter jag och än en gång i denna stora förundran över detta liv som alltid rullar på, no matter what, mörker och storm, röriga förråd och allmän förvirring till trots. Vad vi än ställer till, så  fortsätter barnen att födas och vi finns alla här för att ta emot dem med glädje och kärlek....

Om ändrade förhållanden och tid som flytt

5 år har gått sedan jag sist skrev här och det borde väl innebära att jag blivit 5 år äldre på kuppen men så kan det väl inte vara för då hade jag väl haft någon sorts uppfattning om vart tiden har tagit vägen och det har jag inte så förmodligen har jag inte åldrats ett endaste dugg. Korta stunder  kan jag bevara den illusionen, det är bara att tända mysbelysningen, låta glasögonen ligga kvar på soffbordet och så snegla lite över axeln när jag ser mig i spegeln, ja, ja, på långt håll och med svaga ögon så...!?

Sen är det väl ändå ganska likgiltigt om man ser ut som 58 eller 60 för livet är ändå som det är, vare sig man vill eller inte och det är bara att åka med. Här blev det lite omrört ett tag och från att ha haft familj och ett liv som ramlade på i en glad och trygg vardag så blev det andra förhållanden, inte minst märkbart när det blev dags att skriva julkorten och det helt plötsligt bara var mitt namn som stod där. Men, som en god vän sa, man vänjer sig vid allt utom hål på strumptån och nu har jag vant mig och börjar faktiskt se fördelarna med att för första gången i hela mitt liv leva helt själv. En rejäl oxfile räcker till middag i nästan 2 veckor, hummer och krabba kan förekomma ganska tätt då man inte behöver köpa mer än en. Eller också ger man f-n i matlagningen och äter kalla fiskbullar direkt ur burken, vem bryr sig?

Man kan också ligga i tv-soffan en hel söndag och köra såpa-maraton. Spela 80-talsrock på högsta volym och dansa i sovrummet kl 10 på kvällen. Låta symaskinen stå framme på matbordet tills man faktiskt är klar, om det så tar 14 dagar. Köpa nya kläder  utan att behöva förklara behovet fast garderoben knappt går att stänga, Ha hur mycket gipsänglar och torkade rosor och nipper som helst bara för att man vill. Eller slänga ut hela rasket och ha nåt Ernst-aktigt med grus på golvet och risknippen i hörnen (eller förresten; nej, inte Ernst....vill inte bli påmind om de där tårna...) Äta knäckebröd  i sängen, duscha i minst 30 minuter och göra slut på ALLT varmvatten, gå dit man vill, när man vill och med vem man vill eller låta bli om man inte vill gå alls!

Många fördelar alltså. Men förstås också en saknad av det som var, många år tillsammans med en då älskad människa som inte längre är tillgänglig och en rörig men härlig familj som gav mål och fokus åt livet. Man får försöka vila i tanken på att det ändå var mer än vad många har fått ut av sina liv....

Saknar sitt gamla liv gör också hönsen, vårens kycklingar har satts ihop med vuxna hönsen med stort kackel och rummel som följd och snälla gammeltuppen Farbror Olle har förvandlats till en hönsgårds-Hitler med utrotning som enda mål. Unga Tuppesnuppen är en hormonstinn tonåring och försöker sätta på gammelhönsen men har inte riktigt fattat galoppen utan kliver lika gärna på framifrån. Pinsamt tycker damerna och ger honom mera däng. Nu ligger han inklämd längst in i mörkaste redet och slickar sina sår eller vad tuppar nu gör... Det är inte lätt det där med kärlek...