Om blåst och bebisar

Ute viner den första höststormen och det knakar i knutarna i lilla huset. Svart som i en säck är det också och det finns inte den minsta möjlighet att tvivla på vart vi är på väg. Det står väl inte på förrän det är jul och jag inser att jag med åren börjar närma mig gammelfarmors inställning, att livet bara bestod av jul och midsommar och däremellan var det bara måndagar och fredagar.... Ett av stadens varuhus har redan börjat med lysande snögubbar och psykadeliska renar, själv är jag som vanligt inte riktigt med på banan och har inte ens lyckats få in trädgårdsdynorna i förrådet utan de ligger kvar i utemöbeln till feta kattens stora glädje. Det var ju sommar alldeles nyss, hallen är fortfarande full av sandaler, vita koftor och tunna jackor och det bär emot att tänka sig att det ska ner i lådor för att förpassas till vinden i väntan på nästa tillfälle. I växthuset mognar ännu tomater och paprika och hasseln vid knuten har fått vårkänslor och börjar skicka ut hängen bland de gulnande löven. Det känns på nåt sätt trösterikt att se att det är fler än jag som inte riktigt hänger med i årstidsväxlingarna!

Jag är glad att jag bor i ett hörn av världen där det finns fyra årstider och förutom när det blir alltför många tropiska nätter eller vecka efter vecka med -25 och frusna vattenledningar, så kan jag se tjusningen med de flesta olika vädertyper. Det är mera övergångarna från det ena tillståndet till det andra jag inte riktigt hänger med i. Sommar- och vinterkläder som ska fram eller tillbaka, spadar som ska letas fram i förråd på våren och sen rotas upp ur något snår som växt till sig ohämmat under sommaren för att pulas tillbaka in i samma förråd på hösten. Vinterdäcken som alltid hamnat längst in i skjulet bakom diverse möbler och gåbandet som ingen orkar använda. Snöslungan som ingen tänkte på att dra ut innan gräsklipparna åkte in.... De tidigare nämnda trädgårdsdynorna som alltid verkar ha förökat sig under sommaren och aldrig får plats där de låg förra vintern....

Nåt som jag aldrig blir klok på heller är detta med sommartid. Har aldrig förstått vitsen, det man vinner på gungorna  förlorar man väl på karusellerna och framför allt nu när klockorna ställs om på hösten så blir ju kvällarna ännu kortare, vem kan överhuvudtaget ha någon som helst glädje av det? Åtminstone tror jag att det är så det blir, minnesknepet andra använder för att komma ihåg åt vilket håll man ska vrida visarna har jag aldrig begripit mig på. Att använda trädgårdsmöblerna som referens fungerar inte här, ställer man fram möblerna i trädgården på våren eller ställer man tillbaka dem där de verkligen hör hemma, bland blommor och gräs? Dessutom står mina på verandan året om och åker varken fram eller tillbaka? Känner mig som en ko med rubbade mjölktider i minst 2 veckor efter tidsomställningen vartenda år.

Men höststorm och mörker till trots, idag blev min arbetskamrat mormor och helt plötsligt förvandlades arbetsdagen till den underbara berg-och-dalbana som livet ibland kan vara. Med hjälp av dagens teleteknik fick vi se en filmsnutt av det alldeles nytillkomna lilla underverket och det blev både skratt och gråt och kramar i mängder. Och nu sitter jag och än en gång i denna stora förundran över detta liv som alltid rullar på, no matter what, mörker och storm, röriga förråd och allmän förvirring till trots. Vad vi än ställer till, så  fortsätter barnen att födas och vi finns alla här för att ta emot dem med glädje och kärlek....