Om villovägar och korvgrillning

Om man aldrig går vilse kommer man aldrig att se något nytt var det någon klok person som sa och det ligger det mycket i. I går lyckades jag och bästa skogskompisen gå vilse så att det skrek om det. Lite skämmigt är det, vi hade gett oss ut i ett naturvårdsområde med ordentligt skyltade stigar där vi gått massor av gånger förut och tillbringat många sköna eftermiddagar med brasa och kaffe vid sjökanten. Hur kan man gå vilse under sådana förhållanden?

Jodå, det gick hur bra som helst! För att utmana huvud och kropp gick vi för en gång skull leden åt andra hållet mot vad vi brukar och det blev det ju ungefär som att göra saker med vänsterhanden, på nåt vis bekant men samtidigt väldigt avigt..... Lägg därtill att vi, som vanligt var inbegripna i en livlig diskussion och vips! så hade vi hamnat i ett stenröse som var ovanligt rösigt, väldigt obekant och verkade ovanligt svårforcerat för att vara en snitslad led och sen var det kört. I en och en halv timme rasslade vi runt i kärr och moras, bara för att hamna i nya kärr och igenväxta snår. Med solen i söder och landsvägen i norr så borde det ju ha gått att trassla sig rätt förr eller senare men enkelt ska det då aldrig vara och någon illvillig avedonk  hade dessutom grävt djupa vattenfyllda diken kors och tvärs som effektivt hindrade oss att gå åt det håll vi emellanåt fick för oss var rätt.

Nu låter förstås det här som att vi varit någonstans i djupaste storskogen och jag önskar att jag skulle kunna säga att så var fallet men det vi pratar om är en liten smal skogsripa inklämd mellan en sjö och en grusväg, kanske någon halvannan kilometer lång. Borde inte vara någon som helst match att hitta ut ur?  Åtminstone inte för folk som är lite vakna och dessutom har en aning om vart de är på väg i livet?

Jag är sorgligt nog, i total avsaknad av lokalsinne. En del människor vaknar på morgonen och kan direkt peka ut var de har norr, jag är glad om jag hittar ut i köket. Stora parkeringsplatser är en mardröm för jag vet aldrig i vilken ända jag ställde bilen och förresten är det detsamma för går jag in i ett större köpcentrum så hittar jag inte ut. Främmande städer och flygplatser ska vi inte tala om, kartor i mobilen vänder jag upp och ner och då blir ju ingenting sig likt och gps-skärmen lyckas jag alltid peta till med någon tumme så att den helt plötsligt visar nåt gudsförgätet industriområde jag minst av allt vill hitta till. Och skulle jag mot all förmodan lyckas ta mig från A till B så ska jag ju sen ta mig från B till A och då är vi där med vänsterhanden igen.... Jag inser att om jag inte skärper till mig så kommer bästa skogskompisen att sluta följa med mig ut, och stanna hemma och dricka kaffet på verandan i stället och det blir väldigt tråkigt för hon är hemskt trevlig att ha med sig i skogen, åtminstone när hon slipper klafsa runt i kärr.

Nå, till sist hittade vi ut såpass att vi såg var vi var och då hittade vi in igen på rätt led och sen landade vi på favoritstället där vi eldade brasa och grillade korv och drack såar med kaffe. Solen sken, vattnet glittrade och det var så tyst att man hörde löven falla och för några timmar var livet så där bra som det bara kan vara när man landar någonstans med en mycket god vän och man dessutom har en välgrillad bratwurst i ena näven och en  mugg kaffe i den andra.

Och hur var det där med att se något nytt? Jo, mitt i vårt trasslande runt i tassemarkerna stoppades vi högt uppe på en höjd av ett 4 meter djupt dike med en fåra i botten, klädd med perfekt huggna stora stenblock, nu helt torrlagt trots högt vattenstånd i sjön.  Vem gjorde allt detta arbete och varför? Och framför allt just där? Det blir något att fundera över i vinter. Tänk om jag hade missat det!