Om mörker och dimmor

Jag avskyr att vakna i mörker. Inte för att jag är mörkrädd, för det är jag inte, men för att när det är svart så blir tillvaron ännu mer förvirrande än den redan är i ljust tillstånd. Vad är upp och vad är ner? Var är jag och om jag nu förstår att jag ligger i sängen så är nästa fråga om jag verkligen borde göra det eller om jag borde vara uppe och på väg till jobbet. Är det onsdag eller söndag? Och är det verkligen min egen säng jag ligger i eller har jag vaknat i nån annans som jag inte minns att jag lagt mig i?

Det finns ett slags tomrum där, precis mellan sovande och vaknande som är liksom ihåligt. Det finns ingenting ordentligt att hålla sig i och jag ligger där i mörkret och försöker vända mig hit och dit för att se om jag åtminstone kan hitta nåt fönster som kan ge mig lite orientering i rummet men eftersom det är lika svart ute som inne så går inte det heller. Att tända lampan känns oöverstigligt eftersom jag inte vet var den står. Täcket har snott ihop sig till en korv som inte längre värmer, men hur jag än sliter i det så vill det inte korva upp sig. Nere, mellan fötterna har jag en stor klump, är det katten som ligger där? I nästan en hel minut är jag i ett slags ingenmansland innan jag får grepp om rum och tid där i mörkret.

Att fylla 50 i min släkt innebär alltid grova skämt om att man nu är på döhalvan och att det är dags att börja fundera på att dödstäda vindar och skåp. Att fylla 60 innebär att man faktiskt, så smått börjar ta itu  med dödstädandet på riktigt, fast man kallar det nog hellre för feng shui eller grovstädning.  Förr kunde man glatt sitta och ruva på gammelfarmors porslinpotta och punchmuggarna från faster Ellen år efter år, trygg i förvissningen om att barnen skulle börja slåss om dyrgriparna så fort de slagit igen kistlocket om gamla mamma. Idag finns det väl inte en enda unge som är intresserad av punchmuggar och fotoalbum fulla med släktingar som ingen skrivit upp namnen på, så nu är det bara att röja förråd och lådor och sen se till att det finns en tydlig lapp i en låda där alla bankkontonummer står uppskrivna. Förmodligen är inget av allt det man gått och samlat på sig under livets gång  av intresse för någon annan och tillvaron har på något konstigt sätt gått från att under så många år  hela tiden bygga upp och ständigt vara på väg, till att försiktigt börja städa upp och runda av.

Inser att jag alldeles snart är en av de där människorna som man talar över huvudet på, eller som man tilltalar klämkäckt och med lite extra hög volym ifall hon skulle vara lomhörd. Den där tanten som aldrig får ner varorna i kassen så att allt packar ihop sig på bandet i kassan. Människan som drar samma gamla historia för tjugotredje gången och där man inte längre ens orkar låtsas att man lyssnar. Och sen kanske in i dimman, leva alla sina dagar i den där ihåligheten jag känner igen från mina stunder där i mörkret, är det här min säng, bor jag här, vad är det där för människa?

Och ändå njuter jag av att bli äldre, är det inte konstigt så säg? Att äntligen våga vara som jag är och inte söka bekräftelse hela tiden, att sluta bry sig om vad som anses lyckat och rätt och tillåtet och istället säga ja till det som bjuds och helt skamlöst ta för sig. Njuta av varje enskilt litet ögonblick istället för att oroa sig för morgondagen eftersom man äntligen, den hårda vägen, lärt sig att saker och ting oftast inte blir så djävliga som man inbillar sig. Och skulle de envisas med att ändå bli det så går också det över förr eller senare!

Den nya luftvärmepumpen går så tyst att jag knappast hör den, se där ytterligare en sak att glädjas åt! På frontpanelen sitter 3 små lampor och talar om att den gör sitt jobb som den ska, en blå en röd och en gul. I morse lyckades jag få syn på dem där i det kompakta mörkret och trodde i min förvirring först att det hade landat ett flygplan i sovrummet. Det kändes ganska skönt att inse att så inte var fallet. Men jag antar att jag kan börja använda dem som fyr i natten, åtminstone tills jag försvinner in i dimman på riktigt.