Om kunskap och kashmir

-Du vet att jag kommer att göra allt jag kan för att du ska känna dig så trygg som möjligt säger han och lutar sig fram över bordet. Välfriserad och luktar så gott, skägget har han nog klippt strå för strå med nagelsax på morgonen, lutad fram mot en immig badrumsspegel, nyduschad med en handduk runt de smala höfterna..... Det här är en process, säger han också, och du ska vara alldeles trygg, jag är med dig hela vägen!

Ögonen är som sammet. Det är lite roligt, han skulle kunna vara min son och nu sitter han på andra sidan mitt köksbord och försöker sälja in sig så till den milda grad att han nästan bjuder ut sig, jag ska äntligen sälja det ruckel mitt föräldrahem förvandlats till och har bjudit in 4 mäklare under 2 dagar och  nu sliter de sig nästan blodiga i försöken att vara störst, bäst och vackrast. För vackra är de, kashmiröverrockar och slips, välputsade små skägg och så de där sammetsögonen..... Duktiga också, jag blir överöst med utdrag från nätet där för mig okända individer höjer deras tidigare insatser till skyarna, glansiga broschyrer på dyrt, tjockt papper med tidigare försålda lyxvillor, mängder av statistik på hur framgångsrika deras tidigare försäljningar varit.

Själv är jag just nu varken vacker eller duktig, jag har målarfärg i håret och har slagit mig på tummen när jag skulle få fast en golvlist men det spelar ingen roll, den sammetsögde lutar sig ännu längre fram över bordet i sin iver att visa hur påkostade prospekt hans franchiseföretag kostar på mig. Hejdar han inte framfarten så kommer han snart att landa i knät på mig! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill det eller inte....

Kunskap är en fascinerande egenskap. Jag har alltid beundrat människor som kan saker, vet så där riktigt ordentligt och bergfast, har läst på och funderat och tänkt ut eller tränat och övat tills kunskapen sitter i huvud eller händer. Själv har jag mest fladdrat omkring i livet, pluggat lite ekonomi och arkeologi och anatomi och kroppsterapi och spelat lite gitarr och målat lite och drejat lite och....ja, ni förstår kanske. Kan lite grann om mycket men ingenting riktigt ordentligt. Då är det skönt med folk som kan på riktigt. Så skönt att det till och med är värt att betala för det. och det är precis därför man anlitar och betalar rörmokare, hårfrissor, veterinärer och som nu: mäklare.

Vilka fantasier jag än unnar mig där vid köksbordet så är det alltså i första hand deras kunskap jag vill åt.  Måste jag rusta mer på rucklet för att få det sålt, måste jag besikta det, ta försäkringar?  Går det överhuvudtaget att sälja i det förslummade tillstånd det befinner sig efter att inte ha rustats sen 1971?

De sammetsögda kliver runt och lovar mig innerligt att de har sett värre. Läget är bra, huset har en bra stomme, det finns garage och bergvärme. Tomten är liten men gränsar till en allmänning, det rinner en liten å där änderna simmar omkring, bortanför den har Solvalla sina hästhagar där travarna står och beskådar änderna. Själv kan man beskåda både travare och änder när man står och diskar. Så nära den stora staden och ändå så idylliskt!

Så långt är de överens. Sen blir det svårare. Jag har ju mina frågor, och det är nu jag börjar ifrågasätta det här med kunskap för nu blir det ganska spretigt med råden. Mäklare 1 trycker hårt på att man måste besikta, dessutom ska sotaren gå igenom skorstenen så att vi är riktigt garderade. Dolda felförsäkring också förstås. Sen är det ju bra ju mer jag målar och lägger golv, det har jag ju alltid igen i slutändan. Mäklare nr 2 håller väl i princip med men skiter i sotarn och tycker väl att jag kan måla lite om jag tycker att det är kul. Nr 3 velar fram och tillbaka med både besiktning och försäkring och nr 4 tycker att vi ska ha en friskrivningsklausul och är folk så ovulna att de prompt ska ha en besiktning så får de minsann besikta själva. Utgångspriset spretar också betänkligt, det skiljer en miljon mellan det lägsta och det högsta budet. Det enda de egentligen är överens om är ju att läget, som sagt, är fantastiskt och att det är ett hus som har framtiden för sig, precis det samma som en annan mäklare sa till mig när jag för 35 år sedan köpte ett annat gammalt ruckel som sedan nästan tog liv och förstånd av mig utan att vi någonsin nådde fram till den utlovade framtiden.

Så här sitter jag nu, omgiven av de glassiga broschyrerna som de sammetsögda lämnat kvar efter att de glidit i sina kashmirrockar och än en gång sett mig djupt i ögonen medan de lovat mig all upptänklig säkerhet och effektivitet, och så tryggheten, TRYGGHETEN förstås!  Känns som att jag är ungefär lika oklok som innan de kom. Funderar lite vad det egentligen jag betalar de där stora pengarna för när det ändå är jag som får sitta här och bestämma vilket det är av de olika alternativen som ska vara bäst och rätt och riktigt i det här fallet? Blir lite matt när jag tänker på nya avloppet jag tänkte ordna hemma i egna boendet och där jag hade tänkt börja med att höra vad de som verkligen vet och kan, tycker att jag ska ha för anläggning.......

Om gravrätter och vårvindar

Jag har blivit innehavare av en gravrätt.

Det är med lite blandade känslor måste jag säga! Från min barndom minns jag farmor och farfars gravbrev, stora pampiga saker med krusiduller och svarta kanter som låg i ett stort kuvert instoppat i vitrinskåpet bland nubb- och selterglas. Gravar i öster och väster efter diverse familjemedlemmar och syskon. Ett stort ansvar att förvalta, med tända ljus och blomsterplanteringar och samtidigt nån slags förankring till tidigare generationer antar jag, en försäkran om att plats fanns reserverad även för en annan i familjegraven så att man allesammans sen skulle kunna ligga där och knosa ihop sig i väntan på den yttersta dagen.

Man kanske ska vara glad åt att man har plats bokad. Men gravbrevet jag fått mig tillskickat är inte ett dugg pampigt, man har kostat på nån slags gult papper men utöver det så är det bara en massa juridisk text och inte alls några tjusiga krusiduller, det kommer definitivt inte att få stå på parad i vitrinskåpet. Och inte vet jag om jag vill ligga där i graven själv heller, är inte så mycket för att ligga och trängas med andra? När barnen var små och kom över i min säng på nätterna så gick jag oftast och la mig i deras, sån är jag och inte undra på att ungarna blev som de blev med den uppväxten.....

Jag har sagt till barnen att jag gärna vill bli utströdd i min kompost den dagen det blir akuellt, så mycket jobb som jag  har lagt ner på den under åren så känns som att det vore en lämplig final! Men så fulla som deras scheman verkar vara så hamnar jag väl antagligen i en burk i en bokhylla, på samma sätt som dotterns katt som nu vilar i en snygg liten kartong bakom min TV i väntan på vår och tjällossning. Det är faktiskt  lite rart att ha Raggekatten där i lådan, det var en mycket trevlig gammal kattherre som jag haft väldigt roligt ihop med så det kommer nästan att bli lite tomt den dagen vi slutligen gräver ner honom. Min egen gamla katt går numera ner på sådan sparlåga på vintrarna att man nästan kan tro att han redan har lämnat in han också, om det inte vore för att han visar en svag iver när man skramlar i matskålen så hade han antagligen åkt ut av misstag i veckostädningen för länge sen.

Döden, döden, döden...... Det känns som om det varit ett väldigt fokus på död och avsked hela vintern. Huset i Bromma är långt i från urstädat och här hemma står det lådor överallt fulla med fotografier av sedan länge avlidna släktingar, brev som skrevs för 100 år sedan,  matbordet svämmar över av papper som tillhör dödsboet. 1000 beslut som ska tas, samtal som ska ringas, grejor som ska dumpas eller hämtas eller skickas till loppis eller sparas.... Nånstans i början lovade jag mig själv att inte släpa hem en massa gamla minnen, jag har det jag behöver och minnen som man måste hålla i ett ting för att kunna framkalla är väl ändå kanske inte så viktiga? Sen reviderade jag arbetsgången till "ta hem skiten så sorterar jag sen"! Nu är jag i läget "Här står skiten och ingen sorterar". Från början tänkte jag ta eventuella arvspengar och bygga ut mitt lilla torp lite försiktigt. Nu lutar det mer åt att köpa en lägenhet i stan och sen låsa dörren här och lämna kvar skräpet.......

Men ute börjar det änteligen lukta vår och gruset knastrar så där härligt under skorna när man traskar på byvägen på väg till brevlådan. Trots att jag har varit med om det i 60 år så är det lika förunderligt varje år ljuset återvänder och talgoxarna börjar sitta i min verandabjörk och fila på lockropen. Snart kan man ha ytterdörren stå öppen och låta vårvindarna blåsa in och svepa runt i huset, äntligen vifta ut allt gammalt mög och sorg och skrymt ur hörnen. Det är som att det där som väl måste kallas för livet aldrig ger sig, hur svart det än kan ha varit och hur långt borta från det man än kan ha känt sig. Jag får väl ordna en gårdsloppis  med alla grejorna nån solig dag och gravbrevet åker ner i en låda, jag tänker inte lägga av än på ett tag! Tillsammans med gammelkatten ska jag vänta in den tid när man kan ha ytterdörren stå vidöppen och det blir lätt att gå ut och in, snart, snart är vi där. Min bästa tid är ju faktiskt nu. Jag lovar att jag tänker ta väl vara på den......

Om samlare och kedjor

Det är som en arkeologisk utgrävning.

Jag håller på och tömmer min fars hus. Det går sakta, dels för att jag inte har lust, dels för att han var en samlare av stora mått och kåken är full från golv till tak med bra-att-ha saker från omkring två sekel. Ovanpå det var han sjuk sista åren och slutade städa. Jag antar att det var rädslan för att någon skulle få för sig att städa bort alla bra-att-ha-saker som gjorde att han inte släppte in någon på slutet. Gränsen mellan vad som är bra-att-ha-saker och vad som är skräp är hårfin för den som inte har den rätta känslan och det har definitivt inte jag. Inte i det här läget.

Det är samtidigt fascinerande. Rummen är fyllda med soppåsar med torrsopor, urdiskade konservburkar, äggkartonger och tomma mjölktetror, soptunnan vägdes vid varje tömning och vikten debiterades på räkningen så jag antar att det gällde att få den så lätt som möjligt. Varenda reklamblad från de senaste åren ligger i travar på bord, stolar och golv liksom vartenda nummer av "Vi i villa" sen 90-talet. Källaren är ett stort kaos med gammal elektronik, glasburkar och kläder från hans sedan länge avlidna kvinnor. 11 resväskor, han som aldrig reste mer än en gång till Italien på tidigt 70-tal? Kilometervis med elsladd i stora härvor. 50 år gamla små motorer och reläer. Överallt hinkar och byttor med mutter och skruv, små brickor, strömbrytare och allehanda mackel. Ovanpå det hela finns det en vind. Bredvid står ett garage. Allt packat från golv till tak med gammalt mög och sopor.

Jag vill inte ha någonting därifrån. Jag tar med mig kassvis med sopsäcksrullar, öser ner sopor och bra-att-ha-grejorna urskillningslöst, råkar tappa ett reklamblad i golvet, ut dansar 2 hundralappar. Bläddrar igenom några nummer till och hittar mera pengar, inser att jag måste plocka isär kaoset i molekyler. Sätter mig och börjar blada igenom vartenda reklamblad. Svär så det osar över sopor, skräp, oreda och tjurskallig gubbe.

Vi flyttade till huset när jag var 10 år. Innan hade vi bott i en helt omodern etta på Kungsholmen med bara kallvatten och ingen centralvärme. Toaletten hade inte ens ett handfat utan man fick tvätta sig under kallvattenskranen i köket. Jag drömde hett om ett riktigt badrum med kakel och obegränsat med varmvatten. Huset i Bromma var långt ifrån den drömmen, det fanns visserligen ett badkar men det stod i ett cementhål i källaren och vattnet värmdes i en gaseldad panna som var fullständigt livsfarlig och krävde lång framförhållning innan den gav ifrån sig ungefär ett halvt badkar ljummet vatten. När jag var 16 drog jag vidare in till stan och började mitt eget liv. Brommahuset blev bara en kort mellanlandning.

Jag vill leva enkelt och inte tyngas ner av en massa grejor som ska sorteras in någonstans och förvaras. Jag vill inte ha någonting härifrån. Men ändå. Det finns så många minnen. Mammas syskrin åker ner i en kartong, liksom hennes bok med alla kakrecepten. Kristallglasen hon ärvde av mormor. Gammelfarmors kopparvattentunna som egentligen är alldeles för stor för att stå hemma hos mig men jag ska ju bygga ut någon gång? Några alldeles för söta gräddsnäckor. Glasfat och mera koppar. Snart har jag fyllt upp 2 flyttlådor med saker jag inte behöver och definitivt inte har plats för.

Alla fotografier. Alla släktingar och bekanta till familjen som är borta sedan länge men också alla bilder på mig själv som jag ser för första gången. I min egen familj var det alltid jag som stod bakom kameran så jag har inte så många kort på mig själv men här finns de. Det är som att möta en annan människa. Brev från 40- och 50-tal, gamla roliga verser som skrevs till 50-årskalasen i släkten, roliga telegram och dödsannonser i en salig blandning. Tidningsurklipp när någon i släkten figurerat i Norrtäljetidningen.

Det är som en arkeologisk utgrävning och nånstans i processen kartlägger jag min fars liv men också min mors, och mina far- och morföräldrars, allt finns sparat och hopsamlat och bevarat för eftervärlden. Kedjan blir så tydlig, generation efter generation som levt sina liv och samlat i sitt bo vad som för stunden har verkat vara de där riktigt bra-att-ha-sakerna. Och här är nu generationen jag, med min 10 kubiks container och mina sopsäckar och tömmer huset på allt de som en gång var värdefullt för någon. Funderar mycket på vad som blir kvar efter mig, idag när allting mailas och messas. Tar alla fotografier och urklipp och fyller en flyttkartong till.

Får syn på hans tofflor mitt i röran. I den ena ser man golvet, en bit av sulan är borta. Tar dem i nypan och går mot sopsäcken men på vägen dit passerar jag lådan med alla foton. Tvekar en stund men så hamnar tofflorna överst. Den där kedjan... känner att den är viktigare än jag anade.