Och eftersom jag är riktigt barnsligt stolt över bygget så kommer här lite fler bilder. Vad sägs om den utsikten, va?!

Om fram- och baksidor

Det mesta beror faktiskt på från vilket håll man ser det. I går ösregnade det och alla ojade sig storligen utom jag som släpat vattenkannor upp och ner i backarna i två veckor och vid det här laget var oändligt tacksam för varje droppe som moder natur kunde tänkas tillföra min trädgård på egen hand. Sjömannen hade precis åkt tillbaka till sin båt, tre dagar för tidigt eftersom någon slö personalansvarig inte hade klarat av att lägga ett schema som fungerade och på så vis så hann jag inte bli så där trött och irriterad på att han stod i vägen som jag brukar. Pengarna är som vanligt slut eftersom det är sista dagarna innan lön och därför behövde jag inte få dåligt samvete när jag sa att jag inga hade till de dyblöta ungar som traskade runt på byvägen och försökte sälja småkakor till skolresan....

Det finns faktiskt en fram- och en baksida på det mesta om man tänker efter. Kattmaten tog slut och eftersom katten låter som en mistlur i dimma om det inte ligger Mjau i matskålen när han rasslar in så blev jag tvungen att åka in till stan och handla för mina sista slantar. Utanför dagiset där det är trettio åkte mina nyaste, dyraste solglasögon ner från instrumentpanelen i bilen och hamnade nånstans under gaspedalen. Dj--lar!!!För att de inte skulle bli repiga så saktade jag ner riktigt ordentligt för att kunna ta upp dem och kröp på så sätt i säkert hela tio km/timmen förbli fartkontrollen som jag inte sett. De poliserna har säkert aldrig sett någon köra så sakta och värdigt förbi det dagiset, att föraren saknade huvud kanske förklarade den saken.... De var snälla nog att inte stoppa mig i alla fall!

Att grannens fönster började bli lite slitna och ansågs behöva bytas ut var säkert inte vad grannen mest hade längtat efter. Att samma fönster gick att pussla ihop till ett mycket trivsamt växthus var däremot precis vad jag länge har sett fram emot. Nu är det klart så när som på att lite plast ska ersättas med riktigt glas så fort jag fått in snitsen på att använda en glasskärare..... och sen är det lite målning kvar. Jag är så stolt! Det mesta har jag spikat ihop själv med bara lite hjälp av sjömannen, han tog det som var tungt och högt, snäll som han är! Men som sagt var så är småfixet kvar....och hos oss är det tyvärr ofta så att när saker och ting är så långt gångna att det går att sätta sig där med en kall öl så blir det oftast inte mera gjort..... Men, som sagt, det beror på från vilket håll man ser det. Det kanske inte är världens mest funktionella växthus. Å andra sidan har inte många så vacker utsikt när de sitter med en kall öl i näven....

Om alldeles för många val

Det var bättre förr! Eller i alla fall enklare tänker jag när jag står i matbutiken och ska köpa majonnäs. Lättmajonnäs, extra lätt majonnäs, fettfri majonnäs, fet majonnäs, citronmajonnäs, olivdito, osv osv. Och det är Findussortimentet. Bredvid står Felix och sidave står nån utländsk lyxvariant som kostar dubbelt så mycket. Sen finns det ju stora burkar och små burkar och så på tub, för säkerhets skull både i plåt och plast. Och jag, som bara hade tänkt mig lite majonnäs så där i största allmänhet till en räkmacka i helgen, blir så trött när jag inser att jag måste göra en hel trave med val innan jag ens har kommit så långt som till att läsa jämförpriserna.


I min barndom gick mamma till den lilla lanthandeln. Där fanns det mjöl och salt och socker och corn flakes i stora paket. Ibland, och det var lyckliga dagar, kunde det finnas kalaspuffar. Sen fanns det potatis och ägg och lite konserver och i kyldisken fanns det falukorv och prinskorv, fläsk och märgpipa och köttfärs. Bredvid köttfärsen var det som en blank låda som säkert innehöll kompressorn, ovanpå den låg katten när det var varma dagar...Om det fanns majonnäs så fanns det säkert bara en sort. Ändå åt vi så himla mycket god mat.... kalops och köttbullar, fläsk med löksås och kåldolmar, fläskpannkaka med hemkokt sylt, porterstek., kalvstek..... Skulle det nångång serveras färdiglagat så blev det Bullens pilsnerkorv på burk eller "salta biten".


Så mycket enklare det måste ha varit att handla! Så mycket fortare det måste ha gått och så mycket mer tid man måste ha haft för att sen laga den där maten....Det slår mig att idag lägger vi ner mycket mer tid på att förbereda oss för saker och ting istället för att göra det som vi egentligen just har förberett oss för.... Vi bygger om och bygger ut våra kök, köper bakmaskiner och espressomonstermaskiner, travar tjusiga kokböcker i kökets alla hörn och tillbringar sen halva lördagen med att köa på stormarknaden istället för att stanna hemma och verkligen laga mat...


Sådär är det med det mesta när jag börjar tänka efter. Det verkar som om allt idag kräver val och ställningstaganden och förberedelser som har det gemensamt att de tar massor tid. Mitt elavtal gick ut för ett tag sen och jag gav mig ut i en snårig djungel för att försöka jämföra olika bolag som alla lovade guld och gröna skogar och det mesta aav allt annat om jag valde just dem. Gemensamt för dem alla var också att ha så snåriga avtalsregler att det inte gick att avgöra vilket som skulle bli lönsammast. Jag insåg snabbt att vad jag än valde så skulle jag känna mig lurad....Samma med mobiltelefonin, bredbandet, tv-kanalerna, pensionsfonderna.... I brevlådan vräker reklamen in buntvis, fyra jordsäckar för 100 spänn på det stället, fyra säckar och en sekatör för 119,- på ett annat, tre säckar och ett kilo kaffe för 99;- på ett tredje. Vill jag ha kaffe med min jord? Behöver jag en sekatör till? Blir jag lurad om jag köper fyra säckar för att det är billigt eller de två som jag behöver till ett mycket dyrare styckepris?


Trött blir jag. Mina föräldrar betalade hyran varje månad och sen var det telefonräkningen en gång i kvartalet och elräkningen, kanske att man betalade tv-avgift, jag minns inte, det är ju så länge sen att det känns som jag vore samtida med dinosaurierna.. Hemförsäkring en gång om året, sen tror jag faktiskt inte att det var så mycket mer. Här fyller räkningarna brevlådan och för att kunna betala dem måste jag hitta en dosa och ett kort och komma ihåg en kod. Sen ska jag trassla med bankens hemsida som inte är den mest funktionella, det tar en god stund varje gång. Koden kommer jag aldrig ihåg så den har jag uppskriven bland alla andra lösenord och koder som jag idag behöver för att kunna handla på postorder, deklarera eller boka om min bilbesiktningstid. Koderna påstås vara till för att underlätta för mig som kund, själv tycker jag att det är lättare att fylla i mitt namn (jag minns faktiskt fortfarande vad jag heter, däremot minns jag ju aldrig lösenorden) än att bläddra igenom de tre A4-ark där jag skrivit upp alla koder och lösenord, för säkerhets skull.


Jag läste för länge sen en historia om en aboriginal, en urinnevånare i Australien som varje höst tog en låååång promenad genom "the outback" för att hälsa på en gammal syster som bodde på andra sidan öknen. Mannen var själv gammal och det tog flera veckor för honom att gå hela vägen och sen stannade han hos systern i en vecka och sen gick han hela vägen tillbaka under ett par veckor igen och landade i hemmet igen framåt jul efter att ha varit borta större delen av hösten. Den gamle hade en sonson som tyckte att hans gamle farfar inte skulle behöva vara ute på dessa långa vandringar. Sonsonen hade en gammal bil som han kunde rusta upp och låta farfadern använda, på det viset skulle den gamle kunna ta sig till systern på några dagar och utan att behöva trötta ut sig så mycket.


Den gamle mannen blev glad och lite rörd och han tackade sitt barnbarn, han var uppriktigt tacksam

-Bilar är fina saker, sa han, man sitter bekvämt och det regnar inte på en och man kommer fort dit man ska. När man är gammal som jag så är det viktigt att man sitter skönt. Fast bilen måste tankas för att kunna gå dit man vill, den kan gå sönder och då måste man åka med den till en verkstad. Sen kanske man tänker på annat när man kör den och då kanske man kör på någon och då blir man kanske kallad till domstolen och får betala dyra böter. Allt det där kostar mycket pengar. Om jag ska ha råd med det så måste jag arbeta mycket. Nu har jag ingen bil, då behöver jag inte så mycket pengar och behöver inte arbeta så mycket så då har jag tid att gå!

Det där gillar jag, att sätta sig ner och fundera på vad som verkligen är viktigt, vad jag verkligen behöver. Det är kanske inte automatiskt så att mera, större, nyare och värst är bäst. Det kanske är viktigare att ha koll på var man är och vad man gör än att ha ett fast grepp om premiepensionen eller känna att man kommer ihåg vartenda lösenord. Och majonnäsen gjorde jag själv tillslut. Vrålfet men arton gånger godare än den gula smörjan i burken jag inte köpte....

För övrigt spikar jag på mitt växthus, snart dags för takläggning! Det kommer troligen att bli tomtens pärla. Om inte så blir det i alla fall funktionellt... Men kan nån förklara varför jag får ont som f-n i ändan av att spika?

Om vårvedermödor

Hujedamej så bloggslö jag blivit! Inte ett skrivet ord på snart flera veckor och jag som brukar ha så svårt att hålla tyst några längre stunder vare sig på nätet eller i verkliga livet. Men det är som vanligt när det börjar våras, det bara spritter och far i gum-kroppen och man vill bara vara ute och aldrig gå in ens på natten för man kan ju missa nån björk som håller på att slå ut eller nån sippa som sippar sig mer än vanligt. Lite som en kalv på grönbete fast mer i det lilla stilla, man hoppar ju inte så där himla ystert i min ålder. Fast man kan vara yster inuti för det....

Fast faktiskt har jag saknat snöskottningen lite grann, såna där monotona intelligensbefriande uppgifter är så bra för då kan man tänka många kloka saker (som man sen kan skriva i bloggen om) medan man ändå står där och skyfflar vilket ju inte kräver så mycket tankekraft. Just nu håller jag på och bygger ett växthus och eftersom jag bygger det av gamla fönster där inte två har samma mått så krävs det en hel del av den där tankekraften och koncentrationen för att få ihop det hela. Inte så stor chans att tänka ihop klokheter där inte! Dessutom är jag så nördig att jag inte har sån där häftig skruvdragare, jag vill spika! banka! väsnas! bara för att det är så roligt men det sliter i sin tur på kroppen. När jag går in i min lilla koja på kvällen så har jag ont! väldigt ont! och allra mest ont i ena skinkan så det är svårt att sitta framför datorn och skriva. Nu läste jag visserligen att den där Lärn-människan, hon med Saltö-böckerna, brukar stå och skriva sina romaner, med laptopen placerad uppe på en hög byrå. Här har jag ingen hög byrå, det högsta jag har är tv:n på sin bänk, det känns lite som tårta på tårta att försöka spänna fast datorn ovanpå där. Vingligt om inte annat. Jag har provat att ligga på rygg i soffan och ha apparaten på magen men då var tuttarna i vägen. Om jag placerade maskineriet på tuttarna så fick jag framkanten, där högtalarna sitter, i munnen. Jag gillar att ha webbradion på när jag skriver men jag vill inte ha den i gomseglet.

Prövningar, prövningar! En annan prövning är hunden som just nu fäller vinterpälsen och när jag säger fäller så menar jag fäller! Inte några strån här och där utan ALL underull släpper från hunden på en och samma gång men hänger sen kvar i den lilla päls hon har kvar och rasar till sist av i stora sjok. Hon ser inte klok ut, raggen hänger i stora tussar, ungefär som på en kamel och jag är livrädd för att folk som inte känner henne ska tro att hon är döende i nån elakartad hundpest som vi negligerat att behandla och att vi därför blir anmälda till någon nitisk djurvårdsinspektör för vanvård. Att borsta hjälper i i tre minuter, sen ser hon lika illa ut igen... Just nu äter vi hundhår, andas vi hundhår, ser världen genom en dimma av hundhår. Kläder i annan färg än beige och gulbrunt får man lov att undvika för de ser ut som övervintrade afganpälsar från 70-talet efter en kort stund, luddiga liksom. Lilla prinsessan har föreslagit totalrakning men det är lite vanvårdsvarning på det också...

Men det finns sånt som inte är så illa också, det får man inte glömma! Katten studsar genom trädgårn efter sork och mus och glömt är vinterns alla vedermödor med stopp i kisseriet. I rabatterna sprutar det upp tulpaner och påskliljor på ställen där jag helt har förträngt att jag satt dem. Växthuset blir nog inte så illa när det väl är klart och kroppen vänjer sig väl vid att hålla i en hammare utan att rumpan får lida, vad det lider.... Och i ännu en månad drygt blir det bara ljusare och ljusare, ännu finns det tid att vara stillsamt yster....