Om matslarv

Förra veckan var det så kallt att batterierna i min våg frös och det enda som stod på displayen när jag skulle göra min sedvanliga måndagsvägning var "E26" Det kändes inte ens som ett BMI-värde... Denna vecka är det lite varmare och glad i hågen kunde jag konstatera att det försvunnit 1,2 kg på två veckor. Inget strålande resultat men man får vara glad åt det lilla. Det hade lika gärna kunnat ha dragit iväg åt andra hållet.

Jag glömmer nämligen hela tiden bort att jag bantar. Inte så länge jag är hemma och traskar mellan köket och braskaminen. I kylskåpet står bara magra saker, tråkiga och rätt oaptitliga grejor som inte lockar till någon som helst överkonsumtion. Om det blir någon sorts orgier så blir det på kiwi eller apelsiner, såna där naveldito med tjocka, tjocka skal... Nej, mitt problem börjar så fort jag går utanför dörren. Att åka till stan och göra "att-göra-listan" är livsfarligt. Apoteket - plåster, deodorant, eksemsalva och en sån där måltidsbar, alltid bra att ha i handväskan, oj dit hann den inte... Inredningsbutiken för att köpa några såna där riktigt tjocka ljus, å titta de har handgjord konfekt oj hoppsan där hamnade den också bland ljusen jag skulle ha. Och sen tandläkarn fast det är inte förrän om en timme och då kan man ju ta en liten latte på nåt fik under tiden oj hoppsan en jättelatte och en semla för det är ju bara påsk en gång om året och så en kanelkrans att ta hem eftersom de såg så goda ut när de precis gick förbi med plåten.... Och inte ett hål hos tandläkaren, gud så skönt, ett äpple från Pressbyrån kanske att fira med? Jaså, en Snickers...

Och under hela denna förmiddag slog det mig inte en endaste liten gång att allt jag stoppade i mig skulle kaloriberäknas och bokföras. Totalt bortglömt, hjärnsläppt, fanns inte på kartan. Däremot inser jag när jag nu sitter och försöker tänka hur många gram en semla kan väga (den var bautastor! Och skitgod!) att om jag ska motionera av alla dessa små kalorier så får jag förmodligen gå till Haparanda. Och det i rask takt!

Det var i alla fall ingen konst att avstå från lunchen idag. Förstår inte det, jag var inte det minsta hungrig....

Om alldeles för mycket minus

Det är så kallt att det smäller i husknutarna om nätterna.

-32 halv fyra på morgonen, jag vaknade av att jag frös och tasssade upp och la på en extra brasa i braskaminen. Natt efter natt har vi kallast i Svealand enligt SMHI, det känns som ett rekord jag kan vara utan. Fullmånen lyser klart och iskallt, norrskenet flammar borta över horisonten och jag kommer på mig med att sakna den där ugglekillen som för bara några veckor sen satt i björken framför verandan och retade gallfeber på mig med sitt envisa hoande. På morgonen när jag ska iväg låter gamla Volvon som en KOL-patient i sitt sista stadium. Men den startar, segt och omständigt, cylinder för cylinder. Tre dörrar + bakluckan är fastfrusna och vägrar öppna sig så det man ska göra i denna bil för man göra via förarsätet men den går och den tuggar sig snällt fram på oplogade vägar som om den hade fyrhjulsdrift. Jag känner en djup ömhet för den, så lite omsorg och ändå ger den så mycket tillbaka. Som en gammal ardenner som är glad för minsta hötapp....jag lovar mig själv att till våren ska det äntligen bli av att lämna in den på den där 16000-milaservicen som vi skulle ha gjort för 4000 mil sen....

Just nu är jag så less på alla kläder att jag inte vill gå ut alls.Minsta gläntande på ytterdörren kräver yllesockor, dunjacka och tjocka vantar. Tröttsamt eftersom vårt boende är utspritt på två hus och toa, dusch och tvättstuga finns i ett tredje.... Att jag dessutom alltid glömmer huvudorsaken till varför jag gick ut och därför oftast kommer in igen med oförättat ärende gör inte saken bättre. Sockorna åker på och av, på och av. Katten springer ut och sen hoppar han på tre ben tills nån släpper in honom igen. Efter tre minuter har han glömt hur kallt det var och fattar inte varför han ska behöva vara inne..... Större delen av dagen ligger han nerborrad i fårskinnsfällen i utdragssoffan och snarkar högljutt medan han drömmer om fiskbullar...

Men det finns glädjeämnen också. Långa, lata förmiddagar med goda vänner och mängder av kaffe. Gnistrande morgnar när mina massiva björkar ståtar med ett överdrag av miljontals små safirer och diamanter. Allt gnistrar och glittrar... Domherrar i hasseln, runda som bollar och med ett svagt silverflöjtande lockläte trots kylan. Krukväxterna i sovrumsfönstret som, lurade av ljuset, tror att det är vår och sträcker späda ljusgröna skott trots att jag inte idats plantera om dem i år heller....

Om vintertristess och vårlängtan

Det går tungt nu. Positivt tänkande känns som ett hån. Glaset är inte halvfullt längre, det är halvtomt. Solen lyser inte bakom molnen och skulle den ändå lysa så kan man ge sig f-n på att högtrycket gör att det blir - 20 grader eller därunder. Snön som bitvis hade smält undan och visat lite av den mark som varit gömd sen i början av november har återigen lagt sig i tjocka drivor överallt där jag vill gå eller vara, sjömannen flänger runt uppe i Bottenviken på sin isbrytare sedan veckor tillbaka, alla i omgivningen är mer eller mindre sjuka och kassan är tom....

Jag känner att jag mer och mer trampar ner mig i gnäll-träsket. Katten är lika sur, ligger nerborrad i fårskinnsfällen i soffan och vill INTE gå ut. Ett tag kunde han faktiskt återerövra sina gamla jaktmarker genom att gå på skaren på snön men sen kom det senaste snöfallet och begravde hela trädgården igen under nästan 40 cm nysnö. Nu är han hänvisad till de smala gångar matte emellanåt orkar skotta, inte alls lika kul... Matte är också hänvisad till gångarna, en till bilen, en till vedbon, en till tvättstugan...sen tar världen slut liksom!

Det är för halt för att gå ut och gå. Det är för kallt för att åka in till stan för att shoppa. Det är för lös snö för att åka skidor. Det går inte att baka för om man sätter på ugnen för länge så går propparna eftersom alla element går för fullt. Att städa är jag för sur för. Snöskottning är jag kräkless på! Jag såsar mest runt i raggsockor och kofta med en kaffekopp i näven och tycker synd om mig själv, längtar efter golvvärme och en dragtät ytterdörr och sen helst nån som eldar i braskaminen åt mig och sen orkar lyssna på mitt gnäll en längre stund...sjömannen till exempel....

I vissa delar av Somalia har det inte regnat under regnperioden på de senaste fem åren. Där står folk säkert och blickar hoppfullt upp mot himlen och säger; ja, men nästa gång, snart, snart, då kommer regnen! Själv står jag och blickar mot horisonten och väntar på våren. Jag inbillar mig att den kommer söderifrån, fast numera kan man ju inte vara säker på nånting.... I femtifem år har den dessutom kommit troget nångång i april, statistiken talar för att den gör det även detta år. Eller också inte. Just nu känner jag mig som somaliern som trosvisst upprepar sitt mantra; snart, snart.... samtidigt som det gnager i hjärteroten; kanman verkligen lita på det?

Om mystiska försvinnanden och teleportering

Jag borde ta lite nya bilder nu när det droppar från taken och nästan börjar lukta lite vår, men min kamera har förlagt sig och vill inte bli hittad. Och även om jag skulle ramla på den så är de uppladdningsbara batterierna också på utflykt nånstans sen några veckor tillbaka. Förmodligen ha de dragit tillsammans med kamerans anslutningssladd, min snyggaste hårsnodd och tuben med handkräm för de har också varit osynliga den senaste tiden.

Liten yta bor jag på och inte så mycket saker har jag heller och därmed tycker man ju att det inte skulle vara så stort problem att hitta saker som inte ligger där de ska men OJ! vad jag har letat! Tio stycken dvd-filmer, jag menar; hur kan de bara försvinna? En grå kjol finns bara inte i garderoben längre och inte i tvättstugan heller, var kan den rimligtvis ha hamnat? I vedbon? Eller i växthuset? Potatisskalaren som är knalligt turkos och borde lysa som en fyrbåk i bestickslådan lyser bara med sin frånvaro..... vad kan ha hänt med den? Inte ens bland potatisskalen i soptunnan fanns den, tro mig, jag har minsann stått där och bökat. Jag menar blott, vad gör man inte för en bra potatisskalare?

Så där håller det på. Saker ligger i godan ro på sina rätta platser och man går där och invaggar sig i nån sort falsk vardagstrygghet och tror att man har koll på läget och så PANG!!! så hoppar grejerna osynligt genom luften och lägger sig till ro i nån avlägsen helt otänkbar låda eller påse. Mina nyaste glasögon som försvann ganska snart efter införskaffandet hittade jag i går i fickan på en kavaj jag inte använt på flera år och som jag därför tänkte slänga. Skulle jag i min allmänna förvirring ha öppnat garderobsdörren och helt omedvetet ha stoppat glasögonen i fickan på den sista kavaj jag skulle ha kunnat tänkt att ta på mig? Skulle inte tro det. Det är nåt annat som försiggår här, någon tar sig runt i mitt hus när jag har ögonen åt annat håll och flyttar på saker, bara för att komplicera min tillvaro och djävlas i största allmänhet......

Två jättestora badlakan och en röd filt. Beskrivningen på hur man stickar tvåändsstickning (inte för att jag hade tänkt mig att göra det men det skulle kännas så tryggt att veta var den är ifall lusten skulle rinna till..), den där gröna Tupperware-skålen där bara locket finns kvar, mina strassörhängen och nagelpoleraren. Listan kan göras lång. Det finns en snabbvariant av försvinnande också, som när man skriver inköpslistan inför veckans raid på Willys och helt plötsligt sitter där med en tom hand. Pennan man nyss höll i har immaterialiserats och ofinns i högsta grad på både bord och golv. Förmodligen har den teleporterat sig till en annan dimension. Att resa sig och hämta en ny penna hjälper inte stort för under den tiden teleporterar inköpslistan sig också. Förmodligen sitter de båda sen i någon avlägsen galax och fnittrar uppsluppet åt mig som fortfarande kravlar runt under bordet och letar fåfängt.

Jag känner att jag börjar ge upp. Det går ju alltid att kompromissa. Potatis är nyttigare oskalad och olivolja fungerar bra på torra händer. Det går utmärkt att fylla en kundvagn på Willys utan inköpslista och att ingen kommer ihåg att köpa salt på flera veckor lär ju i alla fall vara bra för blodtrycket. Tillfällena att bära strass blir färre och färre som mitt liv ser ut idag och kjol kräver strumpbyxor och såna har jag aldrig några hela när jag börja rota igenom strumplådan. På det stora hela så kan man ju inta en rätt tillbakalutad ställning inför hela grejen, liksom satsa på det som (ännu!) råkar ligga där det är tänkt och en gång placerades. Frågan är bara hur länge.....