Om husmorslycka

Nu är det bara att inse att det är kört. Björkarna låter mig inte ens för en sekund leva i illusionen att de skulle kunna tänkas vara gröna åtminstone en vecka till, nej, nu  singlar gula löv i stora drösar ner på min veranda och borta vid sjön är det brunt och gult i stora sjok. Jag kommer på mig med att nästan längta efter en rejäl frostnatt så att åtminstone det kan bli lite rött och orange bland det bruna, det kan inte hjälpas att luktärtorna åker...

Annars är jag ju en höstmänniska. Sommar kan vara rätt stressande, så mycket gräs som ska klippas, så många bad som ska badas, så mycket fläskkarré som måste grillas. Alla ska umgås hela tiden för det är ju så enkelt på sommaren och sen flänger man med mat och porslin upp och ner i steniga trappor och på hala gräsmattor för att duka i utemöbeln där man får slåss med mygg och broms..  Och sen är det så ljust att det är svårt att sova både för människa och katt.

Nej då är hösten bättre. November, när allt lugnat ner sig, alla åkrar är plöjda, alla löv har rasat ner och förhoppningsvis krattats undan, alla färger är matt bruna eller stilla grå,landskapet ligger liksom och softar inför vintervilan... Inget mer att göra i trädgårn utan lediga stunder kan tillbringas med brasa i kaminen och en bra stickning utan att man får dåligt samvete....


I köket puttrar äppelmos i stora grytan, jag har kommit på att om man lägger i en halv vaniljstång så kan man minska rejält på sockret. Bänken är full med glasburkar som ska fyllas. Ekorren i mig myser, det är en stilla husmorslycka att ha förråden fulla med burkar och flaskor av alla slag. Nån väldigt ursprunglig del av mig tror att vi kommer att klara vintern mycket bättre om det står minst 8 kg hallonsylt i frysen...

Lika är det med svamp. I år står höstkantarellerna som spön i backen och trots att jag egentligen är ute  med bästa skogskompisen för att motionera så går det ju inte att kliva över ett bra svampställe. Vi skulle kunna försörja en hel förort med svampomelett i en månad på det som redan finns i frysen men det hindrar inte att man ändå står på näsan i mossan så fort man ser svampen breda ut sig. Tillslut suckade skogskompisen högljutt för var gång hon såg mig vika mig som en fällkniv och för att inte bli ovänner försökte jag att inte se svampställena vi gick förbi. Det gick riktigt bra när jag tog på mig solglasögonen. Vinglig blev jag visserligen eftersom jag inte såg stock och sten i min väg. Dessutom måste det ha sett lite underligt ut, eftersom det var mulet och duggregn..