Om inflyttade katter

 Att skaffa hund är, inbillar jag mig en ganska medveten process. Man börjar titta längtansfullt på grannar som är ute och luftar sina små pälsklingar, googlar hunduppfödare och hittehundsiter, diskuterar vem som ska ta huvudansvaret för kvällspromenaden i novembermörker och slask och letar upp en bra plats att ställa hundsängen på. Genomtänkt och väl förankrat hos familjens samtliga medlemmar, får man hoppas.

Med katter är det på ett annat sätt.  Efter att ha åkt med en sjuk gammal kisse till veterinären för sista gången så bestämmer man sig, nu får det vara nog med sönderklösta soffor och katthår i smöret, nu ska man återta herraväldet över bästa platsen i tv soffan och slippa  springa och agera dörrvakt 8 gånger en vanlig kväll. Been there, done that, liksom. Framför sig ser man en lång rad med dagar där man får vakna av väckarklockan och inte 2 timmar före av någon som vill ut liksom möjligheten att få sitta i lugn och ro med en kopp kaffe för att ingen vill in. Man tänker leva fri och lycklig utan utan kattsand över hela badrumsgolvet, kattmat fastkletad i strumporna och söndertuggade krukväxter. 

Sen händer det alltid nåt man inte räknat med. En väninna har en gammal katt som inte synkar med nya hunden, måste troligen avlivas om man inte kommer på någon annan lösning. Problemet har redan hittat sin lösning och lagt sig i ens knä där det ligger och spinner så att tapeterna krullar sig. Och hoppsan! där hör man sin mun säga att om inte... så visst kan katten bo hos mig tills vidare. Och  sen är man fast igen med katthår i allt som katthår kan fastna på och ett evigt kutande ut och in.

Det har blivit en och annan hund genom åren. Köpta efter noggrant övervägande  och till stor glädje under sina år i hushållet. Sen har det ramlat in katter  mer eller mindre av en slump  och alltid utan att det varit särskilt genomtänkt. Den första var en kolsvart liten unge med vita stänk i pälsen, det såg ut som om man hade spillt kokos på honom och därför fick han  heta det.  Kattmamman var av den pilskare sorten och var konstant gravid eller ammande, p-pillren som ägaren försökte ge henne var hon förmodligen immun mot.  Alla ungarna i Kokos kull fick nya trevliga hem men av någon anledning blev den lille killen kvar och  risken var stor att han skulle få runda av sina dagar innan livet ens börjat  så vad händer? Jo jag hör förstås min mun säga.....  Det blev en många år med en kattkille som var snäll för det mesta men som hade en förkärlek för att ligga under soffan och anfalla gästers försvarslösa hälar. Dessutom klättrade han gärna upp i träd men inte ner. 

Nästa katt ägdes av en annan arbetskamrat som  saknade fast adress och flyttade runt med katten i diverse uthyrningsrum och hotell. Katten, som av någon okänd anledning hette Jejdigen var stor  och ful med krokig svans men rätt trevlig och när kompisen fick tag på ett mera långvarigt boende där hon dock inte fick ha djur så hörde jag min svårtilltäppta trut återigen säga.....  Jeje var en skön lirare som jagade hejvilt i grannskapet och lade upp foderförråd  på huggkubben i vedboden, skator och kråkor, mink, en fasan, råttor och möss. Dessutom var det mycket tydligt att dieten i alla de tillfälliga boendena hade bestått av Dubbeldajm, ostbågar och vaniljglass... Tyvärr måste han ha trott att vi tog blindtarmen när vi kastrerade honom och han markerade glatt på allt som han tyckte  tillhörde hans domäner och dit hörde även grannarnas trädgårdar så tillslut fick han jaga fasan i de sällare jaktmarkerna. 

Andra katter har också kommit och gått, ramlat in nånstans ifrån och envist hållit sig kvar tills de några år senare vandrat vidare till nya jaktmarker.  Den som gjorde störst avtryck av alla var Pudas, en liten, rultig kille med korta ben och stora tassar som flyttade in under grannens trapp och vägrade flytta därifrån. Man försökte få honom att flytta till stallet, han vägrade, man körde iväg honom  till ett kattboende, därifrån rymde han och satt under samma trapp när grannen kom hem igen. Han fick en låda att hålla till i och döpes till Pudas efter Folke Pudas som  bodde i en låda på Sergels torg som protest på 70-talet, om någon nu minns honom.  När hösten kom och grannarna skulle åka bort  en månad så blev läget akut för Puddekatten och vad hör jag mig själv säga om inte....

Men det är nog ett av de bättre impulsbesluten jag gjort.  Pudde blev en trogen kompis under många år, snäll som få,  fattade snabbt vilka regler som gällde i hushållet och inrättade sig därefter. Lät sig hanteras utan knot och var kompis med alla katterna i grannskapet. Under de tuffa åren fanns han alltid till hands som tröstare  för att spinna ihop lite lycka åt sin miserabla matte. Fast det är klart, hårade gjorde han året om och dessutom hade han en förkärlek för att sitta på trösklar och glo, ute och inne samtidigt liksom och varför matte sen stod där och trampade så illa fattade han aldrig. 12 år fick vi tillsammans innan artrosen i bakbenen blev för svår.

Sen skulle det inte bli fler djur. Det är rätt skönt att kunna åka bort ett par dar utan att behöva jaga kattvakter och att få ha sängen för sig själv. Kunna äta frukost i lugn och ro utan att någon sitter bredvid i kökssoffan och har total kontroll på rökta skinkan. Slippa trampa med bara fötter på stenhårda kattmatskulor. Aldrig mer behöva vakna med näsan i en kattrumpa....

Och då träffar man förstås på en gammal katt-tant med för hög ämnesomsättning och stela bakben, en riktig klimakteriekärring till katt som vet precis vad hon vill och inte tänker samarbeta en enda millimeter vad gäller pälsvård och kloklippning och där förra matten  flyttat från hus till lägenhet och då blir det trångt med tre barn, hund och så klimakteriekatten.... kan väl bo hos mig då, hör man sig själv säga och nu är hon här, surtanten. Hon har en min som säger "År du dum i hela huvudet" och har ett sätt att sucka uppgivet när jag inte fattar vad hon vill. Men nu börjar vi hitta en vardag som fungerar, själv är man ju inte så munter alla dagar och det är på nåt sätt ändå rätt trevligt med nån som är på samma nivå. När vi varit ute och gjort trädgård kan vi häcka tillsammans i TV-soffan och klaga ihop över stela bakben och möra ryggar. Det kan man också ha en katt till!

Om det jordiska

Det är sorgligt att säga men jag tänker mest på det jordiska nu för tiden.  Det stod klart för mig häromdagen när jag stötte ihop på stan med en människa från förr och hon frågade vad jag gör numera och jag svarade "jord"! Jaha....? sa hon och såg lite tveksam ut och det var först när vi gått åt var sitt håll som jag förstod att hon nog mest var nyfiken på hur jag försörjde mig.

Men det är faktiskt så att jag gärna håller på med jord. Gillar jord liksom, ända sen jag var liten och vispade ihop geggamoja så det skvätte om det i lekstugan. Morsan sa alltid att jag var den skitigaste ungen söder om Sundsvall och tittar man i gamla familjealbumet är det nog bara att ge henne rätt, kusinerna står välkammade och rentvättade så det blänker, själv har jag keps från Gulf och lera på kjolen. Främsta kvällsnöjet sommartid var att krypa runt i stenpartiet med farfar och luckra mellan småplantorna. Åkte vi någon gång in till stan så kunde jag ge mig på att flytta om plantorna i kommunens blomkrukor, om jag hade nån ide om en bättre ordning. De andra jäntorna plockade blommor och lekte med dockor, jag körde farsans jordfräs, en urgammal Simar från 40-talet som saknade ljuddämpare och förde ett oväsen som kunde väcka upp döda.

Mina ägor består av ett kvarts tunnland gammal åker och ett kvarts tunnland gammal betesbacke. Åkern har Upplands styvaste lera som går att bearbeta fram till pingst, sen är det som att köra spaden i betong. Själva backen är en gammal sjöstrand och består till största delen av snustorr sand, den lilla fukt som till äventyrs inte har dunstat, tas omhand av 5 enorma björkar. I både åker och backe härjar sork i mängder och att köra gräsklipparen på gräsmattan är ungefär som att köra Novemberkåsan. Vill man odla nåt så får man göra det i pallkragar. Och i dem måste man ha jord, massor av jord.

Så därför gör jag jord så mycket jag kan. Lämna matavfallet till kommunen? Glöm det, här komposteras grovavfallet  i stora tunnor, det finfördelade åker ner i bokashihinkar under diskbänken (luktar vinterkräksjuka säger en närstående?). 2 stora tunnor med gammal latrin från tiden med mulltoa har blandats med löv för vidare kompostering, dessutom hamnar alla löv och ogräs i trädgårdskomposten tillsammans med flisade grenar och kvistar. Och allt detta ska vattnas och vändas och skötas som små kinkiga bebisar innan det lastas i skottkärran och blir fyllning nånstans eller tillskott i pallkragarna. Mycket jobb, men också en torparlycka när man står i sitt grönsaksland och kan köra ner näven till armbågen i morotslandet....

Det är ju inte så ofta folk tänker på jord, har jag förstått. Det är lätt att glömma att den ju faktiskt är grunden för allt det vi har att sätta på bordet, att den berikar vår mat med sin gödning och sina mineraler och att den, när den är som bäst är hemvist åt ett ofantligt naturinternet av svampar och bakterier som skapar kommunikation och balans i ekosystemet. Respekt på det, det borde vara lag på att visa tacksamhet för att den fortsätter finnas där och göra sin grej trots att vi plöjer och gräver och öser den full med konstgjorda gödningsmedel och ogräsgifter. Ibland undrar jag om det var när vi började använda skor som vi tappade kontakten med och känslan för jorden? Du kan aldrig få mig att tro att den stackars växt som fått leva sitt liv i ett sånt där fånigt hydroponiskt vattensystem, utan att få vara en del i den levande mikrovärlden som finns där under jordytan, kan smaka och ha samma näringsinnehåll som växten som fått leva i god jord och solljus, som den är skapt för. 

Jordkramare, som omväxling till trädkramandet? Gå mera barfota? Men vad man än  tänker och hur man än står i, i sin jordfabrik så är det bara att inse att man aldrig får ihop så att det räcker till pallkragar, rabatter och sorkhålor. Så nu har jag bitit huvudet av skam och fått hemkört 3 ton (ogödslad! jag vill inte att nån annan blandar i nåt jag inte vet vad det är) jord och det känns ungefär som om jag hade vunnit på Postkodlotteriet och ingen annan av grannarna har någon lott! Vilken rikedom! Vilken lycka!  Jag måste gå ut med jämna mellanrum och bara titta  på högen, så vacker är den! Nästan synd att sätta spaden i den.....  

Om dåligt tänk

Man kan undra hur man tänker. Eller rättare sagt; man kan undra varför man inte tänker.

I två dagar har jag letat efter en påse frön. Små, så kallade bubiller som så småningom ska bli sån där gotländsk kajplök vilken jag hoppas ska ta över den vilda delen av trädgården så att jag kan leva på kajpsoppa under försomrarna ifall pensionen inte räcker. Inköpt på Tradera och levererad i ett melittafilter som säljaren ritat små fina blommor på, trevligt och rart. Sen försvann melittafilter och bulbiller spårlöst och efter att verkligen ha vänt upp och ner på både hus och gäststuga så hittar jag fröna i kylskåpet bakom ett halvt paket kokosfett som häckat därinne sedan förra julen.  Hur tänkte jag där?

Detsamma gäller mitt skrivande. Bloggandet, texterna, inläggen, mailen till vänner och bekanta.... inte mycket skrivet alls de senaste åren. Jag skyller det på yttre omständigheter. Gammal och darrhänt som jag är så klarar jag inte av att sitta och fippla med text i mobilen, jag vill ha en bekväm stol, ett hederligt gammalt rejält tangentbord och en skärm som är större än livet om det ska bli nåt! Sen bygger jag till mitt hus och gör ett rejält kök och ett ännu större badrum och sen in med alla gamla ärvda skåp och kommoder och se där! Ingen plats nånstans för ett skrivbord.... Hur tänkte jag där?

Ett tag har jag försökt häcka uppe i gäststugan bland extrasängar och vintertorra pelargoner med mina skriverier. Men då krävs planering och att man går dit en timme innan och krämar på värmepumpen och sen måste man komma ihåg att ställa ner den också så att inte pelargonerna får dåndimpen av värmen. Lite jobbigt också eftersom huset saknar toa och då blir jag ju automatiskt kissnödig så fort jag gått dit och stängt dörren efter mig. Och eftersom jag inte längre tänker och tänkte på att kissa innan jag gick dit så blir det oftast så att jag vänder i gäststugedörren  och går tillbaka till stora huset och när jag ändå är i badrummet så kan jag ju slänga in en maskin tvätt och kanske till och med kalka av duschkabinen? Och sen två dar senare brukar jag komma ihåg värmepumpen och de stackars pelargonerna...

Nu har jag i alla fall försökt tänka konstruktivt och  flyttat upp skrivbord och hela konkarongen på kattvinden i gamla delen av huset, ett litet krypin under takåsen som är iskallt på vintern och stekhett på sommaren. Med en takhöjd på 1.50 mitt i nocken är jag glad att jag sitter ner och skriver. Det är trångt bland julpynt och gamla trasmattor och golvet lutar så lösa föremål får man hålla rätt på annars rullar de av skrivbordet. Men jag slipper gå ut och jag har nära till toan.  Nya katten, 12 år gamla Tussan som hamnade här då hon behövde omplacering, tycker i alla fall att jag tänkt rätt för en gångs skull för hon hänger alltid med upp på vinden och ska ligga på skrivbordet  mitt framför skärmen och peta  rullande pennor och sudd över kanten.

Vad är det mera jag inte har tänkt? Ja, kanske vad jag ska göra med de kanske 50 tomatplantor jag kommer att ha på gång när jag sått alla spännande fröer jag samlat ihop, när nu jag har ett växthus som rymmer max 25 och när jag dessutom mest är ute och flänger på vägarna om somrarna och har svårt att ta hand om sånt som behöver vatten och kärlek? Och eftersom jag kommer att ha 50 tomatplantor så har jag köpt på mig  sådana där vita plastetiketter i parti och minut, så fort jag kommer in på Blomsterlandet eller Plantagen (händer alldeles för ofta!) så blir det en bunt etiketter. Bra att ha, ja visst! Idag gick jag ut i grönsakslandet och plockade rätt på alla etiketter som satt kvar i jorden sen förra säsongen. Tog in dem och diskade av och satt sen med ett suddgummi och suddade ut fjolårets förhoppningar om slanggurka, dill och rödbetor. Det var säkert 200 stycken till, att lägga till de redan 200 etiketter jag samlat på mig. Inget bra tänk, det heller.

Att gå i pension ger en verkligen möjlighet att låta livet sakta av. Mycket välkommet efter några alldeles för turbulenta år och jag är mycket försiktig med att säga ja till för många saker eller att dra igång för många projekt. Jag försöker vara rädd om stillheten, sitter länge, länge i frukosten, läser tidningar, löser korsord. Bestämmer 3 göromål per dag, inte mer och tar långa kafferaster. Sitter med katten i knät och bara tomglor. Så det förvånar mig att nu när jag verkligen för första gången i livet har tid att tänka så är det som att jag hela tiden gör saker utan att tänka alls. Och är det så att jag helt oförhappandes tänker så gör jag det allt som oftast på något helt annat än just det jag håller på med och då hamnar blomfröerna bakom kokosfettet. Eller tvättmedlet i skafferiet.

En dag för ett tag sen skulle jag ta mig in till staden för att proviantera. En omfattande lista hade jag skrivit och lagt mitt på köksbordet så att jag inte skulle missa den. Det blev en kortare frukost så att jag skulle kunna vara i stan tidigt med tanke på corona och trängsel, så på med jackan och iväg. Kommer lagom in i butiken och kommer på att listan ligger kvar hemma på köksbordet. Rafsar åt mig 2 liter mjölk och åker hem för att hämta listan.  Väl hemma hänger jag av mig jackan, ställer in mjölken i kylskåpet och sätter på kaffe. Sen rullar dan på tills framåt eftermiddagen då jag kommer på att jag glömt åka och handla.... Men där i bilen, på väg hem för att hämta inköpslistan kom jag på att jag kunde flytta upp skrivbordet på kattvinden för att få en riktig skrivhörna.... Det var ju i alla fall nåt som kanske kunde liknas vid ett tänk....

Om kunskap och kashmir

-Du vet att jag kommer att göra allt jag kan för att du ska känna dig så trygg som möjligt säger han och lutar sig fram över bordet. Välfriserad och luktar så gott, skägget har han nog klippt strå för strå med nagelsax på morgonen, lutad fram mot en immig badrumsspegel, nyduschad med en handduk runt de smala höfterna..... Det här är en process, säger han också, och du ska vara alldeles trygg, jag är med dig hela vägen!

Ögonen är som sammet. Det är lite roligt, han skulle kunna vara min son och nu sitter han på andra sidan mitt köksbord och försöker sälja in sig så till den milda grad att han nästan bjuder ut sig, jag ska äntligen sälja det ruckel mitt föräldrahem förvandlats till och har bjudit in 4 mäklare under 2 dagar och  nu sliter de sig nästan blodiga i försöken att vara störst, bäst och vackrast. För vackra är de, kashmiröverrockar och slips, välputsade små skägg och så de där sammetsögonen..... Duktiga också, jag blir överöst med utdrag från nätet där för mig okända individer höjer deras tidigare insatser till skyarna, glansiga broschyrer på dyrt, tjockt papper med tidigare försålda lyxvillor, mängder av statistik på hur framgångsrika deras tidigare försäljningar varit.

Själv är jag just nu varken vacker eller duktig, jag har målarfärg i håret och har slagit mig på tummen när jag skulle få fast en golvlist men det spelar ingen roll, den sammetsögde lutar sig ännu längre fram över bordet i sin iver att visa hur påkostade prospekt hans franchiseföretag kostar på mig. Hejdar han inte framfarten så kommer han snart att landa i knät på mig! Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill det eller inte....

Kunskap är en fascinerande egenskap. Jag har alltid beundrat människor som kan saker, vet så där riktigt ordentligt och bergfast, har läst på och funderat och tänkt ut eller tränat och övat tills kunskapen sitter i huvud eller händer. Själv har jag mest fladdrat omkring i livet, pluggat lite ekonomi och arkeologi och anatomi och kroppsterapi och spelat lite gitarr och målat lite och drejat lite och....ja, ni förstår kanske. Kan lite grann om mycket men ingenting riktigt ordentligt. Då är det skönt med folk som kan på riktigt. Så skönt att det till och med är värt att betala för det. och det är precis därför man anlitar och betalar rörmokare, hårfrissor, veterinärer och som nu: mäklare.

Vilka fantasier jag än unnar mig där vid köksbordet så är det alltså i första hand deras kunskap jag vill åt.  Måste jag rusta mer på rucklet för att få det sålt, måste jag besikta det, ta försäkringar?  Går det överhuvudtaget att sälja i det förslummade tillstånd det befinner sig efter att inte ha rustats sen 1971?

De sammetsögda kliver runt och lovar mig innerligt att de har sett värre. Läget är bra, huset har en bra stomme, det finns garage och bergvärme. Tomten är liten men gränsar till en allmänning, det rinner en liten å där änderna simmar omkring, bortanför den har Solvalla sina hästhagar där travarna står och beskådar änderna. Själv kan man beskåda både travare och änder när man står och diskar. Så nära den stora staden och ändå så idylliskt!

Så långt är de överens. Sen blir det svårare. Jag har ju mina frågor, och det är nu jag börjar ifrågasätta det här med kunskap för nu blir det ganska spretigt med råden. Mäklare 1 trycker hårt på att man måste besikta, dessutom ska sotaren gå igenom skorstenen så att vi är riktigt garderade. Dolda felförsäkring också förstås. Sen är det ju bra ju mer jag målar och lägger golv, det har jag ju alltid igen i slutändan. Mäklare nr 2 håller väl i princip med men skiter i sotarn och tycker väl att jag kan måla lite om jag tycker att det är kul. Nr 3 velar fram och tillbaka med både besiktning och försäkring och nr 4 tycker att vi ska ha en friskrivningsklausul och är folk så ovulna att de prompt ska ha en besiktning så får de minsann besikta själva. Utgångspriset spretar också betänkligt, det skiljer en miljon mellan det lägsta och det högsta budet. Det enda de egentligen är överens om är ju att läget, som sagt, är fantastiskt och att det är ett hus som har framtiden för sig, precis det samma som en annan mäklare sa till mig när jag för 35 år sedan köpte ett annat gammalt ruckel som sedan nästan tog liv och förstånd av mig utan att vi någonsin nådde fram till den utlovade framtiden.

Så här sitter jag nu, omgiven av de glassiga broschyrerna som de sammetsögda lämnat kvar efter att de glidit i sina kashmirrockar och än en gång sett mig djupt i ögonen medan de lovat mig all upptänklig säkerhet och effektivitet, och så tryggheten, TRYGGHETEN förstås!  Känns som att jag är ungefär lika oklok som innan de kom. Funderar lite vad det egentligen jag betalar de där stora pengarna för när det ändå är jag som får sitta här och bestämma vilket det är av de olika alternativen som ska vara bäst och rätt och riktigt i det här fallet? Blir lite matt när jag tänker på nya avloppet jag tänkte ordna hemma i egna boendet och där jag hade tänkt börja med att höra vad de som verkligen vet och kan, tycker att jag ska ha för anläggning.......

Om gravrätter och vårvindar

Jag har blivit innehavare av en gravrätt.

Det är med lite blandade känslor måste jag säga! Från min barndom minns jag farmor och farfars gravbrev, stora pampiga saker med krusiduller och svarta kanter som låg i ett stort kuvert instoppat i vitrinskåpet bland nubb- och selterglas. Gravar i öster och väster efter diverse familjemedlemmar och syskon. Ett stort ansvar att förvalta, med tända ljus och blomsterplanteringar och samtidigt nån slags förankring till tidigare generationer antar jag, en försäkran om att plats fanns reserverad även för en annan i familjegraven så att man allesammans sen skulle kunna ligga där och knosa ihop sig i väntan på den yttersta dagen.

Man kanske ska vara glad åt att man har plats bokad. Men gravbrevet jag fått mig tillskickat är inte ett dugg pampigt, man har kostat på nån slags gult papper men utöver det så är det bara en massa juridisk text och inte alls några tjusiga krusiduller, det kommer definitivt inte att få stå på parad i vitrinskåpet. Och inte vet jag om jag vill ligga där i graven själv heller, är inte så mycket för att ligga och trängas med andra? När barnen var små och kom över i min säng på nätterna så gick jag oftast och la mig i deras, sån är jag och inte undra på att ungarna blev som de blev med den uppväxten.....

Jag har sagt till barnen att jag gärna vill bli utströdd i min kompost den dagen det blir akuellt, så mycket jobb som jag  har lagt ner på den under åren så känns som att det vore en lämplig final! Men så fulla som deras scheman verkar vara så hamnar jag väl antagligen i en burk i en bokhylla, på samma sätt som dotterns katt som nu vilar i en snygg liten kartong bakom min TV i väntan på vår och tjällossning. Det är faktiskt  lite rart att ha Raggekatten där i lådan, det var en mycket trevlig gammal kattherre som jag haft väldigt roligt ihop med så det kommer nästan att bli lite tomt den dagen vi slutligen gräver ner honom. Min egen gamla katt går numera ner på sådan sparlåga på vintrarna att man nästan kan tro att han redan har lämnat in han också, om det inte vore för att han visar en svag iver när man skramlar i matskålen så hade han antagligen åkt ut av misstag i veckostädningen för länge sen.

Döden, döden, döden...... Det känns som om det varit ett väldigt fokus på död och avsked hela vintern. Huset i Bromma är långt i från urstädat och här hemma står det lådor överallt fulla med fotografier av sedan länge avlidna släktingar, brev som skrevs för 100 år sedan,  matbordet svämmar över av papper som tillhör dödsboet. 1000 beslut som ska tas, samtal som ska ringas, grejor som ska dumpas eller hämtas eller skickas till loppis eller sparas.... Nånstans i början lovade jag mig själv att inte släpa hem en massa gamla minnen, jag har det jag behöver och minnen som man måste hålla i ett ting för att kunna framkalla är väl ändå kanske inte så viktiga? Sen reviderade jag arbetsgången till "ta hem skiten så sorterar jag sen"! Nu är jag i läget "Här står skiten och ingen sorterar". Från början tänkte jag ta eventuella arvspengar och bygga ut mitt lilla torp lite försiktigt. Nu lutar det mer åt att köpa en lägenhet i stan och sen låsa dörren här och lämna kvar skräpet.......

Men ute börjar det änteligen lukta vår och gruset knastrar så där härligt under skorna när man traskar på byvägen på väg till brevlådan. Trots att jag har varit med om det i 60 år så är det lika förunderligt varje år ljuset återvänder och talgoxarna börjar sitta i min verandabjörk och fila på lockropen. Snart kan man ha ytterdörren stå öppen och låta vårvindarna blåsa in och svepa runt i huset, äntligen vifta ut allt gammalt mög och sorg och skrymt ur hörnen. Det är som att det där som väl måste kallas för livet aldrig ger sig, hur svart det än kan ha varit och hur långt borta från det man än kan ha känt sig. Jag får väl ordna en gårdsloppis  med alla grejorna nån solig dag och gravbrevet åker ner i en låda, jag tänker inte lägga av än på ett tag! Tillsammans med gammelkatten ska jag vänta in den tid när man kan ha ytterdörren stå vidöppen och det blir lätt att gå ut och in, snart, snart är vi där. Min bästa tid är ju faktiskt nu. Jag lovar att jag tänker ta väl vara på den......

Om samlare och kedjor

Det är som en arkeologisk utgrävning.

Jag håller på och tömmer min fars hus. Det går sakta, dels för att jag inte har lust, dels för att han var en samlare av stora mått och kåken är full från golv till tak med bra-att-ha saker från omkring två sekel. Ovanpå det var han sjuk sista åren och slutade städa. Jag antar att det var rädslan för att någon skulle få för sig att städa bort alla bra-att-ha-saker som gjorde att han inte släppte in någon på slutet. Gränsen mellan vad som är bra-att-ha-saker och vad som är skräp är hårfin för den som inte har den rätta känslan och det har definitivt inte jag. Inte i det här läget.

Det är samtidigt fascinerande. Rummen är fyllda med soppåsar med torrsopor, urdiskade konservburkar, äggkartonger och tomma mjölktetror, soptunnan vägdes vid varje tömning och vikten debiterades på räkningen så jag antar att det gällde att få den så lätt som möjligt. Varenda reklamblad från de senaste åren ligger i travar på bord, stolar och golv liksom vartenda nummer av "Vi i villa" sen 90-talet. Källaren är ett stort kaos med gammal elektronik, glasburkar och kläder från hans sedan länge avlidna kvinnor. 11 resväskor, han som aldrig reste mer än en gång till Italien på tidigt 70-tal? Kilometervis med elsladd i stora härvor. 50 år gamla små motorer och reläer. Överallt hinkar och byttor med mutter och skruv, små brickor, strömbrytare och allehanda mackel. Ovanpå det hela finns det en vind. Bredvid står ett garage. Allt packat från golv till tak med gammalt mög och sopor.

Jag vill inte ha någonting därifrån. Jag tar med mig kassvis med sopsäcksrullar, öser ner sopor och bra-att-ha-grejorna urskillningslöst, råkar tappa ett reklamblad i golvet, ut dansar 2 hundralappar. Bläddrar igenom några nummer till och hittar mera pengar, inser att jag måste plocka isär kaoset i molekyler. Sätter mig och börjar blada igenom vartenda reklamblad. Svär så det osar över sopor, skräp, oreda och tjurskallig gubbe.

Vi flyttade till huset när jag var 10 år. Innan hade vi bott i en helt omodern etta på Kungsholmen med bara kallvatten och ingen centralvärme. Toaletten hade inte ens ett handfat utan man fick tvätta sig under kallvattenskranen i köket. Jag drömde hett om ett riktigt badrum med kakel och obegränsat med varmvatten. Huset i Bromma var långt ifrån den drömmen, det fanns visserligen ett badkar men det stod i ett cementhål i källaren och vattnet värmdes i en gaseldad panna som var fullständigt livsfarlig och krävde lång framförhållning innan den gav ifrån sig ungefär ett halvt badkar ljummet vatten. När jag var 16 drog jag vidare in till stan och började mitt eget liv. Brommahuset blev bara en kort mellanlandning.

Jag vill leva enkelt och inte tyngas ner av en massa grejor som ska sorteras in någonstans och förvaras. Jag vill inte ha någonting härifrån. Men ändå. Det finns så många minnen. Mammas syskrin åker ner i en kartong, liksom hennes bok med alla kakrecepten. Kristallglasen hon ärvde av mormor. Gammelfarmors kopparvattentunna som egentligen är alldeles för stor för att stå hemma hos mig men jag ska ju bygga ut någon gång? Några alldeles för söta gräddsnäckor. Glasfat och mera koppar. Snart har jag fyllt upp 2 flyttlådor med saker jag inte behöver och definitivt inte har plats för.

Alla fotografier. Alla släktingar och bekanta till familjen som är borta sedan länge men också alla bilder på mig själv som jag ser för första gången. I min egen familj var det alltid jag som stod bakom kameran så jag har inte så många kort på mig själv men här finns de. Det är som att möta en annan människa. Brev från 40- och 50-tal, gamla roliga verser som skrevs till 50-årskalasen i släkten, roliga telegram och dödsannonser i en salig blandning. Tidningsurklipp när någon i släkten figurerat i Norrtäljetidningen.

Det är som en arkeologisk utgrävning och nånstans i processen kartlägger jag min fars liv men också min mors, och mina far- och morföräldrars, allt finns sparat och hopsamlat och bevarat för eftervärlden. Kedjan blir så tydlig, generation efter generation som levt sina liv och samlat i sitt bo vad som för stunden har verkat vara de där riktigt bra-att-ha-sakerna. Och här är nu generationen jag, med min 10 kubiks container och mina sopsäckar och tömmer huset på allt de som en gång var värdefullt för någon. Funderar mycket på vad som blir kvar efter mig, idag när allting mailas och messas. Tar alla fotografier och urklipp och fyller en flyttkartong till.

Får syn på hans tofflor mitt i röran. I den ena ser man golvet, en bit av sulan är borta. Tar dem i nypan och går mot sopsäcken men på vägen dit passerar jag lådan med alla foton. Tvekar en stund men så hamnar tofflorna överst. Den där kedjan... känner att den är viktigare än jag anade.

Om hönor och sorg

Ute viner vinden och snön far på tvären. Jag har varit ute hos hönsen och storstädat, det tog ungefär 3 minuter innan jag var kall in i märgen och händerna blev stela och fumliga. Skulle ha tagit in de få ägg som eventuellt hade lagts men i redet hade 2 hönor kurat ner sig, inte för att ruva för det gör inte mina damer utan mera för att umgås och ligga lite fjäder mot fjäder en stund.

Det känns som om det vore en lagom sysselsättning idag, att få ligga lite fjäder mot fjäder med någon. Jag har en sån där oredig dag, får inget riktigt ur händerna, börjar lite här och där men ingenting blir klart eller leder till nåt annat. Sätter mig med en kaffekopp för att se en film, upptäcker mitt i att jag inte har en aning om vad den handlar om och att kaffet är kallt. Går ut i köket för att hämta nytt kaffe, hittar disken som jag la i blöt på morgonen, diskar halva innan jag kommer på jag att ju faktiskt tittar på en film.

Igår väcktes jag av att 2 civilklädda poliser stod på min trappa. De berättade att min far hade hittats död i sitt hus, grannarna hade reagerat på att han inte synts till på ett tag och så småningom larmat polisen eftersom de inte visste vad jag hette i efternamn och därför inte kunnat få tag i mig. Poliserna är så omtänksamma. sitter kvar en lång stund och pratar, men de var inte med när man gick in i huset och de har egentligen inte några svar på mina frågor, jag får ett telefonnummer jag kan ringa på måndag för att få veta mera. Den ene är så orolig för mig, finns det någon jag vill ska komma, de kan hämta åt mig i så fall.

Ibland kunde jag undra om min far och jag levde på samma planet. Det var så otroligt lite vi kunde enas om, vår värderingar var så fundamentalt olika och vi kom ihop oss om precis allt. Ofta kände jag det som att han var barnet och jag alltid fick ta ett vuxenansvar och reda upp hans vardag så att den fungerade. Men stigande ålder ökade problemet. Vårt sista samtal handlade om att hans bredband inte fungerade, när jag inte klarade av att lösa problemet över telefonen så blev han arg på mig och slängde på luren i örat på mig. Att han sen inte svarade när jag försökte ringa honom var ju precis som vanligt?

Jag hade försökt få honom att skaffa en mobil så att han kunde larma i fall han ramlade, det tyckte han var för dyrt. Jag ville att han skulle få hemtjänst, han ville inte ha några främmande människor i sitt hus. Jag skaffade trygghetslarm, det sa han upp för det fick honom att känna sig gammal. Försökte man hjälpa till så la man sig i, gjorde man inget så brydde man sig inte.

Men ändå.......Jag minns en man som en gång i tiden satt på verandan och spelade dragspel så fantastiskt så fort det var helg och vackert, I roslagens famn, Vind i seglen, Novelty accordeon....... När vi låg sida vid sida på något tak och spikade takpapp eller bytte kannringar på gamla Duetten. När han gav mig en borrmaskin i födelsedagspresent när jag fyllde 14 och sa att det viktigaste är att man kan klara sig själv. När vi fyllde matsalsbordet med glas med vatten i som vi stämde i olika toner och sen spelade på. När jag var barn och han byggde världens finaste lekstuga åt mig.....

Den orolige polisen ringer idag på förmiddagen, bara för att höra hur det är med mig, det värmer. Vad tänker du frågar han, jag säger att jag har upptäckt att jag inte längre är någons barn, hur känns det? jag vet inte säger jag, jag vet inte ännu om det är en sorg eller en befrielse. Se till att du har någon där när du kommer på det, säger han. Sen önskar han mig en trevlig helg, han är från Bosnien ursprungligen, jag vet att det alltid kommer någonting bättre ur det som är svårt fast det kan dröja, säger han. När jag ringer av undrar jag om jag just har mött en ängel,

Jag har gjort nytt kaffe. Julstjärnorna lyser i fönstren, grannarna har satt upp slingor i häckar och träd. En hyacint är på väg att slå ut. Tittar ut mot hönsgården, inga hönor är ute i snögloppet. Önskar att jag också fick ligga där i det nystädade redet, nära en annan höna, fjäder mot fjäder, bara vara, känner du att jag tycker om dig?