Om oanvända kattdass.

Det här är inte mina sibiriska vallmor, för de här växer hos min moster och de är så mycket vackrare i verkligheten än på min dåliga mobilkamerabild. Det skulle kunna ha varit mina vallmosar (heter det så?) för jag har sått stulna frön i omgångar och satt småplantor överallt där jorden är torr och lite sandig för det är så jag har fått för mig att sibirisk vallmo vill ha det. Helt fel kan det inte vara heller för de rotar sig snällt och ser riktigt lovande ett bra tag.

Jag tycker om växter som brer ut sig. Allt som glatt sprider sig, frösår sig och tar för sig är varmt välkommet i min trädgård, jag är inte sorten som ömkar klena små individer på gränsen till fel klimatzon. Sånt som måste vintertäckas eller ha väl avvägda doser illalluktande nässelvatten med jämna mellanrum för att överleva går bort, här öser jag ut hönsgödsel och Algomin på våren och sen är väl tanken att det ska bli en omgång till där borta i juli, fast då det ju så mycket annat som ska grillas, badstränder som ska besökas, tält som måste användas, ja ni vet! Oftast växer det ändå, djungelns lag har vid det laget rensat ut allt som är ömtåligt och överlevarna har alla chanser att breda ut sig.

Teoretiskt sett så borde alltså mosters vackra vallmo ha alla chanser att frodas i min trädgård. Men tyvärr så finns det ytterligare en trädgårdsmästare i denna familj och vi är inte helt överens om villkoren för samarbetet. Katten heter Pudas och är en vandringsman som en vacker dag vandrade in hos grannen. Allergi gjorde att han fick boa i en låda under grannens trapp (därav namnet; är det någon som minns Folke Pudas som låg i en låda på Sergelstorg i protest mot ett myndighetsövergrepp en gång i tiden?). När han ledsnade på lådan flyttade han in till oss.

Vi tog emot honom med glädje. Vi behövde nån som rensade upp i musbestånden, Pudde behövde en soffa inomhus och en säkrad tillgång på Pussi-bullar. En lugn och städad kille, med lite sävlig attityd till livet trodde vi, tills han upptäckte-----rabatterna____!

Pudde måste ha haft en mullvad nånstans bakåt i släkten. Eller sork kanske. Han gräver nämligen med en frenesi jag aldrig sett hos en katt. Han är stor och stark och den styvaste lera är inget problem men han föredrar förstås mer lättbearbetade material, som de rabatter där jag just spritt kompost eller lagt på dyr planteringsjord från Blomsterlandet. Långa tag med framtassarna gör djupa hål och upp åker krokuslökarna, sandliljan och de stockrosfrön som grott sen i höstas. Den uppgrävda jorden bildar en stor hög där avbrutna perenner och diverse lökar sticker fram medan Pudde noga inspekterar sitt verk -- snygg grop, hade nog blivit ett bra dass!-- innan han vänder om och börjar kara ner jord i sin nyssgrävda grop. Tyvärr inte den jord han just grävt upp, för det finns ju gott om det, matte har just hällt ut en ny säck precis här. Och där ryker mina vallmoplantor tillsammans med en penstemon och några aftonstjärnor.

Tre minuter senare har han glatt kastat sig in i arbetet med en ny grop. Ibland är det svårt att se var han varit eftersom han, som sagt, täcker igen med samma frenesi. Det är först när saker och ting börjar sloka eftersom de saknar rötter, eller när andra plantor helt spårlöst försvinner eller helt plötsligt sitter 30 cm längre till vänster som man förstått vilken mäster som varit i farten. Och den stora frågan är: varför? Om han hade använt sina gropar för trängande behov så hade jag förstått men det här verkar handla om nåt annat behov.

Ja, ja. En och annan mus piper nu i sin himmel och Pudde har ett sätt att sitta mitt på golvet och spinna högt som är rätt hemtrevligt. Man får väl ta det onda med det goda. När jag jobbar i trädgårn är han alltid med, antingen uppflugen på ryggen på mig om jag ligger på alla fyra, eller så ligger han oftast just där man hade tänkt sätta ner spaden. Häromdagen rensade vi bort Vadstena-mynta som fullständigt hade tagit över en rabatt-hörna (okej, jag backar lite på det där att jag gillar allt som sprider i kring sig, även jag har gränser...). Jag hackade och rev bland stjälkar och rötter och Pudde klev omkring i högarna av mynta och var i vägen i största allmänhet på katters vis. I min enfald tänkte jag att han kanske kunde hjälpa till att luckra lite bland mynt rötterna så jag tog tag i en tass och gjorde lite grävrörelser. Och jadå! han fattade direkt och började krafsa frenetiskt bland alla rötter. Länge och ordentligt! Jag var nästan lite stolt..ända tills kattskrället satte sig ner i sin nygjorda grop och ...gjorde stort.... Tack och lov att myntan doftar som den gör....

En trött trädgårdsmästare behöver sin skönhetssömn. Kanske drömma om nya, fina gropar?

Trötta blev säkert också den heliga Birgittas små systrar, där i Vadstena, på denna mynta som så frenetiskt försöker uppfylla jorden. Jag kan tänka mig deras aftonböner... "Käre Herre, tack för att du skapat allt som växer och gror och tack för att du låter detta gröna uppfylla vår örtagård, men i vår enfald undrar vi nu: måste denna mynta gro så oerhört? Precis överallt? Vi ville ju så gärna ha plats för några morötter också?"

Kvälls-tänk

Min allra första akleja för året! Visserligen inklämd i ett söderläge mellan utedasset ooch vedbon och där en trasig påse Algomin stått och läckt mumma hela vintern, men i alla fall! Det är ju det jag säger; man skulle inte sova alls den här tiden för det är nu allt händer. Och det är nu man har den där allra största längtan efter grönt och skönt, sen blir det högsommar och lite bränt i kanten och avskavt och allt möjligt blommar huller om buller....Nej, det är bara nu som allt är så där illgrönt och krispigt och nyfräscht, det gäller att vara med...

Ikväll har jag inte tänt taklamporna utan bara några ljuslyktor. När jag var barn och var hos farmor så kurade vi skymning, dvs man tände inte lyset förrän det var alldeles beckmörkt, förmodligen för att spara på fotogen/el. Sen blev det ocså förstås en stund när en husmor kunde sätta sig ner med händerna i knät utan att ha dåligt samvete för att hon inte gjorde nåt nyttigt där i skumrasket. Jag minns det som lite magiskt, alla vuxna som satt stilla runt köksbordet, ingen TV eller radio, inga hetsiga diskussioner. Det var en stund som automatiskt blev stilla och nära. Idag försöker jag kura lite själv ibland, stänger av allt som susar och brusar runt omkring, tänder ett ljus och sitter med tekoppen och försöker tömma huvudet på illvilliga tankar. Ibland måste man det för att de goda ska få plats....

Just nu har jag gott om goda tankar. Den första aklejan, ja visst! men också att lilla prinsessan blivit stor och skaffat pojkvän. Det var kanske på tiden, hon är 17 år och har envist hävdat att hon väntat på den rätte....och så visade det sig att han var precis just den rätte...och värd att vänta på. Eftersom han bor en bra bit bort så ses de bara på helgerna och då bor de hos varann. Den här helgen har han varit här och han är så himla go! Gör hon nånsin slut så adopterar jag honom!

Det finns många saker som man kanske kan se som ett kvitto på att man lyckats i livet, som pengar på banken, fina hus, stora båtar och sånt. Men just nu, när jag sitter här i det tilltagande mörkret, kan jag inte tänka på annat än att min rikedom i livet är att jag har min sjöman och sen två så fantastiskt fina ungar. Att de sen har hittat respektive som känns som om de också skulle vara mina egna gör inte saken sämre. Min svärdotter är också en fantastisk kvinna, stark och klok och vacker! Och lilla Gullstrumpa sen! Jag kan bli alldeles gråtmild bara jag tänker på henne.....inte undra på att jag känner mig rik!


Eftesom jag tycker att tjejer behöver lite "klös" om de ska lyckas ta sig fram här i livet så blev det en leoparddress till Gullstrumpa. Nog är det så att allt klär en skönhet?

I dag är kroppen tung och ovillig efter att ha burit växthusglas hela dagen igår. Det är som det brukar, när det ska bäras och kånkas (eller oftast när katastrofer inträffar!) så infaller det alltid under de månader på året då kära maken, hädanefter kallad sjömannen, vistas på sin båt. Utan tillgänglig sjöman så får den hemmavarande makan bära.

Med växthuset förhöll det sig såhär: Om man är trädgårdintresserad så vill man ju odla. Om man odlar vill man ju att det ska växa. Om det ska växa så är det bra att åtminstone starta odlandet i ett växthus. Såna finns det fina i kataloger och på nätet, stora och fina, för man vill ju gärna kunna odla mycket....och sen är det ju trevligt om man kan få rum med ett bord och en stol så att man kan sätta sig ner och ta en kopp kaffe när man blivit trött av allt odlande....gärna två stolar så att man kan bjuda bästa grannen också....ett badkar som blivit över kan man ju också ställa in där så har man ett minispa...då måste det vara ett rejält växthus på 14 m2 minst...

I katalogen stod växthuset så gnistrande vackert inramat av grönska både på insidan och utsidan. I verkligheten så kom en lastbil och lastade av ett ton säkerhetglas och ett plockepinn av aluminiumpinnar på vår infart. Detta skedde för snart två år sen. Sjömannen (som för en gång skull var i land) bar iväg glaset till en ungefärlig position för det färdiga växthuset. Det blev en jättehög bara av byggmaterialet.

Det var bara att börja gräva hål och gjuta några plintar att fästa sockeln i, en baggis egentligen. Men dagarna gick utan att spaden kom i jorden och högen av glas och metall låg där den låg. Den var ju rätt hög. Skymde liksom utsikten över ängarna i vår vackra dalgång. Det färdiga huset skulle bli ännu högre...kanske platsen inte var den riktigt rätta.....

Ett annat hörn av tomten skulle kanske fungera bättre? Problemet var att den nya platsen inramades av säkert 10 enorma aspar som förutom att de skymde solen också stod lite osäkert och svajade på en bergsklack. För att de inte skulle kunna lägga sig tvärs över växthuset vid första höststormen så tog sjömannen fram motorsågen och kapade ner allihop. Sen var han ju tvungen att ta hand om veden, hugga och trava och lägga i vedbon och allt som hör därtill. Sen var den sommarn slut.

Nästa vår började vi gräva gropar för plintarna. Medan vi höll på med det kom vi underfund med att vi bara stod och jobbade i sol fram till lunch. Efter lunchen försvann vårsolen bakom husen och ett kallt snåldrag letade sig nerför bergsklacken till den lilla äng där vi höll till. Jag såg framför mig hur mina tomatplantor skulle förtvina och dö i kallraset och bestämde mig för att detta inte var den rätta placeringen heller.

Sen dess har vi vankat runt tomten med tumstocken i hand och mätt och funderat och vridit och vänt på detta växthus. Där är det för nära vägen (minispat!), där blir det för nära huset, där är det för skuggigt (tomaterna), där är det för ojämnt, där blir det inget snyggt, där står det i vägen....Följden har blivit att glashögen blev liggande, vackert övervuxen av åkervinda och lupiner. Och jag har gått omkring och mest varit irriterad, på sjömannen som inte är hemma och sätter upp det, på tomten som är så kuperad att det är svårt att hitta ett bra ställe att sätta upp det på och på mig själv som inte tänker mig för utan (som vanligt) bara rusar åstad och köper!

Men nu är det slut på att gå och reta upp mig. Bästa grannen har inget växthus och deras tomt är jättestor och faktiskt slät både här och där, perfekt att sätta upp ett jättesnyggt 14 m2 stort växthus på! Efter lite diskuterande kom vi överens och nu är hela härligheten ivägkörd upp för backen till dem.

Jag inbillar mig att sjömannen kommer att känna en stor befrielse när han kommer hem. Tomaterna står ute i ett provisorium av elrör och byggplast, det fungerar hur bra som helst. Bästa grannen har lovat att fixa en fikahörna i sitt nya växthus, med två stolar...kanske kan jag övertala henne att sätta in ett badkar också! Själv funderar jag på ett sånt där lite mer permanent partytältsliknande tak vid uteplatsen. Jysk har ett riktigt snyggt.....om man gräver några gropar och gjuter några plintar så lär det ju stå stadigt sen....


En som gärna hjälper till och gräver, fast inte alltid där matte tänkt sig, är Bibbi. Hon är en blandning av New Foundland/Border Collie/ Rottweiler och Golden Retriever. Snacka om rondellhund....

Vårstök i stillhet

Om man har blogg så antar jag att det förväntas att man är en duktig flicka och skriver flitigt. Tyvärr är flitig det minsta jag är numera. Inte på nåt. Oflitig, hade antagligen Sven Nordströms Findus-katt sagt. Min katt tycker att det är rätt bra. Oflitig innebär att matte ofta sätter sig rakt ner, på närmsta sten eller stubbe och sen bara sitter där och glor. Sånt gillar man om man är katt, folk som bara sitter och glor kan man stryka fulla med kattdoft så att de luktar hemtrevligt och sen kan man klättra på dom. Folk som far och flänger med spadar och krattor är inte riktigt lika pålitliga.


Jag har svårt för att fara och flänga numera. Allra svårast är det just nu, när allt knoppas och spricker och vecklar ut sig och skenar iväg. Det känns som om det vore farligt att ens blinka, tänk om man missar nåt? Alla gullvivorna slog ut i natt medan jag satt inne och svor över månen, vilken tur att jag kunde vara med i slutfasen i morse. Och kungsängsliljorna som snällt förökar sig på min äng, tänk att en blomma kan vara rutig! Och att jag får vara med när den går från att ha sett ut som ett fågelägg i knoppen till att bli denna --lampskärm?


Det skulle vara lag på att alla människor fick vara lediga på våren. Låt alla som vacklar på utbrändhetens knivsegg få sitta på en veranda med avstängd mobil och en katt i knät, och lyssna på en björk som slår ut. Eller sitta framför en humleplanta och faktiskt kunna följa hur den tar sig upp för dassväggen, centimeter för centimeter. På en dag kan det bli nästan 2 decimeter när solen ligger på!

Tulpaner är också bra för själen. Alla dessa lökar som man nästan maniskt handlar på hösten och petar ner varhelst man hittar jord som det går att gräva i, och sen glömmer bort var man satte...visst är det läckert när de sen sticker upp här och där och i färgkombinationer som man inte trodde existerade? Konstiga knoppar som kommer upp mitt i andra plantor som kanske hade vissnat ner när man gick där med sitt lökjärn, vad minns jag?! Till och med ogräs som Gultörel blir så himkla läckert ihop med röda tulpaner, jättebra, så slipper man rensa bort det!





Nej, en klok vän sa en gång att en trädgård är ingen fotbollsplan som man springer över, det ska vara en lustgård, något som skänker lust och glädje istället för att bli ytterligare ett av dessa måsten som det är så lätt att plocka in i dagsschemat. Papegojtulpanerna som sitter inne i Riddarsporren får sitta kvar trots att de knappt syns, men det är där de trivs, överallt annars går de ut sig. Istället för att gräva om och tro att man kan och vet bättre så blir det oftast bäst om skaer och ting får leva och växa därdet själv valt.....

Så istället sätter jag och katten mig på verandan och dricker te i min nya teservis, från Indiska. Riktigt söt, tycker jag!

Det tänker bli en sån där natt igen....Inte riktigt fullmåne men nästan räcker numera för att det ska pirra obehagligt i gumm-kroppen. Det känns, på långt håll att i natt ska det snurras och vridas, lakanen ska förvandlas till grusiga trasor som kliar och sticks, katten ska snarka osedvanligt högt och till råga på allt ska måndj--veln lysa rätt in genom sovrumsfönstret och i min fattigdom och elände har jag ingen rullgardin!

Klockan är 1.00 och än har jag inte känt den minsta lust att gå och lägga mig. Sitter och slösurfar på datorn med ena ögat och tittar på en ännu inte så fet Elvis som kör Las Vegas show på TCM med det andra (ögat alltså). Lite konstigt det där att man kan sitta och titta på folk som inte längre lever, tänker jag, finns man på film så tar det ju aldrig slut och alla kan sitta där i all evighet och diskutera ens tillkortakommanden. Nu har jag ju aldrig stått på scen i LasVegas men förmodligen finns jag med på en och annan skakig videofilm. Skulle hellre försvinna in i glömskan, känner jag, nåt slags rosa skimmer skulle kunna lägga sig över mina dagar och folk skulle kunna sitta där och minnas lite vagt - var hon inte rätt snäll? och rätt rolig när hon fick lite i sig? Óch den där rabarberkakan hon gjorde, var det nån som tänkte på att ta receptet?

Nu snarkar hunden också. Det blir rätt påtagligt när man bor trångt som vi gör. Undrar om man kan sätta sån där nästejp på djur? Elvis torkar svett på en frottéhandduk och kastar ut den i publiken. Undrar hur många insvettade frottehandukar som ligger kvar, inlåsta i skåpen i USA än idag? Nog är det konstigt att det som är ohygieniskt i mitt badrum är en trofé i ett amerikanskt vitrinskåp? Säkert värt massor av hemska pengar?

Minnen som man måste knyta till nåt slags föremål kan väl inte vara så mycket värda, tänkte jag när vi flyttade från stort hus till litet och så åkte alla gamla grejor från tidigare epoker i livet ut. Fotoalbumen rensade jag på alla bilder som inte påminde om roliga tider eller människor som jag tyckt om. Det blev bara två album kvar....eftersom jag sällan kommit ihåg att använda kameran när det varit som roligast....Musik jag inte lyssnade på, böcker jag aldrig skulle läsa om, handarbeten jag tappat tråden i, krukväxter som definitivt önskat att destått i nån annans fönster.....och inte en grej av det jag slängt iväg, skänkt bort eller sålt har jag saknat en sekund! Det enda som grämer mig att jag inte rensat ut tidigare...

Men lite ekorre är jag ändå, just nu samlar jag på bilder av Gullstrumpa som har hunnit bli 4 månader och ser ut så här när hon är på picknick i parken!