Om man har blogg så antar jag att det förväntas att man är en duktig flicka och skriver flitigt. Tyvärr är flitig det minsta jag är numera. Inte på nåt. Oflitig, hade antagligen Sven Nordströms Findus-katt sagt. Min katt tycker att det är rätt bra. Oflitig innebär att matte ofta sätter sig rakt ner, på närmsta sten eller stubbe och sen bara sitter där och glor. Sånt gillar man om man är katt, folk som bara sitter och glor kan man stryka fulla med kattdoft så att de luktar hemtrevligt och sen kan man klättra på dom. Folk som far och flänger med spadar och krattor är inte riktigt lika pålitliga.
Jag har svårt för att fara och flänga numera. Allra svårast är det just nu, när allt knoppas och spricker och vecklar ut sig och skenar iväg. Det känns som om det vore farligt att ens blinka, tänk om man missar nåt? Alla gullvivorna slog ut i natt medan jag satt inne och svor över månen, vilken tur att jag kunde vara med i slutfasen i morse. Och kungsängsliljorna som snällt förökar sig på min äng, tänk att en blomma kan vara rutig! Och att jag får vara med när den går från att ha sett ut som ett fågelägg i knoppen till att bli denna --lampskärm?
Det skulle vara lag på att alla människor fick vara lediga på våren. Låt alla som vacklar på utbrändhetens knivsegg få sitta på en veranda med avstängd mobil och en katt i knät, och lyssna på en björk som slår ut. Eller sitta framför en humleplanta och faktiskt kunna följa hur den tar sig upp för dassväggen, centimeter för centimeter. På en dag kan det bli nästan 2 decimeter när solen ligger på!
Tulpaner är också bra för själen. Alla dessa lökar som man nästan maniskt handlar på hösten och petar ner varhelst man hittar jord som det går att gräva i, och sen glömmer bort var man satte...visst är det läckert när de sen sticker upp här och där och i färgkombinationer som man inte trodde existerade? Konstiga knoppar som kommer upp mitt i andra plantor som kanske hade vissnat ner när man gick där med sitt lökjärn, vad minns jag?! Till och med ogräs som Gultörel blir så himkla läckert ihop med röda tulpaner, jättebra, så slipper man rensa bort det!
Nej, en klok vän sa en gång att en trädgård är ingen fotbollsplan som man springer över, det ska vara en lustgård, något som skänker lust och glädje istället för att bli ytterligare ett av dessa måsten som det är så lätt att plocka in i dagsschemat. Papegojtulpanerna som sitter inne i Riddarsporren får sitta kvar trots att de knappt syns, men det är där de trivs, överallt annars går de ut sig. Istället för att gräva om och tro att man kan och vet bättre så blir det oftast bäst om skaer och ting får leva och växa därdet själv valt.....
Så istället sätter jag och katten mig på verandan och dricker te i min nya teservis, från Indiska. Riktigt söt, tycker jag!
Får komma förbi snart och sitta där och njuta, men tiden rinner och detta med bloggen har absolut inte första prioritet längre utan det har arbetsträning, sova och handarbeta, men för det mesta hinner jag bara med de två första! Hoppas teet smakade, vilket det måste ha gjort med den utsikten.
SvaraRaderaNu är jag nyfiken: näst sista bilden, de där grenarna, är det ett staket?
SvaraRaderaTänk att man blir så glad av naturen och blommor. Det kan räcka med att titta på bilder ibland (som nu)
Hej Astrid!
SvaraRaderaJodå, grenarna är ett enkelt staket som står där för att försöka få hunden att begripa att rabatten inte är någon genväg. Vi har massor av hassel som skulle ta över tomten om vi inte gallrade lite då och då. Grenarna är perfekta att fläta enkla staket av!