Om oanvända kattdass.

Det här är inte mina sibiriska vallmor, för de här växer hos min moster och de är så mycket vackrare i verkligheten än på min dåliga mobilkamerabild. Det skulle kunna ha varit mina vallmosar (heter det så?) för jag har sått stulna frön i omgångar och satt småplantor överallt där jorden är torr och lite sandig för det är så jag har fått för mig att sibirisk vallmo vill ha det. Helt fel kan det inte vara heller för de rotar sig snällt och ser riktigt lovande ett bra tag.

Jag tycker om växter som brer ut sig. Allt som glatt sprider sig, frösår sig och tar för sig är varmt välkommet i min trädgård, jag är inte sorten som ömkar klena små individer på gränsen till fel klimatzon. Sånt som måste vintertäckas eller ha väl avvägda doser illalluktande nässelvatten med jämna mellanrum för att överleva går bort, här öser jag ut hönsgödsel och Algomin på våren och sen är väl tanken att det ska bli en omgång till där borta i juli, fast då det ju så mycket annat som ska grillas, badstränder som ska besökas, tält som måste användas, ja ni vet! Oftast växer det ändå, djungelns lag har vid det laget rensat ut allt som är ömtåligt och överlevarna har alla chanser att breda ut sig.

Teoretiskt sett så borde alltså mosters vackra vallmo ha alla chanser att frodas i min trädgård. Men tyvärr så finns det ytterligare en trädgårdsmästare i denna familj och vi är inte helt överens om villkoren för samarbetet. Katten heter Pudas och är en vandringsman som en vacker dag vandrade in hos grannen. Allergi gjorde att han fick boa i en låda under grannens trapp (därav namnet; är det någon som minns Folke Pudas som låg i en låda på Sergelstorg i protest mot ett myndighetsövergrepp en gång i tiden?). När han ledsnade på lådan flyttade han in till oss.

Vi tog emot honom med glädje. Vi behövde nån som rensade upp i musbestånden, Pudde behövde en soffa inomhus och en säkrad tillgång på Pussi-bullar. En lugn och städad kille, med lite sävlig attityd till livet trodde vi, tills han upptäckte-----rabatterna____!

Pudde måste ha haft en mullvad nånstans bakåt i släkten. Eller sork kanske. Han gräver nämligen med en frenesi jag aldrig sett hos en katt. Han är stor och stark och den styvaste lera är inget problem men han föredrar förstås mer lättbearbetade material, som de rabatter där jag just spritt kompost eller lagt på dyr planteringsjord från Blomsterlandet. Långa tag med framtassarna gör djupa hål och upp åker krokuslökarna, sandliljan och de stockrosfrön som grott sen i höstas. Den uppgrävda jorden bildar en stor hög där avbrutna perenner och diverse lökar sticker fram medan Pudde noga inspekterar sitt verk -- snygg grop, hade nog blivit ett bra dass!-- innan han vänder om och börjar kara ner jord i sin nyssgrävda grop. Tyvärr inte den jord han just grävt upp, för det finns ju gott om det, matte har just hällt ut en ny säck precis här. Och där ryker mina vallmoplantor tillsammans med en penstemon och några aftonstjärnor.

Tre minuter senare har han glatt kastat sig in i arbetet med en ny grop. Ibland är det svårt att se var han varit eftersom han, som sagt, täcker igen med samma frenesi. Det är först när saker och ting börjar sloka eftersom de saknar rötter, eller när andra plantor helt spårlöst försvinner eller helt plötsligt sitter 30 cm längre till vänster som man förstått vilken mäster som varit i farten. Och den stora frågan är: varför? Om han hade använt sina gropar för trängande behov så hade jag förstått men det här verkar handla om nåt annat behov.

Ja, ja. En och annan mus piper nu i sin himmel och Pudde har ett sätt att sitta mitt på golvet och spinna högt som är rätt hemtrevligt. Man får väl ta det onda med det goda. När jag jobbar i trädgårn är han alltid med, antingen uppflugen på ryggen på mig om jag ligger på alla fyra, eller så ligger han oftast just där man hade tänkt sätta ner spaden. Häromdagen rensade vi bort Vadstena-mynta som fullständigt hade tagit över en rabatt-hörna (okej, jag backar lite på det där att jag gillar allt som sprider i kring sig, även jag har gränser...). Jag hackade och rev bland stjälkar och rötter och Pudde klev omkring i högarna av mynta och var i vägen i största allmänhet på katters vis. I min enfald tänkte jag att han kanske kunde hjälpa till att luckra lite bland mynt rötterna så jag tog tag i en tass och gjorde lite grävrörelser. Och jadå! han fattade direkt och började krafsa frenetiskt bland alla rötter. Länge och ordentligt! Jag var nästan lite stolt..ända tills kattskrället satte sig ner i sin nygjorda grop och ...gjorde stort.... Tack och lov att myntan doftar som den gör....

En trött trädgårdsmästare behöver sin skönhetssömn. Kanske drömma om nya, fina gropar?

Trötta blev säkert också den heliga Birgittas små systrar, där i Vadstena, på denna mynta som så frenetiskt försöker uppfylla jorden. Jag kan tänka mig deras aftonböner... "Käre Herre, tack för att du skapat allt som växer och gror och tack för att du låter detta gröna uppfylla vår örtagård, men i vår enfald undrar vi nu: måste denna mynta gro så oerhört? Precis överallt? Vi ville ju så gärna ha plats för några morötter också?"