Om mörker och dimmor

Jag avskyr att vakna i mörker. Inte för att jag är mörkrädd, för det är jag inte, men för att när det är svart så blir tillvaron ännu mer förvirrande än den redan är i ljust tillstånd. Vad är upp och vad är ner? Var är jag och om jag nu förstår att jag ligger i sängen så är nästa fråga om jag verkligen borde göra det eller om jag borde vara uppe och på väg till jobbet. Är det onsdag eller söndag? Och är det verkligen min egen säng jag ligger i eller har jag vaknat i nån annans som jag inte minns att jag lagt mig i?

Det finns ett slags tomrum där, precis mellan sovande och vaknande som är liksom ihåligt. Det finns ingenting ordentligt att hålla sig i och jag ligger där i mörkret och försöker vända mig hit och dit för att se om jag åtminstone kan hitta nåt fönster som kan ge mig lite orientering i rummet men eftersom det är lika svart ute som inne så går inte det heller. Att tända lampan känns oöverstigligt eftersom jag inte vet var den står. Täcket har snott ihop sig till en korv som inte längre värmer, men hur jag än sliter i det så vill det inte korva upp sig. Nere, mellan fötterna har jag en stor klump, är det katten som ligger där? I nästan en hel minut är jag i ett slags ingenmansland innan jag får grepp om rum och tid där i mörkret.

Att fylla 50 i min släkt innebär alltid grova skämt om att man nu är på döhalvan och att det är dags att börja fundera på att dödstäda vindar och skåp. Att fylla 60 innebär att man faktiskt, så smått börjar ta itu  med dödstädandet på riktigt, fast man kallar det nog hellre för feng shui eller grovstädning.  Förr kunde man glatt sitta och ruva på gammelfarmors porslinpotta och punchmuggarna från faster Ellen år efter år, trygg i förvissningen om att barnen skulle börja slåss om dyrgriparna så fort de slagit igen kistlocket om gamla mamma. Idag finns det väl inte en enda unge som är intresserad av punchmuggar och fotoalbum fulla med släktingar som ingen skrivit upp namnen på, så nu är det bara att röja förråd och lådor och sen se till att det finns en tydlig lapp i en låda där alla bankkontonummer står uppskrivna. Förmodligen är inget av allt det man gått och samlat på sig under livets gång  av intresse för någon annan och tillvaron har på något konstigt sätt gått från att under så många år  hela tiden bygga upp och ständigt vara på väg, till att försiktigt börja städa upp och runda av.

Inser att jag alldeles snart är en av de där människorna som man talar över huvudet på, eller som man tilltalar klämkäckt och med lite extra hög volym ifall hon skulle vara lomhörd. Den där tanten som aldrig får ner varorna i kassen så att allt packar ihop sig på bandet i kassan. Människan som drar samma gamla historia för tjugotredje gången och där man inte längre ens orkar låtsas att man lyssnar. Och sen kanske in i dimman, leva alla sina dagar i den där ihåligheten jag känner igen från mina stunder där i mörkret, är det här min säng, bor jag här, vad är det där för människa?

Och ändå njuter jag av att bli äldre, är det inte konstigt så säg? Att äntligen våga vara som jag är och inte söka bekräftelse hela tiden, att sluta bry sig om vad som anses lyckat och rätt och tillåtet och istället säga ja till det som bjuds och helt skamlöst ta för sig. Njuta av varje enskilt litet ögonblick istället för att oroa sig för morgondagen eftersom man äntligen, den hårda vägen, lärt sig att saker och ting oftast inte blir så djävliga som man inbillar sig. Och skulle de envisas med att ändå bli det så går också det över förr eller senare!

Den nya luftvärmepumpen går så tyst att jag knappast hör den, se där ytterligare en sak att glädjas åt! På frontpanelen sitter 3 små lampor och talar om att den gör sitt jobb som den ska, en blå en röd och en gul. I morse lyckades jag få syn på dem där i det kompakta mörkret och trodde i min förvirring först att det hade landat ett flygplan i sovrummet. Det kändes ganska skönt att inse att så inte var fallet. Men jag antar att jag kan börja använda dem som fyr i natten, åtminstone tills jag försvinner in i dimman på riktigt. 

Om bilar och hönsstjärtar

Gamla Bettan har varit hos sin doktor och fått lite TLC. Det är tur att hon får göra en sväng dit emellanåt för så värst mycket mer kärlek än så råkar hon inte ut för i vardagen ska jag säga. Ändå ställer hon upp i alla väder, inte en enda gång har hon svikit, eller jo... den där gången i Älmsta, fast det var ju den enda på 10 år så den tycker jag inte räknas.... Lite knarrig på morgnarna och det börjar hänga och slänga lite grejor här och där men herregud!!! Man kan ju börja med att se sig själv i spegeln så kan vi snacka om hänga och slänga sen....

Somligt vill man jättegärna skaffa sig och sen när man väl har lagt rabarber på det så vet man inte var det ska stå och sen hamnar det i en låda som borde köras till någon loppis om man bara kunde samla ihop sig så pass. Annat vet man inte riktigt varför man skaffade och sen blev det med tiden just det där som gör att vardagen tuffar på och som får en att hitta anledningar att låta den tuffa på en dag ytterligare. Mammas porslinsskål som hon alltid serverade rabarberkrämen i är en sån sak. Jag har ett par svarta höga skinnstövlar som är mjuka som handskar, de ska jag ha på mig på min begravning! Och sen är det Bettan, min 16 år gamla V70 som alltid tar mig från A till B och även till C om jag nu skulle våga åka så långt. Trogen som en gammal ardenner startar hon alltid snällt, tacksam för minsta hötapp låter hon mig lasta sig full med grovsopor och hönsmat, virke från Byggmax, ett pottskåp från loppisen. Drickabackar och bekantas hundar, upp med bakluckan bara och kasta in. Sommarens campingutrustning ligger fortfarande i en osorterad hög i gäststugan, bord, stolar och mattor, jättetältet och 40 kg tältpinnar, varje gång jag går förbi högen blir jag lika förundrad över att den faktiskt har fått rum i bilen!

Ska jag vara sanningsenlig så visst borde jag ha en mindre, nyare och definitivt bensinsnålare bil, hötappen jag skrev om  här ovan  var väl kanske att ta i åt fel håll. Den gamla damen är rätt törstig, skatten är dyr och bildoktorn är definitivt inte ansluten till  Försäkringskassan, men antingen amorterar man eller så reparerar man! Bilskruvaren har haft en precis likadan och han får något förklarat i blicken när vi kommer, ungefär som om han hade sprungit på någon gammal gymnasieförälskelse på stan. Det känns som att Bettan är i goda händer när hon är där. Den här gången var det nåt nytt konstigt knarr i bakändan som jag inte kände igen. Det gjorde inte den förälskade bilmekanikern heller men han hittade nån liten krans som jag inte ens visste att den fanns och definitivt inte att den var trasig men nu är den bytt i alla fall och jag är lite fattigare och Bettan knarrar vidare som om ingen alls hade varit och rotat i hennes innanmäte. Men hon verkar lite gladare, det är kanske skönt att få stå upphissad där inne på verkstan och för en gång skull vara i centrum för uppmärksamheten.

I 10 år har vi delat vardagen, Bettan och jag och jag hoppas hon hänger med länge till, trognare ressällskap får man leta efter. Tänkte mig att vi kunde åldras ihop, bli lite tröttare tillsammans och gnälligare, skabbiga på utsidan och fulla med goda minnen på insidan. Inte lämna hemmet utan bara sitta och tänka på allt vi skulle åka till om vi bara orkade. Mycket långt tillbaka i tiden så begravdes hövdingarna i sitt skepp, när vi sen är där så kanske jag kan få bli begravd i min Volvo? Med handskskinnsmjuka stövlarna på mig?

När jag snubblade ut i mörkret för att natta hönsen så var det tomt i hönsgården. I stället satt hela gänget uppflugna ovanpå utedelen till nya luftvärmepumpen och ville inte alls gå in i hönshuset. Jag förstår dem nästan, så intensivt som de tjejerna värper så måste de vara rejält sladdriga i stjärten. Då är det nog skönt med ljumma fläktar därbak!

Och här skulle jag förstås ha haft en bild på Bettan men hon är så otvättad så hon ville inte vara med på bild... blev en pion från i somras i stället!

Om mörker och grottor

Det är mörkt nu. Inte längre någon lugn skymning att stilla kura i eller sol som sakta och vackert glider ner bakom mångfärgade molnslöjor borta vid kyrkbyn, nej det är någon som hårdhänt och brutalt stänger en säck allt tidigare för var kväll och i den säcken försvinner skog, åker och äng för natten och mina få grannars utebelysningar lyser bara som små förskrämda gula prickar i allt det svarta. Alldeles innan tittar man ut och tänker att man måste gå ut och stänga åt hönsen och jaga in katten och innan man har samlat ihop sig är säcken ihopdragen och man får snubbla i becksvart mörker över stock och sten i nerförsbacken till hönshuset eftersom stora ficklampan alltid är någon annan stans. Dagarna krymper så snabbt att bara det kan göra en mörkrädd, i förra veckan var det ljust till halvsju, idag snubblade jag ut redan klockan sex och det var snudd på att jag hittade tillbaka in i huset igen efter att nattat höns och tuppar.

Jag har ingen lust när det är mörkt. Inte med nåt. Inte med att diska, inte med att göra inköpslista till i morgon. Inte lasta in vinterdäcken i gamla volvon.  Inte heller har jag lust att gå ut i tvättstugan och sätta upp den nya duschblandaren som nu legat på badrumsgolvet i en snart en månad. Där kan jag inte bara skylla på mörkret för när jag fick hem den var det fortfarande ganska ljust men jag har väldigt lång startsträcka för alla arbeten som har med vatten att göra och den blir inte mindre av att kvällarna blivit så här korta. Jag vill bara ligga i soffan under en filt och äta nåt riktigt kolhydratindränkt  och försöka förtränga att det kommer att bli ännu kortare dagar och ännu svartare innan det vänder om så där 2 månader.

Vi har helt klart missat en hel del under evolutionens gång. Vi äter för mycket och rör oss för lite, det har väl knappast undgått någon. Men jag tror också att vi gjorde bort oss när vi vände på året, vi är semesterlediga veckovis på sommaren när det är ljust och man orkar hur mycket som helst för att sen tokjobba i de mörkaste oxveckorna under vintern med crescendot under advent och jul!? All detta stök och stressande när själen bara vill ludda in sig i gosiga fleecefiltar och sitta bakom ett tänt doftljus och vegetera?

I tusentals år traskade vi runt hela somrarna och samlade  rötter och nötter i stora högar och torkade mammut eller vad vi nu fick tag i, för att sen, när mörkret föll, krypa in i grottan och rulla största stenen för ingången. Sen tror jag vi satt trygga och varma därinne vid en brasa och ljög ihop historier för varandra medan vi täljde fiskkrokar och sydde tossor av mammutskinnen. Mumsade lite nötter och sov lite middag. Gläntade lite på stenen då och då för att se om det möjligen började ljusna.

Så skulle jag vilja ha det också. Stanna i sängen hela dagen, gärna med någon trevlig människa, fördragna gardiner, fluffiga filtar, en kopp te, tända ljus. Glömma bort förkomna ficklampor, bilrutor som måste skrapas och julpynt som måste rivas fram och spridas ut över hemmet. Ha tid för en gångs skull att prata och lyssna på riktigt. Plocka i sig nån liten pralin då och då eller kanske sånt där knaprigt fröknäcke med valnötsost på. Kanske orka sy en liten tossa? Sen nån gång i mars hör vi takdropp och då vågar vi oss upp och gläntar på gardinen och låter oss förundras av det återvändande ljuset.....

Ja, ja. Disken lär inte gå någonstans. Det ligger en rätt skön luddfilt i TV-soffan. Man kan ju alltid låtsas att det är långt till jul! Duschblandaren kan nog ligga kvar på badrumsgolvet ett tag till, den är ju så j--la snygg så jag kan ju alltid låtsas att det är någon slags installation? Skylla på Ernst? Att det inte går att ställa in en behaglig vattentemperatur i den gamla är väl ändå ett världsligt problem....

Om villovägar och korvgrillning

Om man aldrig går vilse kommer man aldrig att se något nytt var det någon klok person som sa och det ligger det mycket i. I går lyckades jag och bästa skogskompisen gå vilse så att det skrek om det. Lite skämmigt är det, vi hade gett oss ut i ett naturvårdsområde med ordentligt skyltade stigar där vi gått massor av gånger förut och tillbringat många sköna eftermiddagar med brasa och kaffe vid sjökanten. Hur kan man gå vilse under sådana förhållanden?

Jodå, det gick hur bra som helst! För att utmana huvud och kropp gick vi för en gång skull leden åt andra hållet mot vad vi brukar och det blev det ju ungefär som att göra saker med vänsterhanden, på nåt vis bekant men samtidigt väldigt avigt..... Lägg därtill att vi, som vanligt var inbegripna i en livlig diskussion och vips! så hade vi hamnat i ett stenröse som var ovanligt rösigt, väldigt obekant och verkade ovanligt svårforcerat för att vara en snitslad led och sen var det kört. I en och en halv timme rasslade vi runt i kärr och moras, bara för att hamna i nya kärr och igenväxta snår. Med solen i söder och landsvägen i norr så borde det ju ha gått att trassla sig rätt förr eller senare men enkelt ska det då aldrig vara och någon illvillig avedonk  hade dessutom grävt djupa vattenfyllda diken kors och tvärs som effektivt hindrade oss att gå åt det håll vi emellanåt fick för oss var rätt.

Nu låter förstås det här som att vi varit någonstans i djupaste storskogen och jag önskar att jag skulle kunna säga att så var fallet men det vi pratar om är en liten smal skogsripa inklämd mellan en sjö och en grusväg, kanske någon halvannan kilometer lång. Borde inte vara någon som helst match att hitta ut ur?  Åtminstone inte för folk som är lite vakna och dessutom har en aning om vart de är på väg i livet?

Jag är sorgligt nog, i total avsaknad av lokalsinne. En del människor vaknar på morgonen och kan direkt peka ut var de har norr, jag är glad om jag hittar ut i köket. Stora parkeringsplatser är en mardröm för jag vet aldrig i vilken ända jag ställde bilen och förresten är det detsamma för går jag in i ett större köpcentrum så hittar jag inte ut. Främmande städer och flygplatser ska vi inte tala om, kartor i mobilen vänder jag upp och ner och då blir ju ingenting sig likt och gps-skärmen lyckas jag alltid peta till med någon tumme så att den helt plötsligt visar nåt gudsförgätet industriområde jag minst av allt vill hitta till. Och skulle jag mot all förmodan lyckas ta mig från A till B så ska jag ju sen ta mig från B till A och då är vi där med vänsterhanden igen.... Jag inser att om jag inte skärper till mig så kommer bästa skogskompisen att sluta följa med mig ut, och stanna hemma och dricka kaffet på verandan i stället och det blir väldigt tråkigt för hon är hemskt trevlig att ha med sig i skogen, åtminstone när hon slipper klafsa runt i kärr.

Nå, till sist hittade vi ut såpass att vi såg var vi var och då hittade vi in igen på rätt led och sen landade vi på favoritstället där vi eldade brasa och grillade korv och drack såar med kaffe. Solen sken, vattnet glittrade och det var så tyst att man hörde löven falla och för några timmar var livet så där bra som det bara kan vara när man landar någonstans med en mycket god vän och man dessutom har en välgrillad bratwurst i ena näven och en  mugg kaffe i den andra.

Och hur var det där med att se något nytt? Jo, mitt i vårt trasslande runt i tassemarkerna stoppades vi högt uppe på en höjd av ett 4 meter djupt dike med en fåra i botten, klädd med perfekt huggna stora stenblock, nu helt torrlagt trots högt vattenstånd i sjön.  Vem gjorde allt detta arbete och varför? Och framför allt just där? Det blir något att fundera över i vinter. Tänk om jag hade missat det!