Stackars farbror Olle. Tuppar ska hålla rätt på sina kvinnor, se till att de hela tiden får den bästa maten och dessutom hålla utkik efter rovdjur och grannkatten. Tjejerna ska presentas med små stickor och strån och sen ska det dansas lite tjusigt framför dem, så att de liksom dånar lite av hänförelse och sen kan man i bästa fall få kliva på och ha lite roligt. Farbror Olle är stor och tung och dansar illa och det där med stickor och strån har han aldrig fattat så den enda kärlek han har lyckas få till är om han lyckats tränga in nån höna i ett hörn så att hon inte kommer undan. Övrig tid tillbringade han helst under tvättstugan, i sin favoritgrop medan pullorna vimsade runt vind för våg i trädgården.
Han har varit den lataste tupp jag någonsin haft och helt klart utrustad med ratt i ryggen men han har en lite vemodig ton i sitt galande som är rätt hjärtknipande, det är som att han hela tiden förstått att han inte riktigt räcker till och förmodligen kommer att sluta sina dagar i en coq au vin. När han försöker dänga till lilltuppen, (som förresten äntligen lärt sig gala och därför precis blivit döpt till Caruso) får han stryk av Feta Greta som tagit över nån slags kommandoraposition medans Caruso står på tillväxt. Nu håller han mest till inne i hönshuset där han tömmer foderautomaten på nolltid. Antar att jag måste göra slag i saken och låta honom flyga ner i grytan innan han blivit för fet för att få plats där....
Det är då inte lätt att vara åldrande djur i det här hushållet. Någon som också tar stor plats är gammelkatten Pudas som har en osviklig förmåga att ligga precis där man tänkte sitta och sitta där man tänkte gå. På morgnarna väcker han mig långt innan väckarklockan ringer, med raspig tunga på min näsa och morrhår i mina öron. Sen ska det purras och trampas och knosas en lång stund, ända tills klockan ringer och matte går upp, då kan man gå och lägga sig igen för då blir hela sängen ledig. När matte duschar och fixar frukost släpar man sig till frukostbordet och lägger sig mitt i kökssoffan där hon brukar sitta om hon nu någon gång skulle få sitta och äta frukost där hon vill.
Kattfrukosten börjar man inta när matte är så färdig för avfärd att hon börjar plocka med ytterkläder och nycklar. Långsamt väljer man kula för kula av torrfodret, plockar ut och lägger dem på golvet bredvid skålen, tittar och luktar, sorterar i nån slags obegriplig ordning. Tittar på matte och undrar varför hon står i hallen och stampar så illa. Tar en kula från golvet och lägger tillbaka den i matskålen.
När matte kommer och lyfter bort en från maten för att slänga ut en så skriker man som om någon stuckit kniven i en. Traskar sen efter matte hela vägen ner till hönshuset, högljudd, hungrig, trött och frusen, utslängd och framför allt oälskad. Försöker tränga sig in i hönshuset när jag öppnar dörren, försöker hoppa ner i boxen med hönsmat medan jag fyller på i hönshuset, allt för att komma bort från mörker och kyla. Att det står en isolerad kattkoja bäddad med fårskinn på altanen har man glömt bort. Att det finns mat i en automat och vatten vid samma koja har vi också sett till att förtränga. När matte kliver in i bilen har olåten stigit till avgrundsvrål, i backspegeln ser jag honom sitta kvar på bilinfarten, gammal och grå och övergiven, fast i ärlighetens namn ser han mest sur ut
När jag kommer hem igen sitter han fortfarande på samma ställe, mitt där jag tänkte köra. I strålkastarskenet ser jag ett vidöppet rosa gap, klagosången stiger ur kattstrupen, sliten, utsvulten frusen och så oerhört oälskad..... Traskar surt och gnälligt efter mig in till huset, knaprar i sig några torra kulor men är antagligen för utbränd för att orka äta, släpar sig till TV-soffan och kravlar sig upp för att lägga sig mitt på, somnar på 3 röda och ligger sen och drar timmerstockar resten av kvällen. Stackars liten, han måste ha haft en hård dag. Fast något motsägs det av att det är en stor grop i fårskinnet i kattkojan och matautomaten är nästan tom.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar