Om att bo i dockskåp...

Vi bor två vuxna och en tonåring på 32 m2. Helt frivilligt, försöker jag förklara för Bästa Vännens barn som tycker så synd om mig. "Du som är så gammal, måste ju ha massor med pengar" säger hon snusförnumstigt när hon sitter i min soffa och äter upp mina sista hallongrottor. "Då måste du ju kunna köpa större hus. Jag tycker inte att du som är så gammal ska bo i ett dockskåp!"

Ack ja....När jag var 5 1/2 var det min största önskan att bo i dockskåpet. Men det är inte därför vi har valt att leva och bo som vi gör. Huset är nämligen inte bara litet, det har också en standard som säkert var helt tiptop för en sommarstuga på 50-talet men som idag antagligen inte anses beboeligt eftersom skattemyndigheterna har 0-taxerat byggnaderna på tomten.....

Huset vi bor i är alltså från början ett mycket litet torp, som på 50 -talet byggdes ut och till i små , försiktiga portioner. Mycket vilja och lite pengar gjorde att kvaliten på bygget inte är den bästa, masonit och sågspånsfyllning är hållbart men inte särskilt väl isolerande. Men det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. När golvdraget får dammråttorna att sväva över golvet och samla sig utmed ena väggen så tycker vi att vi nästan har centraldammsugare. Och det är ju så mysigt att elda....Katten har så roligt med mössen under diskbänken och krukväxterna trivs ju när det är svalt i fönstren?

Litet, som sagt var, och inte särskilt ombonat. Så varför väljer man då att leva på detta viset? Jag försöker förklara för kakmonstret i min soffa att alla kanske inte vill leva på samma sätt. En del av oss vaknar upp en morgon och inser att vi sitter fast i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare, där boendet stod för mer än halva inkomsten och på så sätt effektivt blockerade en massa saker som vi ville göra men som vi inte hade råd med. Om man inte tycker om att städa så varför lever man på 175 m2 där varje våning tog minst en dag att få någorlunda presentabel? Och vilken längtan i sig själv är det man tystar när man byter kök, knökar in en ännu större jacuzzi eller kaklar om badrummet vart femte år?

Mitt dockskåp är så himla lagom. Vi kom fram till att man behöver någonstans att äta och att laga maten, någonstans att umgås och att sova. Vi har faktiskt tre rum (!) och kök, även om de är mikroskopiska, och en storstädning av hela hemmet tar 30 minuter. Förvaringsmöjligheterna är minimala, vilket gjorde att vi blev tvungna att göra en ordentlig utrensning och idag har jag precis bara vad jag verkligen behöver, och jag vet oftast precis var sakerna finns. Toa och dusch finns i en friggebod på tomten, ändå är det färre steg dit idag än vad vi hade i vårt gamla hus....Vi försöker underhålla så att inget rasar ihop men mer är det inte....

Tonåringen är 17 år och blir knappast kvar hemma så länge till. Maken jobbar på sin båt och är hemma en månad i taget och sen borta lika länge. Snart bor jag själv under en stor del av året, då känns det skönt med ett hus där dimensionerna är sådana att jag själv klarar att ta mig upp på taket om nåt blåser ner. "Matrummet" var tapetserat med en fruktansvärd väv från 70-talet som inte längre satt kvar på väggen utan hjälp av häftstift, så där blev det en omtapetsering. Det gick åt hela två rullar....

Nu börjar det sina i kakburken och jag märker att tösens intresse är på upphällningen. Att vi inte har en krona i lån nånstans och att elräkningarna numera är så små att man kan blanda ihop dem med tv-licensen går henne spårlöst förbi. Vi bestämmer oss för att sluta fika och gå ut med hunden i stället. På väg ut genom det kombinerade köket/hallen (3 m2!) blänger hon på min två-plattors bänkspis medan hon tar på sig jackan.

"Om du inte bodde i ett dockskåp så kunde du ha en större spis! Då kunde du i alla fall baka kakor så att det räckte ordentligt!"

Om man sitter länge bland lupiner blir man sömnig. Kanske de som inte syns ville att lupinerna skulle få ta över hela tomten? Kanske också gamla torp blir trötta och vill sova bland lupinerna?

Natt-tankar

Satt uppe i natt, för jag kunde inte sova. Ni vet, så där när sängen blir för smulig, under täcket är det för varmt och sparkar man av sig så blir det för kallt, hunden snarkar och dessutom kliar det precis överallt.....då är det bara att ge upp och gå upp och sätta sig vid matrumsbordet med ett korsord och en bit sockerkaka.

En sån natt var det i natt. När klockan var tre var jag fortfarande klarvaken så jag gick upp och tände en brasa i Roslagsspisen, hämtade mjölk och kaka och det halvfärdiga korsordet. Maken har precis farit tillbaka till jobbet på båten och blir borta en månad och även om det är trist så tycker jag om mina ensamma nätter, om inte annat så för att jag kan gå upp och stöka på småtimmarna utan att vara rädd för att störa. Det är lätt att man gör det annars om man, som vi bor på liten yta. För det är ju inte bara jag som är uppe, hunden och katten vädrar båda sockerkaka och svansar runt bordet för att få vara med och dela.

Och vad tänkte jag på då, där i nattmörkret? Jo, jag började fundera på vad det är som gör att en del människor lever med sina hus, och dess innehåll i lugnan ro och tillförsikt, medans andra (som vi då) ständigt råkar ut för katastrofer av olika storlek och slag. Förra veckan hade vi en läckande varmvattenberedare (2,5 år gammal, garantin hade just gått ut), katastrofen i friggeboden med vår skenande vattenanläggning (indragen för 3 år sen av behörig rörmokare) och punktering på bilen (andra gången i år). I går hade automatsäkringen för frysen slagit av, så där flöt kotletterna omkring, idag fungerar den som den ska igen... Äntligen fick vi vår nya soptunna som sopgubbarna tydligen ställt precis i vägkanten så den fick en kyss av snösvängen och ser numera inte riktigt ut som den borde........

Vi har inte skaffat nån båt, trots stort intresse, för den skulle säkert sjunka. Vi brukar inte lägga pengar på utlandsresor för vi blir alltid sjuka, redan hemma så att vi inte kommer iväg. Lånar jag numera ut bra böcker så får jag aldrig tillbaka dom. Sätter jag ett äppelträd så äter haren upp det, planterar jag en ros så kommer sorken.

Tomten vi bor på är mitt gamla barndomsland. Här har två tidigare generationer av släkten hållit till och det var en god och lycklig plats att vara på. I femtio år var alla här så mycket och ofta de kunde och stökade med trädgård och hus. Sen blev det andra tider, de äldre blev sjuka och dog och vi yngre hade inte tid på samma sätt, då. Hela backen hamnade i malpåse och sov en törnrosasömn under 20 år där vi bara nödtorftigt underhöll husen så att de inte skulle rasa ihop. Så, för 3 år sen, sålde vi vårt hus i stan och flyttade hit permanent, borrade brunn och drog in vatten, grävde avlopp, drog ny el och tele och rustade varsamt upp husen så att de blev beboeliga.

Ibland tänker jag att vi har vänt på en sten för mycket. Nånting kanske hade behövt få vara ifred och få fortsätta att sova. Vem vet vem som flyttar in i en trädgård som får leva sitt eget liv i så många år? Har vi förargat någon vätte eller nåt annat väsen som tycker att vi stör, trots att vi är så försiktiga i allt vi gör? Den här marken har varit en så stor och viktig del under hela mitt liv, den har varit det som aldrig har förändrats i denna värld där allt ändrar sig så fort, och det har hela tiden varit viktigt för mig att göra så lite ingrepp som möjligt, när vi nu är här. Men
frågan är om vi är välkomna? Och nästa fråga blir då; ska man ge upp och flytta nån annan stans eller går det att komma överens med vad det nu kan vara som irriterar sig på vår närvaro?

Så tänkte jag kl 3 i morse när sockerkakan var uppäten. Sen gick jag och lade in mer ved i Roslagsspisen. Då sprack en av skivorna den är fodrad med. Tomtejävel.......

Oh, what a night.....and day

Klockan 2 i natt stod nån och sköt med k-pist vårt kök, åtminstone var det vad det lät som. Ni vet, ratatatatatatatatata tata tata.....När jag vacklat upp och ramlat ut i köksvrån vibrerar diskbänk, kran och varmvattenberedaren och oljudet var öronbedövande. Skakade liv i maken (som skulle kunna sova sig igenom en atomsmäll!) och där stod vi som två fån och tittade på vår hoppande diskbänk.

När saker och ting blir för obegripliga så stänger min hjärna av numera. Diskbänkar ska inte hoppa och föra oljud, de ska föra en tyst och stilla tillvaro utan så mycket väsen, stilla vänta på att nån ska komma och putsa dem eller riva av en frukostdisk. Maken var nog lika avstängd för han gick och hämtade en rörtång och sen stod han tyst och stilla och beskådade aktiviteterna med rörtången i handen utan att göra nåt mer.

Eftersom vi inte lever och bor som andra så har vi toan i ett uthus på gården. I samma hus sitter hydrofor och filter och en massa andra apparater som krävs för att vårt brunnsvatten ska bli dricksbart. När jag går ut för att lätta mig så uppfattar visserligen nån del av min avstängda hjärna att det rinner vatten nånstans i närheten (det ska det inte göra kl 2 på natten! Inte annars heller!) och om jag hade fungerat som vanligt tänkande människor så skulle väl nån del av mig ha ringt i varningsklockan. Men eftersom min hjärna är som den är efter att jag gick in i väggen för 5 år sen så rev jag bara upp dörren och träffades av ett Niagarafall av vatten som definitivt inte skulle vara där.

Inne i boden forsade vattnet fram ur ett rör och visserligen ner i golvbrunnen men mängden vatten var definitvt större än denna brunn kunde svälja och i detta vatten flöt ren tvätt, smutsig tvätt, en korg med stryktvätt, en fårskinnsfäll och lite annat smått och gott. Allt under ackompanjemang av säkert 10 k-pistar. Det blev att, efter att ha stängt av pumpen som gick för fullt, bära drypande våta kläder över en isig gårdsplan i beckmörker och försöka hänga på torkställningen och sen att torka vatten, palla upp hyllor, kasta toapappersrullar osv. Halv fem var vi klara....halv sju skulle dottern ha skjuts in till stan för att komma med skolresebussen...

Idag har jag sålunda haft rörmokare här som rivit och härjat i rörhärvan hela dan. Dessutom hade vi ju bokat in en elektriker och en annan förståsigpåare som skulle installera vår luftvärmepump. Naturligtvis var det också idag som hunden och katten skulle till veterinären för att få sina årliga sprutor liksom maken som skulle till doktorn för att kolla värden. Och som grädde på moset hade jag bestämt med bästa A att gå i skogen med hundarna på eftermiddagen........Och inte ens vatten så att det gick att koka kaffe.....

Nåja, grannarna har vatten i sin kran som man kan låna. I skogen sken solen stundtals och picnic-kaffet kokt på grannvatten smakade också bra. Luftvärmepumpen fungerar och sprutar ur sig skön (och förhoppningsvis billig värme) värme. Vattnet är fortfarande inte igång men tydligen ska det köpas in nån liten grej i morgon som förhoppningsvis ordnar upp det hela...

Ja, ja. Man hade ju kunnat bo i New Orleans och fått hela huset dränkt av Katrina. Eller kommit i vägen för syndafloden och inte hunnit bygga färdigt sin ark. Diskbänken har återgått till sin slumrande tillvaro och mest är jag glad för att katastrofen denna gång hände när maken inte var på sjön och jobbade....Fast en dusch vore inte dumt....

I dag blir det ingen bild. Tänkte ett tag att jag skulle ha fotat katastrofen men kände sen att vissa saker vill man inte bevara i minnet....

Farmors funderingar

Tänkte att det kanske finns någon där ute som ännu inte hört att jag blivit farmor? Annars tror jag att jag lyckats skryta inför de flesta, idag blev till och med brevbäraren informerad...igår var det en okänd man på bussen.

Jo, jag vet att det finns andra som har barnbarn, och att ett och annat av dessa är klokt och förståndigt och kanske till och med kan anses för vackert eller gulligt, men inget, jag säger inget av dessa kan vara ens hälften så klokt, vackert och försigkommet som mitt (är det nån som förstår att detta barn är mitt första barnbarn?). Den lilla gudagåvan heter Molly och föddes 27 december förra året och är nog den bästa julklapp jag fått i hela mitt liv.

Jag har i många år hållit på med släktforskning. Idag har jag ett anträd som innehåller nästan 3000 personer, vissa grenar går ända ner på 1500-talet och jag har alltid varit så fascinerad av tanken på att varenda Anders Andersson , Per Janson och Anna Matsdotter har varit viktig för att jag ska vara precis jag. Alla dessa människor som levt och älskat och slagits och sörjt och skrattat och blött har bidragit med en liten DNA-stump som formade mig till den jag är (om resultatet sen är nåt att yvas över överlåter jag till andra att bedöma).

Men jag tänkte aldrig längre än så. Jag såg mig själv som slutprodukten och glömde på nåt sätt att mina barn också skulle få barn som i sin tur skulle få barn som i sin tur..... nu inser jag att kedjan fortsätter och kommer att göra så även den dag jag är borta och glömd. Men i de som kommer efter mig finns också en liten stump, en snutt av en molekyl som var jag. Helt plötsligt förstod jag hur viktigt det är att jag finns och att jag har ett värde även för dem som kommer långt efter mig...det är så häftigt!

Lilla Gullstrumpa bor i Kalmar och farmor i Roslagen, det blir inte så ofta vi kan ses men vi vinkar till varandra via webbkameran. Fast i helgen kommer Gullstrumpan med familj och hälsar på, jag kan knappt bärga mig!

Vintervila. Nu får bänken under hasseln användas av alla de andra som bor i min trädgård, de där som finns men inte syns....

Muggträsk

Eftersom världen fortfarande är vit och solen enbart lyser med frånvaro (inget kaffe på verandan i dag heller *suck*) så började jag städa skåp. I detta pyttelilla hus är det fort gjort, jag har bara tre stycken, en garderob, ett gammalt dalaskåp med finporslin (som aldrig används så där blir det aldrig rörigt) och så ett överskåp i köket där allt porslin ska trängas och där kaoset alltid är totalt. Jag har försökt minimera utbudet, det är nåt man lär sig när man lever kompakt, och det som finns är totalanpassat, så här passar varje skål i nån annan, gratängformarna är av modellen tripp-trapp-trull och resten är stapelbart för att ta så lite plats som möjligt. Det hela fungerar utmärkt och genomtänkt och jag borde inte ha ett problem i världen om det inte var för muggarna!

Hur är det i era skåp? Är det någon mer än jag som har en hylla full med udda muggar som man fått i julklapp, vunnit på lotterier, hittat på loppis osv? I vårt skåp bor just nu dotterns mugg med texten "Världens bästa kompis" ( och hon minns inte ens vem hon fått den av!?), makens mugg med bild av Svenska högarnas fyr (han längtar nog till hemmavattnen..), dotterns mugg med en öländsk fyr hon aldrig sett men gärna skulle vilja se), en svart med japanska blommor som maken vann på syföreningens julauktion för tre år sen, en röd i emalj som är så bra att ha med på picnic, en i rostfritt som är ännu bättre att ha med på picnic eftersom man inte bränner sig på den osv, osv. Alla dessa muggar har naturligtvis sin egna form och skepnad och går inte att stapla snyggt. Det borde nästan vara ett fall för nån EU-kommision, att standardisera en stapelbar, utrymmesbesparande muggstandard.

Alla muggarna har ett stort känslomässigt värde för sina ägare, trots att de nästan aldrig används,vi är inga tedrickare av stora format. Och jag har provat att hänga dem på rad på krokar under skåpet men då slog jag i dem med diskborsten varje gång jag diskade (jo, jag vet, men vi bor trångt...). Jag funderar allvarligt på att arrangera en olycka, om resten av porslinet ligger i disken och så råkar skåpet rasa ner...med muggarna i... det sitter ju bara med några skruvar i en rätt dålig gipsvägg...?

Tål att funderas på. Men först ska jag ta en kopp kaffe. Jag har två underbara gamla tekoppar från Rörstrand som jag använder till mitt eftermiddagsfika. Så vackra! men de tar ju lite plats i skåpet, förstås...

Vitt, vitt, vitt...

är det runt omkring stugan sen i julas och efter att ha varit bortskämd med snöfria ljumma vintrar i flera år så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan står trädgården full med sköra små plantor som är avsedda för en helt annan växtzon (man kan ju alltid chansa, så mycket snack som det är om global uppvärmning....) som knappast finns kvar när marken tinar upp igen. Å andra sidan är det vackert, ljust och ingen lera som djuren kan dra in. En talgoxe sitter i min största björk och filar som en besatt. En vacker dag kanske termometern visar över noll och det kan ju bli riktigt roligt att få den där riktiga vårkänslan igen, takdropp, barmark på södersidan av huset och grus som knastrar under skorna.... Kaffekopp och filt över knäna på verandan medan katten far omkring och skrämmer sork i dikena...stryka längs rabatterna och hitta den första lilla, lilla snödroppen som knappt når över jordytan...

Men än så länge är det trädgårdsböcker och frökataloger som gäller. Ute faller snön men braskaminen brinner så det dånar medan jag bläddrar mig fram bland det som ska bli min nya trädgård kommande sommar. Det är nu den är som vackrast, inte ett ogräs men tjocka lister av gammadags perenner, löjtnantshjärtan, aklejor och pioner, sen kommer schersminerna och den tidiga kaprifolen och buskpionerna och så rosorna förstås och rutorna och klintarna och klättarna och väddarna.....Dessemellan ska allt av årets frösådd prunka! Jag kryssar och kryssar i frökatalogen, listorna blir långa. Att växthuset fortfarande ligger som en stor hög med glas och konstiga lister längst ner i grönsakslandet är just nu bortglömt, så blir det när man har en make som jobbr på sjön och är borta långa perioder. Men det är ett mindre problem, det går ju så bra att dra upp plantor i köksfönstret, diskbänken, soffbordet osv......i år också!