Natt-tankar

Satt uppe i natt, för jag kunde inte sova. Ni vet, så där när sängen blir för smulig, under täcket är det för varmt och sparkar man av sig så blir det för kallt, hunden snarkar och dessutom kliar det precis överallt.....då är det bara att ge upp och gå upp och sätta sig vid matrumsbordet med ett korsord och en bit sockerkaka.

En sån natt var det i natt. När klockan var tre var jag fortfarande klarvaken så jag gick upp och tände en brasa i Roslagsspisen, hämtade mjölk och kaka och det halvfärdiga korsordet. Maken har precis farit tillbaka till jobbet på båten och blir borta en månad och även om det är trist så tycker jag om mina ensamma nätter, om inte annat så för att jag kan gå upp och stöka på småtimmarna utan att vara rädd för att störa. Det är lätt att man gör det annars om man, som vi bor på liten yta. För det är ju inte bara jag som är uppe, hunden och katten vädrar båda sockerkaka och svansar runt bordet för att få vara med och dela.

Och vad tänkte jag på då, där i nattmörkret? Jo, jag började fundera på vad det är som gör att en del människor lever med sina hus, och dess innehåll i lugnan ro och tillförsikt, medans andra (som vi då) ständigt råkar ut för katastrofer av olika storlek och slag. Förra veckan hade vi en läckande varmvattenberedare (2,5 år gammal, garantin hade just gått ut), katastrofen i friggeboden med vår skenande vattenanläggning (indragen för 3 år sen av behörig rörmokare) och punktering på bilen (andra gången i år). I går hade automatsäkringen för frysen slagit av, så där flöt kotletterna omkring, idag fungerar den som den ska igen... Äntligen fick vi vår nya soptunna som sopgubbarna tydligen ställt precis i vägkanten så den fick en kyss av snösvängen och ser numera inte riktigt ut som den borde........

Vi har inte skaffat nån båt, trots stort intresse, för den skulle säkert sjunka. Vi brukar inte lägga pengar på utlandsresor för vi blir alltid sjuka, redan hemma så att vi inte kommer iväg. Lånar jag numera ut bra böcker så får jag aldrig tillbaka dom. Sätter jag ett äppelträd så äter haren upp det, planterar jag en ros så kommer sorken.

Tomten vi bor på är mitt gamla barndomsland. Här har två tidigare generationer av släkten hållit till och det var en god och lycklig plats att vara på. I femtio år var alla här så mycket och ofta de kunde och stökade med trädgård och hus. Sen blev det andra tider, de äldre blev sjuka och dog och vi yngre hade inte tid på samma sätt, då. Hela backen hamnade i malpåse och sov en törnrosasömn under 20 år där vi bara nödtorftigt underhöll husen så att de inte skulle rasa ihop. Så, för 3 år sen, sålde vi vårt hus i stan och flyttade hit permanent, borrade brunn och drog in vatten, grävde avlopp, drog ny el och tele och rustade varsamt upp husen så att de blev beboeliga.

Ibland tänker jag att vi har vänt på en sten för mycket. Nånting kanske hade behövt få vara ifred och få fortsätta att sova. Vem vet vem som flyttar in i en trädgård som får leva sitt eget liv i så många år? Har vi förargat någon vätte eller nåt annat väsen som tycker att vi stör, trots att vi är så försiktiga i allt vi gör? Den här marken har varit en så stor och viktig del under hela mitt liv, den har varit det som aldrig har förändrats i denna värld där allt ändrar sig så fort, och det har hela tiden varit viktigt för mig att göra så lite ingrepp som möjligt, när vi nu är här. Men
frågan är om vi är välkomna? Och nästa fråga blir då; ska man ge upp och flytta nån annan stans eller går det att komma överens med vad det nu kan vara som irriterar sig på vår närvaro?

Så tänkte jag kl 3 i morse när sockerkakan var uppäten. Sen gick jag och lade in mer ved i Roslagsspisen. Då sprack en av skivorna den är fodrad med. Tomtejävel.......