fredag 8 maj 2009

I dag är kroppen tung och ovillig efter att ha burit växthusglas hela dagen igår. Det är som det brukar, när det ska bäras och kånkas (eller oftast när katastrofer inträffar!) så infaller det alltid under de månader på året då kära maken, hädanefter kallad sjömannen, vistas på sin båt. Utan tillgänglig sjöman så får den hemmavarande makan bära.

Med växthuset förhöll det sig såhär: Om man är trädgårdintresserad så vill man ju odla. Om man odlar vill man ju att det ska växa. Om det ska växa så är det bra att åtminstone starta odlandet i ett växthus. Såna finns det fina i kataloger och på nätet, stora och fina, för man vill ju gärna kunna odla mycket....och sen är det ju trevligt om man kan få rum med ett bord och en stol så att man kan sätta sig ner och ta en kopp kaffe när man blivit trött av allt odlande....gärna två stolar så att man kan bjuda bästa grannen också....ett badkar som blivit över kan man ju också ställa in där så har man ett minispa...då måste det vara ett rejält växthus på 14 m2 minst...

I katalogen stod växthuset så gnistrande vackert inramat av grönska både på insidan och utsidan. I verkligheten så kom en lastbil och lastade av ett ton säkerhetglas och ett plockepinn av aluminiumpinnar på vår infart. Detta skedde för snart två år sen. Sjömannen (som för en gång skull var i land) bar iväg glaset till en ungefärlig position för det färdiga växthuset. Det blev en jättehög bara av byggmaterialet.

Det var bara att börja gräva hål och gjuta några plintar att fästa sockeln i, en baggis egentligen. Men dagarna gick utan att spaden kom i jorden och högen av glas och metall låg där den låg. Den var ju rätt hög. Skymde liksom utsikten över ängarna i vår vackra dalgång. Det färdiga huset skulle bli ännu högre...kanske platsen inte var den riktigt rätta.....

Ett annat hörn av tomten skulle kanske fungera bättre? Problemet var att den nya platsen inramades av säkert 10 enorma aspar som förutom att de skymde solen också stod lite osäkert och svajade på en bergsklack. För att de inte skulle kunna lägga sig tvärs över växthuset vid första höststormen så tog sjömannen fram motorsågen och kapade ner allihop. Sen var han ju tvungen att ta hand om veden, hugga och trava och lägga i vedbon och allt som hör därtill. Sen var den sommarn slut.

Nästa vår började vi gräva gropar för plintarna. Medan vi höll på med det kom vi underfund med att vi bara stod och jobbade i sol fram till lunch. Efter lunchen försvann vårsolen bakom husen och ett kallt snåldrag letade sig nerför bergsklacken till den lilla äng där vi höll till. Jag såg framför mig hur mina tomatplantor skulle förtvina och dö i kallraset och bestämde mig för att detta inte var den rätta placeringen heller.

Sen dess har vi vankat runt tomten med tumstocken i hand och mätt och funderat och vridit och vänt på detta växthus. Där är det för nära vägen (minispat!), där blir det för nära huset, där är det för skuggigt (tomaterna), där är det för ojämnt, där blir det inget snyggt, där står det i vägen....Följden har blivit att glashögen blev liggande, vackert övervuxen av åkervinda och lupiner. Och jag har gått omkring och mest varit irriterad, på sjömannen som inte är hemma och sätter upp det, på tomten som är så kuperad att det är svårt att hitta ett bra ställe att sätta upp det på och på mig själv som inte tänker mig för utan (som vanligt) bara rusar åstad och köper!

Men nu är det slut på att gå och reta upp mig. Bästa grannen har inget växthus och deras tomt är jättestor och faktiskt slät både här och där, perfekt att sätta upp ett jättesnyggt 14 m2 stort växthus på! Efter lite diskuterande kom vi överens och nu är hela härligheten ivägkörd upp för backen till dem.

Jag inbillar mig att sjömannen kommer att känna en stor befrielse när han kommer hem. Tomaterna står ute i ett provisorium av elrör och byggplast, det fungerar hur bra som helst. Bästa grannen har lovat att fixa en fikahörna i sitt nya växthus, med två stolar...kanske kan jag övertala henne att sätta in ett badkar också! Själv funderar jag på ett sånt där lite mer permanent partytältsliknande tak vid uteplatsen. Jysk har ett riktigt snyggt.....om man gräver några gropar och gjuter några plintar så lär det ju stå stadigt sen....


En som gärna hjälper till och gräver, fast inte alltid där matte tänkt sig, är Bibbi. Hon är en blandning av New Foundland/Border Collie/ Rottweiler och Golden Retriever. Snacka om rondellhund....

2 kommentarer:

  1. Tack för den härliga berättelsen. Känner igen mycket i det du skriver, dock inte uppsättande av växthus men andra saker som är planerade men aldrig kommer till stånd pga av att något annat kommer i vägen. Tur du har en granne som kan ta över och att du ändå verkar få lyckan av att sitta i växthuset. Det där med badkar verkar vara en ypperlig idé. Hoppas grannen nappar på den, annars får du väl köra med någon muta eller så, för att lyckas övertala. Jag är också ägare till en rondellhund och det är mycket bra hundar, fast jag har en mycket liten modell, hankatten är större än hunden. Men tuff som tusan är hon ändå och det behövs när familjen har tre katter.

    SvaraRadera
  2. Ja visst känner man igen sig i berättelsen :).
    Jag har fått upp mitt växthus - på en gjuten platta med avlopp i, så jag kan vattna och överblivet vatten rinner ut. 12 m2 med såna där plastrutor som blåser sönder minst en gång om året. Fort kom det upp. Nu står det där och saknar ett par tre rutor igen. Inte flyttar man det hursom helst, heller.

    SvaraRadera