Om vardagstrassel

Det finns så många små fåniga grejer som liksom bara finns till för att försvåra ens vardagstillvaro. Så många tillfällen att rådda till det för sig, så många möjligheter att gå vilse i tillvaron. Och om det är några möjligheter som möjligen blir tillvaratagna här i livet så är det ju just dessa....

Idag har jag varit i Stockholm. Det är nåt som inte händer så förfärligt ofta, jag vet hur det blir så jag försöker undvika i görligaste mån att utsätta mig men ibland går det inte att undvika. Idag var en sån dag. Mina kurskompisar från Rosenterapiutbildningen träffas och diskuterar och handleder varandra med jämna mellanrum, jätteroligt och givande på alla sätt och vis men det har också sina sidor. En sida är att det tar nästan två timmar att ta sig dit med diverse bussar och tunnelbanor och det är -15 ute. En annan sida är att vi träffas på Söder och där hittar inte jag.

Eftersom jag känner mig själv så förbereder jag mig alltid noga. Kollar lokaltrafikens reseplanerare och skriver upp tider och anknytande linjer till punkt och pricka. Sen kollar jag karta på eniro och ritar av den eftersom skrivarbläcket är slut sedan tre veckor och firman som jag beställt ifrån har skickat dem med någon fraktfirma som kör ut sina grejor på GPS och i det systemet finns inte jag eftersom jag inte har gatuadress utan postlådeadress. En lapp dunsade ner i brevlådan häromdagen där det stod att jag kunde hämta patronerna på en terminal 8 mil bort...Varför kunde de inte skicka patronerna när de kunde skicka lappen?

Med busstidtabeller och karta i stadigt grepp tar jag mig, sen på morgonen, ända in till sista tunnebanestationen. Där går jag sen upp ur fel uppgång och så spricker hela upplägget, jag är lost..... irrar runt ett bra tag innan jag kommer för med att fråga person 1 som inte är från stan, person 2 som inte pratar vare sig svenska eller engelska och person 3 som aldrig hört talas om gränden jag frågar efter. Letar febrilt i handväskan efter telefonen.... attans, den är ju kvar hemma, på laddning....

Tillsist lyckas jag stoppa en taxichaffis som kör mig hela 3 kvarter för 60:- . Här borde ju jag då kunna pusta ut men ska det dj---las så ska det. Portkoden? Visserligen är det tredje gången jag är här och då borde jag ju rimligen både hitta hit och minnas 4 siffror men sån är inte jag! Rota i handväskan efter almenackan...attans, den ligger kvar hemma på bordet..... Människan jag ska till har tackocklov fönster mot gatan så man kan ju kasta lite grus...titta! nu öppnar hon...va konstig hon ser ut? Jaså, granne...

Dagen blev jättetrevlig, förutom att jag hade glömt lunchpaketet hemma och överlevde hela dagen på en mandarin och en Snickers men värre kombinationer har man väl satt i sig. Kloka, goda människor att vara med gör mig alltid så lycklig och eftersom jag redan irrat runt halva Söder på morgonen så är det med starkt självförtroende jag ger mig ut i stadsvimlet på eftermiddagennär det är dags för hemfärd igen. Det är ju bara att följa taxifärden fast baklänges, här åkte vi och där och här svängde vi höger fast då blir det tvärtom, alltså vänster. .... ... ...eller? Det är bara att inse, efter 5 minuter är jag helt vilse i pannkakan igen och det är bara att irra vidare tills jag så småningom skymtar en av tunnelbanans blå T:n som ett frälsande tecken i ett gatuhörn. Jag kastar mig ner i underjorden, genom spärrarna, där kommer ett tåg, på det, nu vill jag bara hem.....Det tar ett par stationer innan jag fattar att jag åker åt fel håll...

Väl tillbaka i Norrtälje börjar jag rota i handväskan igen. Sjömannen ska komma in till stan med bilen och hämta mig så det är bara att ringa när jag klivit av bussen....visst ja.....! Men man kan ju alltid gå till gamla jobbet och låna telefon där! Fast just idag visar det sig att hela ligan är på fortbildning i Uppsala och kontoret är stängt.....

Vi hittade på varandra tillsist. Jag kom hem och fick sparka av mig skorna och sitta i soffhörnet och softa med posten och en kall öl (Ja, jag vet! Men jag hade ju bara ätit frukt tidigare på dan! och en pytteliten Snickers....) . Sjömannen gjorde pastagratäng och la ner telefonen och almenackan i min handväska så att jag skulle veta var jag har dem. Han är alltid så orolig för mig när han är tvungen att vara borta på sjön. Det är precis som om han tror att jag inte skulle klara mig själv....