Om knasiga katter

I natt drömde jag att jag åkte buss. Det var inget trevligt åkande, för det var varmt på bussen och bredvid mig satt en karl som luktade svett nåt så ohyggligt, ni vet sådär att det knappt går att andas... När det luktade som allra värst så klättrade han upp och satte sig ovanpå mig. Där tyckte jag att det var dags att vakna.

Ovanpå mig låg min 6 kg tunga katt som alltid vill vara så nära matte det bara går när det känns otäckt. Runt honom stod en stank av kattkiss. Delar av täcket var misstänkt blött, liksom mattan på sovrumsgolvet och den i hallen. Katt som har ont i kisseriet går ju inte gärna på en låda full med stickigt grus, han vill köra ner manligheten i något mjukt och lulligt, som mitt täcke eller min vackraste nomadmatta... Jaha, dags igen! Årets fjärde blåskatarr.....

Att ha katt liknar väldigt mycket att ha tonåring, har jag märkt. Hund är på ett annat vis, Bibbi är som en traktor, lite trögstartad men sen går hon stadigt och lugnt och gör det man förväntar sig, äter det som bjuds och kissar när man tar ut henne. Ligger i sin hörna och gör inget väsen av sig förrän man tillåter det. Katten är alltid där han inte borde vara och är alltid i gång på tider när ingen borde göra nåt alls. Ligger gärna inne i soffan och trynar när solen skiner och det är varmt och rart ute, sen när mörkret och kylan kommer så ska han ut trots att han borde veta vid det här laget att minusgrader är lika med stopp i kisseriet. Pratar högljutt (läs; skriker) när han tycker att nåt är bort i tok. Måste prompt gå in på grannens tomt trots att han vet att där regerar bamsekatten Frdrik och att det med automatik innebär totalstryk. Måste ofelbart tränga sig in i förrådet när matte inte ser trots att han vet att det oftast innebär att han blir instängd och får sitta och vråla sig hes innan nån inser att det är där han är. Måste minst en gång i veckan klättra upp i sneda björken trots att han vid det här laget borde ha lärt sig att han inte fattar hur man klättrar ner. Måste alltid vingla runt på fönsterbänkarna trots att det alltid innebär minst en blomkruka i golvet och då blir man ju sk-tskraj....

Ja, ni förstår kanske. Det är som om han inte har alla hästar hemma. Det saknas flingor i paketet, Hissen går inte ända upp. Hästarna är hemma men de står inte i rätt spilta. Att lära av sina erfarenheter finns inte på kartan i denna kattskalle som inte verkar ha rum för annat än feta, slöa åkersorkar och därefter vältrande bland soffkuddarna. Vi försöker vara benhårda på att hålla honom ute och i rörelse varma dager så att han inte ska bli ännu fetare, sen är ju tanken att han ska vara inne och hålla lilla apparaten varm på nätterna..... På dagarna sitter han på trappen och skriker och vill in och på nätterna sitter han i hallen och skriker och vill ut......

För två nätter sen smet han ut när jag vinglade in med en jättetvättkorg i famnen och inte kunde hejda honom. Sen höll han sig ute trots att det var under nollan och nu sitter vi där igen. Nytt veterinärbesök, nytt ultaljud (nej, han har inga stenar) ny penicillinkur för säkerhets skull (?!), ny omgång pillergivarslagsmål, ny omgång tvätta, torka, spraya, passa...

Och varför håller man då på med detta? Klättrar i trän för att hämta ner puckot, torkar kiss, sopar blomjord och försöker återställa uppgrävda blomrabatter. Lägger ner massor med tid och pengar på veterinärbesök, springer upp och ner på nätterna och släpper in eller ut? Ja det kan man undra. Ända tills han kryper upp i famnen och burrar in nosen i halsgropen på en, lägger ena tassen runt halsen på en och purrar som en Ferrari på tomgång....Då förlåter man allt (fast kanske inte nomadmattan, varför just den...?)

Så var det vår igen och med är det som om björnidet öppnar sig och man sticker ut skallen och ser sig omkring,. lite yrvaket sådär.... inser att den overksamma vintertiden är förbi och det är dags att ge sig ut i verkligheten igen. Den verkligheten består just nu av en trädgård som verkligen illustrerar det gamla ordspråket "det som göms i snö, kommer upp i tö". Se där! Ett kolapapper och ett hundben. Och där är dotterns mobiltelefon som hon bestämt hävdade blev stulen. Och där är dassdörrsnyckeln som försvann före jul och där ligger de sorgliga resterna av julgranen och där är den där braiga skiftnyckeln fast nu ser den inte riktigt lika bra ut.... Man räfsar och finner och förundras....

Förundras kunde man ju också göra över traktorgubbarna som hade att göra hela veckan med min gamla stolpe. Men nu står där en ny som ser precis likadan ut som den gamla och min tvättställning är tillbaka på sin gamla plats så att jag äntligen kan hänga tvätt igen, om jag tar mig dit vill säga, för traktorn lämnade ganska djupa spår efter sig, "klakar" som de säger här i Roslagen. Fick ett förslag på att jag skulle kunna sätta potatis i klakarna men då blir det ännu svårare att hänga tvätt....Gubbarna erbjöd sig att komma nästa vecka också med en ny traktor och lägga igen spåren men jag avböjde, jag vill ha min morgontidning och min trädgårdsmöbel ifred!

I alla fall blev jag så sugen på lite verklighet att jag åkte på kurs i Stockholm i två dar. Alltid skönt att komma av tomten och extra skönt när man får träffa trevliga människor och bli undervisade av en lärare som både vet och kan sitt ämne och dessutom orkar vara underhållande. Kroppsläsning var huvudämnet och det är en stor del av den Rosenmetod som jag för närvarande är praktikårselev i. Eftersom så få vet vad Rosenmetoden är så passar jag på att göra lite reklam:

Rosenmetoden går ut på att kroppen "minns" allt vi går igenom. Händelser som påverkar oss men som man kanske inte kan/törs/orkar bearbeta lagras ofta i kroppen som muskelspänningar. Om man kan göra kroppen medveten om spänningen och visar på hur spänningen skulle kunna släppa så kan ofta känslor och minnen komma upp till ytan och bearbetas. Resultatet blir ofta att man kommer mer i balans, blir piggare och slipper ha ont.

Låter det mysko? Då ger jag ett exempel: Om det är stressigt på jobbet så hamnar ofta (åtminstone mina) axlarna uppe i öronen. Om jag lever så att jag kan vila och återhämta mig i helgen så åker förmodligen axlarna ner till sitt normala läge igen men om mitt liv ser annorlunda ut så behåller jag troligen spänningen i musklerna. Troligen är det ju lika mycket på jobbet nästa vecka...Efter ett tag har jag rejält ont....Är jag klok då så går jag till en massör eller nåt liknande som får mina muskler att slappna av. Sen går jag tillbaka till jobbet och efter tre dar är axlarna tillbaka i öronhöjd. Om jag hade varit ännu klokare så hade jag gått till en Rosenterapeut som med mjuka, varma händer visar på hur muskeln kan slappna av och samtidigt får mig att känna att jag hela tiden ställer för höga krav på mig själv, vilket mycket beror på att jag var tvungen att vara duktig som barn, för att överhuvudtaget bli sedd..! Efter den resan brukar jag kunna säga ifrån när det blir för mycket att göra, axlarna stannar kvar där de ska vara och dessutom slutar de göra ont.....

Så! Då vet ni vad jag håller på med. Kroppsläsning är en stor del av detta och jätteroligt, att verkligen titta på andra med helt förutsättningslösa ögon och försöka tänka sig in i vad den människan gör med sig...Framskjutet huvud och hopsjunket mellangärde= lite uppgiven, överdrivet rak i ryggen = kämpar för att hålla sig uppe osv. osv. På tunnelbanan hem sitter jag uppfylld av allt jag lärt mig och kollar intensivt på mina medpassagerare. Eftersom alla sitter så försöker jag kolla hur de använder sitt bäcken, är det placerat rakt under huvud och ryggrad, sitter de med hela tyngden på sätet? Blir så inne i vad jag håller på med att jag inte riktigt är IRL för en stund. Ser efter ett tag att jag är omgiven av enbart män...och jag har noggrant studerat skrevet på samtliga, vilket flera av dem helt uppenbart har upptäckt! Ridå!

Fick stå hemma framför spegeln och försöka läsa mitt eget ansikte istället. Tycker att jag har fått en del nya klakar här och där. Kan det ha med traktorgubbarna att göra?

Om jobbiga gubbar och deras maskiner

Ibland är världen lite uppochnervänd. Just nu är den befolkad av tre män i arbetskläder och en helt enorm traktorgrävare som ockuperat min tomt, eller åtminstone ett hörn av den. De är här för att byta den hackspettsansatta elstolpen som är placerad bakom huset vi bor i. Det är väl kanske inte helt fel tänkt, stolpen ser numera ut som en sweizerost efter att den rabiata hackspetten fullständigt massakrerat den övre halvan. En vacker dag hade denna stolpe säkert gett upp och gått av på mitten och den övre delen skulle, med tanke på hur det mesta utvecklar sig på denna tomt, med största sannolikhet ha gått igenom taket på gäststugan. Och eftersom ledningen förser 8 ytterligare hushåll med el så är man ju glad om den står kvar. Skulle den inte göra det så skulle troligtvis närmsta grannen ha ansett att det varit vårat fel eftersom hon anser att det är vår hackspett, framför allt när han kör sina morgontapton på plåtskållan som sitter överst på sagda stolpe. Men jag räknar rådjuren som hennes när de är här och äter upp mina tulpaner så det jämnar väl ut sig, det är ju hon som matar dem under hela vintern så att de nu är riktigt fulla av krafter och ork att angripa allt grönt i min trädgård....

Nå, elverksgubbar var det. De liksom bara stod här en morgon när jag rasslade ut i nattlinnet för att gå på utedasset. Den helt enorma traktorn hade de också trasslat in på tomten. För att kunna göra det så hade de helt sonika flyttat på vedtraven jag hade påbörjat (tur att jag inte gjorde den klar!), en torkställning och ett badkar. Badkaret gjorde inget för det står här bara för att ingen riktigt har kunnat räkna ut hur vi skulle kunna få i väg det till tippen, men vedtraven och tvättställningen känns lite tungt, särskilt som traktorn tryckt ner jordankaret till ställningen så att det troligen är på väg till Kina vid det här laget. Den nya stolpen hade man lyft in på tomten och lagt framför dasset så att

det inte gick att öppna dörren..... Det blev till att knipa ihop och gå in och klä sig anständig innan man kunde påkalla gubbarnas uppmärksamhet.

Nå, de flyttade på stolpen så att jag kunde komma in dit jag skulle. Sen gick jag ut och erbjöd mig att dra upp en alldeles nyplanterad schersmin eftersom traktorn hade 5 cm tillgodo på den och lika mycket på en avställd Golf som inte går att starta på den andra sidan. Blev lite avmätt lugnad av traktorgubbset att maskinen skulle kunna vända på en femöring. Sen backade han ut och vände på schersminbusken som inte blev sig riktigt lik. När jag påpekade fadäsen så tittade han oförstående på buskstackarn och sa sen glatt att han hade i allafall klarat bilen...

Nu är vi inne på tredje dagen av vår samvaro och tomten som redan i viss mån liknade ett hygge med sina ris- och virkeshögar har nu fått den där sista touchen med hjälp av de djupa körspåren som traktorn river upp varenda gång den ska ut eller in. Den nya stolpen står på plats liksom den gamla som de ännu inte tagit ner. Runt omkring är det drivor av kablar, vajrar, stag och verktyg som ligger precis där vi brukar gå från bilen när vi ska upp på tomten. De stänger av strömmen med jämna mellanrum, gärna precis innan de drar iväg på lunch och alltid utan att säga till innan. Nu börjar jag lära mig att alltid ha en hink vatten upptappat, en termos full med kaffe och en med varmvatten så att det åtminstone går att göra Varma koppen..... Solen skiner och det är varmt och rart och jag skulle ha kunnat sitta i trädgårdsmöbeln och gona mig men där sitter gubbarna och fikar... alldeles för ofta tycker jag som vill att de ska bli klara och ge sig iväg så att jag får återerövra min tomt... Gubbarna pratar och är sociala och allmänt trevliga men jag får känslan av att de trivs alldeles för bra i min backe, de sitter i hammocken med katten i knät och tittar på utsikten, busar med hunden eller hämtar min morgontidning och sitter på trappen till gäststugan och läser den.....

Nå, inte gnälla! Idag har jag rymt fältet, först på förmiddagen till Bästa vännen där jag fick sitta på en stor träveranda och titta ut över sjön medan jag drack kaffe. Sen på eftermiddagen kom Bästa hundkompisen och vi gick i skogen med hundarna och ryggsäcken full med kaffe och bullar. Tussilagon blommade på hygget, lärkan drillade och när jag kom hem igen så stod tre hägrar nere på den översvämmade åkern. Över dem svävade en blå kärrhök. Elverksgubbarna hade gått hem för dan och traktorn var tyst.... För en stund var allting PRECIS så som jag vill ha det.....

Om ovåliga dagar

En del dar kommer liksom aldrig ur säcken. Denna dagen var en sån och om man minns farbror Melker på Saltkråkan och hans uttryck "Denna dagen ett liv" så kan man ju bli lite mörkrädd. En alldeles ny, blank och tom dag och så fyller man den med......ingenting! Ibland kan det ju vara skönt att ha såna där blanka dagar men då ska de vara förberedda och förutbestämda redan på morgonen så att man aktivt kan ägna resten av dagen åt att göra precis just ingenting. Sitta på verandan med kaffekopp och höra björkarna slå ut. Gå i skogen utan mobilen och bara rensa hjärnan. Ligga i hammocken och titta på moln. Må bra i största allmänhet.

Men såna här dar är inte fyllda av det där sköna avslappade "jag tänker inte vara nyttig idag"-tänket. En sån här dag vaknar man alldeles för sent och är lite tung i huvudet och det är lite för svalt inne och man har ingen lust att gå upp. Hunden gnäller och vill ut och katten gnäller och vill ha mat. Själv skulle man vilja gnälla för man vill ligga kvar med huvudet under täcket utan koll på livet där utanför. Frukostkaffet blir för hett så man bränner sig på tungan och skinkmackan åker i golvet och landar förstås uppochner. Lilla prinsessan rasslar ner för sin vindstrapp och har ont i halsen och ute är det mulet, 2 plusgrader och snålblåst. Allt är ostädat, odiskat, osnutet, både ute och inne. På agendan för dagen står att trava upp en vedstapel som rasat och röja en massa skrot så att elverkarna, som ska komma i morgon och byta en hackspettsmassakrerad elstolpe, ska ha en chans att ta sig in på tomten med grävaren. Sen, om ork finnes, så skulle jag behöva åka in till stan och köpa tvättmedel för att kunna åtminstone skrapa lite på ytan av tvätthögen som börjar anta formen av ett sydländskt Kebnekaise..

Många projekt alltså som samtliga mynnade ut i ett ingenting. Denna dagen ett liv, och det livet ägnade jag åt att hänga på Facebook och prata med folk som bor i samma by, jag hade ju lika gärna kunnat gå dit så hade jag kanske blivit bjuden på kaffe. Sen har jag nålat fast ett band på en kudde, men inte sytt ett stygn. Tömt diskstället men inte diskat den nya disken. Lagt tre vedträn på vedstapeln. Tittat på skrotet som skulle ha behövt flyttats. Tittat på hunden som skulle ha behövt gå en promenad. Tittat på dammsugaren som skulle ha behövt användas.

Ja, ja. Det finns en stilla nytta också, som min farmor alltid brukade säga, när nån kom på henne med att sitta stilla, vilket väl var nästan otänkbart kvinnogöra i hennes generation. Jag kan ju alltid säga att jag håller på och laddar inför morgondagen. Då ska gamla Volvon besiktas tidigt på morgonen och med tanke på mitt morgonhumör och bilens tillstånd så lär det bli en pärs för alla inblandade. Butikerna har väl tvättmedel i morgon också och elverkarna ska ju ha en grävare med sig så de kanske kan flytta skrotet när de ändå håller på. Eller också får de köra över sk-ten... Och veden lär inte gå nånstans den heller, tyvärr, kanske kan man övertala grävkillen att plöja ner den också! Det påstås ju att det är vår, då ska man väl inte längre behöva elda? Och snart är den här dan slut och lagd till handlingarna och i morgon är det en ny, blank dag att fylla med....bilbesiktning och elverksgubbar?

Om gamla tvprogram och nya kläder

Man skulle kunna tro att när man lever utan tv så skulle man ha hur mycket tid som helst att tillbringa framför datorn och den tiden skulle man kunna ägna åt att skriva långa blogginlägg om livets små förtretligheter. I det riktiga livet hemma på vår byväg så fungerar det inte alls så. Sjömmannen fick mental hicka när tv:n pajade och han upptäckte att han skulle missa både nyheter och "Jakten på Julia". I sin allra svåraste stund upptäckte han webb-tv. Den senaste veckan har varit fylld med gamla repriser av "På spåret" och Kobra, program som jag inte var speciellt förtjust i ens när de gick första gången... och laptopen har stått uppställd och fastknuten med alla de vanliga sladdarna på den forna tv:ns plats. Om man ville skriva något så fick man antingen koppla loss och flytta mackapären eller också göra som muslimerna och knäfalla vänd mot Mecka. Tröttsamt i längden och inte särkilt inspirerande, knäfall i min ålder lägger definitivt hämsko på kreativiteten! Men nu har Sjömannen återvänt till böljan blå (vit?) och datorn står åter i högsätet, mitt på matbordet, i bekväm skrivhöjd.

Det är alltid lite trist när Sjömannen packar sjösäcken för att ge sig iväg, 4 veckor borta är en lång tid som sniglar sig fram medan 4 veckor hemma bara rasslar till, ungefär som karameller i en påse. Tjosan! nu öppnar man och smakar och Hoppsan! där tog de slut, ungefär. Hälften av det man hade tänkt göra blev gjort och hälften av det man tänkte säga blev inte sagt. Samtidigt är det lite skönt också att få rå om sig själv ett tag så här de första veckorna.....Sjömannen är urbota snäll men han är så stor! Vårt hus är så litet och människan har en förmåga att stå som en stor propp mitt där man hade tänkt gå. Eller också sitter han i en stol som han har skjutit ut alldeles för långt så att ingen kommer fram, Eller också ligger han och tar upp hela Tv-soffan så att alla andra får sitta på golvet. Dess emellan står han ute på backen och skriker i mobilen ( han tror att eftersom han pratar med folk i Norrland så hörs det mycket sämre eftersom det är så långt bort) eller också ockuperar han toaletten där han sitter och läser kartböcker och troligen totalt glömmer av vad hans egentliga ärende dit en gång var... Att han snällt dammsuger och dessutom bakar världens godaste pizza överväger de första tre veckorna av hemmavistelsen men den sista veckan vete sjutton...

Men nu är han i allafall i säkert förvar på sin båt ett bra tag framåt och jag återvänder till mitt liv som ensamstående tonårsförälder. Idag har vi varit i stora köpcentret i nästa stad och flummat runt i flera timmar. Dottern har flängt ut och in i provrummen med högvis med vårkläder. Själv har jag släpat efter som en betjänt och irrat runt i butiken letandes efter tights i större storlekar och tröjor i mindre åt henne. Svetten rinner och fötterna värker. Efter fem timmar och alla klädkedjor avverkade åkte vi hem, dottern är så fullastad med fynd att hon behöver bärhjälp. I bussen hem tittar hon på alla kassarna och upptäcker antagligen att alla är hennes..

-Men mamma, att du inte passar på och handlar nånting du också när du nu har chansen?!

Jaa, vad svarar man? Nästa gång ska jag åka själv.....