Om husmorslycka

Nu är det bara att inse att det är kört. Björkarna låter mig inte ens för en sekund leva i illusionen att de skulle kunna tänkas vara gröna åtminstone en vecka till, nej, nu  singlar gula löv i stora drösar ner på min veranda och borta vid sjön är det brunt och gult i stora sjok. Jag kommer på mig med att nästan längta efter en rejäl frostnatt så att åtminstone det kan bli lite rött och orange bland det bruna, det kan inte hjälpas att luktärtorna åker...

Annars är jag ju en höstmänniska. Sommar kan vara rätt stressande, så mycket gräs som ska klippas, så många bad som ska badas, så mycket fläskkarré som måste grillas. Alla ska umgås hela tiden för det är ju så enkelt på sommaren och sen flänger man med mat och porslin upp och ner i steniga trappor och på hala gräsmattor för att duka i utemöbeln där man får slåss med mygg och broms..  Och sen är det så ljust att det är svårt att sova både för människa och katt.

Nej då är hösten bättre. November, när allt lugnat ner sig, alla åkrar är plöjda, alla löv har rasat ner och förhoppningsvis krattats undan, alla färger är matt bruna eller stilla grå,landskapet ligger liksom och softar inför vintervilan... Inget mer att göra i trädgårn utan lediga stunder kan tillbringas med brasa i kaminen och en bra stickning utan att man får dåligt samvete....


I köket puttrar äppelmos i stora grytan, jag har kommit på att om man lägger i en halv vaniljstång så kan man minska rejält på sockret. Bänken är full med glasburkar som ska fyllas. Ekorren i mig myser, det är en stilla husmorslycka att ha förråden fulla med burkar och flaskor av alla slag. Nån väldigt ursprunglig del av mig tror att vi kommer att klara vintern mycket bättre om det står minst 8 kg hallonsylt i frysen...

Lika är det med svamp. I år står höstkantarellerna som spön i backen och trots att jag egentligen är ute  med bästa skogskompisen för att motionera så går det ju inte att kliva över ett bra svampställe. Vi skulle kunna försörja en hel förort med svampomelett i en månad på det som redan finns i frysen men det hindrar inte att man ändå står på näsan i mossan så fort man ser svampen breda ut sig. Tillslut suckade skogskompisen högljutt för var gång hon såg mig vika mig som en fällkniv och för att inte bli ovänner försökte jag att inte se svampställena vi gick förbi. Det gick riktigt bra när jag tog på mig solglasögonen. Vinglig blev jag visserligen eftersom jag inte såg stock och sten i min väg. Dessutom måste det ha sett lite underligt ut, eftersom det var mulet och duggregn..

Om höst-ångest

Det är lördagskväll och det är segt som attan...... Sjömannen är borta och jobbar, Lilla Prinsessan har dragit sig tillbaka till sin vindskupa och på dumburken är det nån slags Janne Halldoff-revival. Frid över hans minne men särskilt rolig har han aldrig varit. På de andra kanalerna är det bara häv-ihjäl-filmer och bredbandet är segare än vanligt så det är meningslöst att sitta och slösurfa...... I nåt slags hjärnsläpp fick jag för mig att jag skulle dra in på kalorierna så  det finns inte ens popcorn hemma och i kylskåpet finns bara mjölk och ägg och en massa olika senapssorter som jag inte längre minns varför jag överhuvudtaget köpte, jag som inte är särskilt förtjust i senap.... Lite snorig är jag också, om jag känner efter riktigt ordentligt.....

Trååååkigt med andra ord. Böckerna jag köpte på rea igår läste jag ut i natt när jag inte kunde sova och alla veckotidningar kan jag utantill vid det här laget. Huset skulle behöva städas och disken diskas men det är ju inte direkt vad man menar med hålligång på helgen, dessutom är det ju bra att ha nåt att göra i morgon också..... Å andra sidan är jag bortbjuden på kaffe på eftermiddan så städningen kanske kan vänta nån dag till, grejorna lär ju knappast försvinna under tiden.....

Inser att jag nog har lite höst-ångest. Ett träd där borta vid sjön har gått över till helrött bladverk och björkarna ute på gärdet skiftar helt klart i gult, det känns INTE bra. Det är inte längre självklart att det ska finnas tio nya mogna tomater och en gurka i växthuset varje dag. Poolen är tömd och rensad för säsongen och jag har precis insett att det är dags att plocka ihop alla tältgrejor som fortfarande ligger i högar i gästhuset. Jag, som hade hoppats på åtminstone en liten helg till på nån liten camping, får nog lov att inse att det är lite sent på säsongen, de campingar som har öppet i september är lätt räknade. Det finns säkert vettiga skäl till det. Som kyla, till exempel...

Det är väl nu det är dags att dra sig tillbaka och inventera förråden. Gå igenom lagret av nötter och rötter, kasta om veden och dra björnskinnet för grottöppningen. Sitta framför brasan och tälja tandpetare och ljuga ihop historier medan man väntar på fimbulvintern. Inte göra nåt mer arbetsamt än att klappa katten...

Om missad sommar

Den här sommaren blev inte alls som jag tänkt mig. Nu är det ju i och för sig sällan som somrar blir det, så där som man tänker sig dem i februari när mörkret är kompakt och snön ligger djup. Oftast drabbas man av mer mygg, fästingar, regnväder och friska vindar än man någonsin kunde föreställa sig där i vintermörkret och de där ljumma ljusa grillkvällarna man fantiserade om brukar istället bytas ut mot häckande framför tvn eftersom det är +10 ute och blåser halv storm. I år blev det sängläge i 10 dar med en osedvanligt oaptitlig virusvariant och sedan en låååång och rätt trälig konvalescens som ännu inte helt släppt taget om kropp och själ.

Midsommarafton tillbringades i sängen, liksom kvällen vi var bjudna till bästa vännen på grillparty. Födelsedagen drunknade i snor och andra otrevligheter, ingen bakade tårta för ingen hade smaksinnet i behåll och det var tur att ingen hade köpt några presenter för jag hade nog inte ens haft kraft att knyta upp det minsta lilla paketsnöre, ni vet den där trevliga sorten som sitter på små, små paket från stadens guldsmeder.... Tråkigt hade vi och synd var det om oss..... Och när vi sen, på klena ben, stapplade upp ur loppsoffan så var det allra frächaste gröna utblommat, förväxt och lite bedagat i kanten.

Det känns som om en stor del av sommaren bara försvann ut i rymden. Jag har kämpat tappert att försöka hitta tillbaka till försommarkänslan, jag har legat på badstränder och sprungit på loppisar, jag har syltat och saftat, jag har sökt mig till fjärran utmarker som Strängnäs och Bollnäs, jag har sovit i tält och korsat världshaven på Ålandsfärjan men vad jag än har ägnat mig åt så är det nåt som saknas, det är lite för mörkt lite för tidigt om kvällarna, det luktar lite svamp och röta om nätterna, det är lite för dimmigt om morgnarna för att man ska kunna låtsas att det är i mitten av juni...

Blåst på konfekten alltså. Nu dalar gula löv ur mina björkar, kanske inte enbart beroende på annalkande höst utan mera på att de fått kämpa bra mot torkan i min torra backe till tomt. Men ändå.... Rabatterna är öken, allt har blommat över och bara självsådda solrosor blommar med nån större iver. Katten kommer inte ens in med några fästingar längre, tänk att man till och med kan sakna sånt.... Då är det riktigt illa.

Ja, ja. Man får se till att hitta ljuspunkter. En sån bor i en annan stad långt söderut och är farmors egen lilla Gullstrumpa! En hel helg har farmor och farfar fått rå om henne alldeles själva medan mamma och pappa for på bröllop i Köpenhamn och det var två dagar som gick alldels för fort, kan jag säga! Vi har kokat flodhästsoppa på dockspisen, byggt lastbilar under matbordet av en skokartong och läst Pippi-långstrumpboken 50 gånger, när vi inte kravlade omkring på "hopptotten", en jättestor uppblåst hoppkudde som Kalmar kommun klokt nog lagt i lekparken. Men Gullstrumpa tyckte farmor var dålig på att hoppa. "Du är så jättegammal! Inte hoppa mera! Du går sönder!" Man tackar.......

Om matslarv

Förra veckan var det så kallt att batterierna i min våg frös och det enda som stod på displayen när jag skulle göra min sedvanliga måndagsvägning var "E26" Det kändes inte ens som ett BMI-värde... Denna vecka är det lite varmare och glad i hågen kunde jag konstatera att det försvunnit 1,2 kg på två veckor. Inget strålande resultat men man får vara glad åt det lilla. Det hade lika gärna kunnat ha dragit iväg åt andra hållet.

Jag glömmer nämligen hela tiden bort att jag bantar. Inte så länge jag är hemma och traskar mellan köket och braskaminen. I kylskåpet står bara magra saker, tråkiga och rätt oaptitliga grejor som inte lockar till någon som helst överkonsumtion. Om det blir någon sorts orgier så blir det på kiwi eller apelsiner, såna där naveldito med tjocka, tjocka skal... Nej, mitt problem börjar så fort jag går utanför dörren. Att åka till stan och göra "att-göra-listan" är livsfarligt. Apoteket - plåster, deodorant, eksemsalva och en sån där måltidsbar, alltid bra att ha i handväskan, oj dit hann den inte... Inredningsbutiken för att köpa några såna där riktigt tjocka ljus, å titta de har handgjord konfekt oj hoppsan där hamnade den också bland ljusen jag skulle ha. Och sen tandläkarn fast det är inte förrän om en timme och då kan man ju ta en liten latte på nåt fik under tiden oj hoppsan en jättelatte och en semla för det är ju bara påsk en gång om året och så en kanelkrans att ta hem eftersom de såg så goda ut när de precis gick förbi med plåten.... Och inte ett hål hos tandläkaren, gud så skönt, ett äpple från Pressbyrån kanske att fira med? Jaså, en Snickers...

Och under hela denna förmiddag slog det mig inte en endaste liten gång att allt jag stoppade i mig skulle kaloriberäknas och bokföras. Totalt bortglömt, hjärnsläppt, fanns inte på kartan. Däremot inser jag när jag nu sitter och försöker tänka hur många gram en semla kan väga (den var bautastor! Och skitgod!) att om jag ska motionera av alla dessa små kalorier så får jag förmodligen gå till Haparanda. Och det i rask takt!

Det var i alla fall ingen konst att avstå från lunchen idag. Förstår inte det, jag var inte det minsta hungrig....

Om alldeles för mycket minus

Det är så kallt att det smäller i husknutarna om nätterna.

-32 halv fyra på morgonen, jag vaknade av att jag frös och tasssade upp och la på en extra brasa i braskaminen. Natt efter natt har vi kallast i Svealand enligt SMHI, det känns som ett rekord jag kan vara utan. Fullmånen lyser klart och iskallt, norrskenet flammar borta över horisonten och jag kommer på mig med att sakna den där ugglekillen som för bara några veckor sen satt i björken framför verandan och retade gallfeber på mig med sitt envisa hoande. På morgonen när jag ska iväg låter gamla Volvon som en KOL-patient i sitt sista stadium. Men den startar, segt och omständigt, cylinder för cylinder. Tre dörrar + bakluckan är fastfrusna och vägrar öppna sig så det man ska göra i denna bil för man göra via förarsätet men den går och den tuggar sig snällt fram på oplogade vägar som om den hade fyrhjulsdrift. Jag känner en djup ömhet för den, så lite omsorg och ändå ger den så mycket tillbaka. Som en gammal ardenner som är glad för minsta hötapp....jag lovar mig själv att till våren ska det äntligen bli av att lämna in den på den där 16000-milaservicen som vi skulle ha gjort för 4000 mil sen....

Just nu är jag så less på alla kläder att jag inte vill gå ut alls.Minsta gläntande på ytterdörren kräver yllesockor, dunjacka och tjocka vantar. Tröttsamt eftersom vårt boende är utspritt på två hus och toa, dusch och tvättstuga finns i ett tredje.... Att jag dessutom alltid glömmer huvudorsaken till varför jag gick ut och därför oftast kommer in igen med oförättat ärende gör inte saken bättre. Sockorna åker på och av, på och av. Katten springer ut och sen hoppar han på tre ben tills nån släpper in honom igen. Efter tre minuter har han glömt hur kallt det var och fattar inte varför han ska behöva vara inne..... Större delen av dagen ligger han nerborrad i fårskinnsfällen i utdragssoffan och snarkar högljutt medan han drömmer om fiskbullar...

Men det finns glädjeämnen också. Långa, lata förmiddagar med goda vänner och mängder av kaffe. Gnistrande morgnar när mina massiva björkar ståtar med ett överdrag av miljontals små safirer och diamanter. Allt gnistrar och glittrar... Domherrar i hasseln, runda som bollar och med ett svagt silverflöjtande lockläte trots kylan. Krukväxterna i sovrumsfönstret som, lurade av ljuset, tror att det är vår och sträcker späda ljusgröna skott trots att jag inte idats plantera om dem i år heller....

Om vintertristess och vårlängtan

Det går tungt nu. Positivt tänkande känns som ett hån. Glaset är inte halvfullt längre, det är halvtomt. Solen lyser inte bakom molnen och skulle den ändå lysa så kan man ge sig f-n på att högtrycket gör att det blir - 20 grader eller därunder. Snön som bitvis hade smält undan och visat lite av den mark som varit gömd sen i början av november har återigen lagt sig i tjocka drivor överallt där jag vill gå eller vara, sjömannen flänger runt uppe i Bottenviken på sin isbrytare sedan veckor tillbaka, alla i omgivningen är mer eller mindre sjuka och kassan är tom....

Jag känner att jag mer och mer trampar ner mig i gnäll-träsket. Katten är lika sur, ligger nerborrad i fårskinnsfällen i soffan och vill INTE gå ut. Ett tag kunde han faktiskt återerövra sina gamla jaktmarker genom att gå på skaren på snön men sen kom det senaste snöfallet och begravde hela trädgården igen under nästan 40 cm nysnö. Nu är han hänvisad till de smala gångar matte emellanåt orkar skotta, inte alls lika kul... Matte är också hänvisad till gångarna, en till bilen, en till vedbon, en till tvättstugan...sen tar världen slut liksom!

Det är för halt för att gå ut och gå. Det är för kallt för att åka in till stan för att shoppa. Det är för lös snö för att åka skidor. Det går inte att baka för om man sätter på ugnen för länge så går propparna eftersom alla element går för fullt. Att städa är jag för sur för. Snöskottning är jag kräkless på! Jag såsar mest runt i raggsockor och kofta med en kaffekopp i näven och tycker synd om mig själv, längtar efter golvvärme och en dragtät ytterdörr och sen helst nån som eldar i braskaminen åt mig och sen orkar lyssna på mitt gnäll en längre stund...sjömannen till exempel....

I vissa delar av Somalia har det inte regnat under regnperioden på de senaste fem åren. Där står folk säkert och blickar hoppfullt upp mot himlen och säger; ja, men nästa gång, snart, snart, då kommer regnen! Själv står jag och blickar mot horisonten och väntar på våren. Jag inbillar mig att den kommer söderifrån, fast numera kan man ju inte vara säker på nånting.... I femtifem år har den dessutom kommit troget nångång i april, statistiken talar för att den gör det även detta år. Eller också inte. Just nu känner jag mig som somaliern som trosvisst upprepar sitt mantra; snart, snart.... samtidigt som det gnager i hjärteroten; kanman verkligen lita på det?

Om mystiska försvinnanden och teleportering

Jag borde ta lite nya bilder nu när det droppar från taken och nästan börjar lukta lite vår, men min kamera har förlagt sig och vill inte bli hittad. Och även om jag skulle ramla på den så är de uppladdningsbara batterierna också på utflykt nånstans sen några veckor tillbaka. Förmodligen ha de dragit tillsammans med kamerans anslutningssladd, min snyggaste hårsnodd och tuben med handkräm för de har också varit osynliga den senaste tiden.

Liten yta bor jag på och inte så mycket saker har jag heller och därmed tycker man ju att det inte skulle vara så stort problem att hitta saker som inte ligger där de ska men OJ! vad jag har letat! Tio stycken dvd-filmer, jag menar; hur kan de bara försvinna? En grå kjol finns bara inte i garderoben längre och inte i tvättstugan heller, var kan den rimligtvis ha hamnat? I vedbon? Eller i växthuset? Potatisskalaren som är knalligt turkos och borde lysa som en fyrbåk i bestickslådan lyser bara med sin frånvaro..... vad kan ha hänt med den? Inte ens bland potatisskalen i soptunnan fanns den, tro mig, jag har minsann stått där och bökat. Jag menar blott, vad gör man inte för en bra potatisskalare?

Så där håller det på. Saker ligger i godan ro på sina rätta platser och man går där och invaggar sig i nån sort falsk vardagstrygghet och tror att man har koll på läget och så PANG!!! så hoppar grejerna osynligt genom luften och lägger sig till ro i nån avlägsen helt otänkbar låda eller påse. Mina nyaste glasögon som försvann ganska snart efter införskaffandet hittade jag i går i fickan på en kavaj jag inte använt på flera år och som jag därför tänkte slänga. Skulle jag i min allmänna förvirring ha öppnat garderobsdörren och helt omedvetet ha stoppat glasögonen i fickan på den sista kavaj jag skulle ha kunnat tänkt att ta på mig? Skulle inte tro det. Det är nåt annat som försiggår här, någon tar sig runt i mitt hus när jag har ögonen åt annat håll och flyttar på saker, bara för att komplicera min tillvaro och djävlas i största allmänhet......

Två jättestora badlakan och en röd filt. Beskrivningen på hur man stickar tvåändsstickning (inte för att jag hade tänkt mig att göra det men det skulle kännas så tryggt att veta var den är ifall lusten skulle rinna till..), den där gröna Tupperware-skålen där bara locket finns kvar, mina strassörhängen och nagelpoleraren. Listan kan göras lång. Det finns en snabbvariant av försvinnande också, som när man skriver inköpslistan inför veckans raid på Willys och helt plötsligt sitter där med en tom hand. Pennan man nyss höll i har immaterialiserats och ofinns i högsta grad på både bord och golv. Förmodligen har den teleporterat sig till en annan dimension. Att resa sig och hämta en ny penna hjälper inte stort för under den tiden teleporterar inköpslistan sig också. Förmodligen sitter de båda sen i någon avlägsen galax och fnittrar uppsluppet åt mig som fortfarande kravlar runt under bordet och letar fåfängt.

Jag känner att jag börjar ge upp. Det går ju alltid att kompromissa. Potatis är nyttigare oskalad och olivolja fungerar bra på torra händer. Det går utmärkt att fylla en kundvagn på Willys utan inköpslista och att ingen kommer ihåg att köpa salt på flera veckor lär ju i alla fall vara bra för blodtrycket. Tillfällena att bära strass blir färre och färre som mitt liv ser ut idag och kjol kräver strumpbyxor och såna har jag aldrig några hela när jag börja rota igenom strumplådan. På det stora hela så kan man ju inta en rätt tillbakalutad ställning inför hela grejen, liksom satsa på det som (ännu!) råkar ligga där det är tänkt och en gång placerades. Frågan är bara hur länge.....

Om magsjuka och supersex

Jag åkte söderöver för att få gosa med Gullstrumpa några dagar och så blev jag magsjuk vilket inte är roligt när man är hemma och om möjligt ännu mindre roligt när man är borta. Lite gos hann det bli innan jag däckade men farmorstarmen (inte den sjuka!) är inte på långa vägar tillfredsställd och det var lite snopet att behöva boka om hemresan och ta flyget istället för tåget som ju är mitt favoritsätt att resa. Tanken var att det skulle gå lite snabbare att flyga och på så sätt gå att passa in mellan två toabesök men om man inte gillar att flyga så är det ingenting som befrämjar en god maghälsa..... I alla fall så blev jag sittande på Kalmars flygplats en god stund eftersom planet var försenat och det enda som fanns att läsa innan incheckningen var en hög gamla kvällstidningar.

Kvällspress har alltid förundrat mig. Där är inte livet nånsin enkelt och lagom, nej, på med storsmockan bara! Är det inte skattesmällar och snökanoner så är det köldchock eller el-kris. Min väninna från Luleå skrattar rått när jag berättar att snökaos här, i det resten av landet kallar för Stockholmstrakten (det gör man ju inte själv om man bor 7 mil bortanför träsket) innebär 30 cm snö som får trafiken att stå helt stilla i småstaden och att bussar, taxi och elnät säger godnatt på obestämd tid. Själv röjer hon ett par kubik snö varje morgon för att ens ta sig ut till bilen.... det är helt klart olika måttstock beroende på var man bor.

I alla fall; i den helgbilaga jag jag förstrött bläddrade igenom där jag satt och väntade på mitt bortkomna flygplan handlade det om supersex. Inte sex med Stålmannen som man kanske kunde tro utan mer, bättre, längre, större och saftigare sex med den där mannen man mer och mer började se som en vandrande plånbok istället för den sexige sängpartner han en gång i tiden var (eller utgav sig för att vara). Lösningen på problemen, tråkigheten och tristessen skulle, enligt Expressens sakkunniga vara de vanliga, ta sig tid, kela mera, köra på köksbordet och leka rollspel. Jag skulle vilja se barnbarnets föräldrar som i nuläget vacklar omkring som ett par grå zombier, hårt nerslitna av vardagsstress och sömnbrist ägna sig åt att spela Snövit och dvärgen i tvättstugan....där är det slagsmål om vem som kan snyta åt sig mest sömn så fort nån hamnar i vertikalläge. Kelandet kan också bli lite svårt eftersom 2-åringen föredrar att tillbringa nätterna i deras trivsamma säng framför ensamheten i sin egen...

Är det nånsin läge för supersex? Först var man för liten och tyckte det var bara pinsamt och äckligt när folk pussades på film, för att inte tala om allt annat man så småningom insåg hände mellan lakanen. Sen blev man äldre och läste Inge och Stens frågespalt i Expressen (nån som minns dom?) och lärde sig att man hade en klitoris (fast vi sa "klitòris" för vi fattade inte bättre) och att det var nyttigt att pilla på den för då tränade man inför de riktiga grejorna. När de riktiga grejorna sen inträffade så var det väl ingen som riktigt visste var det skulle pillas ändå trots träningen, och det mesta gick fort och var rätt bökigt eftersom det för det mesta hände nånstans där det var tänkt att man skulle göra andra saker. Och sen kunde man bli med barn eller få gonorré som var det värsta man kunde råka ut för på den tiden, så gammal är jag!

Sen blev det sex i en riktig säng och då blev det barn och sen vacklade jag själv omkring spretig och hålögd som nånting ur en monsterfilm och längtade mest efter att få sova och sen blev det barn + jobb och ännu mer sömnlängtan och sen när all barndom var över så var det gamla föräldrar som skulle tas om hand och en egen kropp som inte längre var vad den varit utan mer sliten i kanterna liksom.... Det känns som om det inte riktigt nånsin har funnits plats, tid och ork för det där ultimata supersexet.

Fast å andra sidan. Måste allt vara så super hela tiden? Störst och värst och häftigast.... Vad händer om man når opp till det där superdupiga varenda helg med hjälp av Expressens helgbilaga? Vad ska man toppa med sen? Kan man inte få vara nöjd med lite Svensonaktigt fredagspulande under påslakanet? Jag gillar god mat men jag vet inte om jag vill ha ostron och oxfilé varenda dag, det är rätt OK med pasta och köttfärssås också, det är det som gör att man orkar med att ta sig igenom ytterligare en dag av livet... Sjömannen är fortfarande rätt snygg när han kliver ur duschen, han behöver inte klä ut sig till Batman eller Stora stygga vargen för att jag ska trilla dit och vårt köksbord är rätt rangligt...

Stackars alla dem som faller för alla chock-, kris- och supermodeller i kvällstidningarna säger jag bara. Låt oss istället få vara lagom! Våga vara vardagliga och vanliga och lite rättfram så där. Ha rätten att säga; nej tack, jag är trött...men kom igen på fredag! Då jävlar! Om du diskar efter middan, förstås......

Om vintertrötthet

Nu börjar min längtan efter ett ide att bli nästan övermäktig. En varm och mörk grotta där man har lagrat mängder av nötter och rötter och kanske man har en liten brasa också och ett skinn att dra för öppningen och sen sitter man där och berättar dåliga historier för varann och sover jättemycket tills man en dag vaknar av att takdroppet nästan är störande högt och talgoxarna filar som besatta....

Men idet känns just nu som en utopi. Ogenomförbart. Inte att tänka på. Det är bara att fortsätta med tofflor och koftor, vedkånkande och vattenvaktande. Det är nämligen så även denna vinter att, trots diverse ombyggnader och omplåstringar så klarar vattenledningarna inte alltför kalla nätter utan att frysa ihop. I och för sig reder det sig någorlunda om man låter kranarna stå och strila lite men då fryser å andra sidan avloppet.... Hur man än vänder sig så har man ändan bak och i denna ända sitter att gå upp varannan timme de nätter då temperaturen dyker under tio minus, för att spola igenom systemet... och när man ändå är uppe så kan man ju alltid passa på att dra ytterligare en brasa i kaminen. Inte undra på att man är trött....

Trött såg även solen ut den morgonen och jag som, som vanligt, hade missat att det var solförmörkelse såg förundrat hur månen hade halkat omkull och lagt sig på rygg utanför sovrumsfönstret. Nu tycker jag för det mesta att världen är rätt förvirrande så där precis när jag vaknar men på detta viset brukar den inte se ut.....

Om snö på gott och ont

Att ta sig till dasset börjar bli en rätt avancerad historia... när trappen väl är skottad så får man passa sig så att inte granen vräker av en hink snö i nacken på en. Samtidigt är den ju så vacker..... och när snön väl ligger tungt på grenarna så är det inte så mycket som hamnar på trappen längre så man får väl ta det onda med det goda.

Så är det med rätt mycket här i livet, att det är sällan som det är antingen svart eller vitt. Snön är så vacker där den ligger i stora mjuka drivor över hela backen men eftersom jag inte har gått i ide utan är tvungen att ge mig ut med bilen med jämna mellanrum så är den väldigt mycket i vägen och måste skottas iväg nån annan stans och det där "nån annan stans" börjar bli svårt att uppbringa eftersom det är lika mycket snö överallt. Husen är så vackra där de ligger under stora sjok av snö men det knakar betänkligt i takkonstruktionerna och att försöka skotta tak utan att bli fullständigt dränkt av snö är en omöjlighet. Man skulle kanske kunna tänka sig att man kan glädja sig åt all gratismotion och att man slipper lägga ner stora hemska pengar på att nöta på gymmet, å andra sidan så kan man, på gymmet, oftast ha turen att få vila ögonen på någon bättre tränad ung man i aningen för små shorts, medan man under skottandet hemma bara har grannfrun i en 20 år gammal skoteroverall i synfältet.....

Små glädjeämnen i vardagen.... Det gäller att ta vara på det lilla. Nyårsaftonen blev väldigt stillsam med maken på sin isbrytare nånstans utanför Sundsvall och Lilla prinsessan i gästhuset med vänner, en mycket privat tillställning, insåg jag när jag försökte vara snäll och gå dit med rena lakan åt de som skulle sova kvar och tystnaden som uppstod när jag klev in hade kunnat skäras i skivor med slö bordskniv. Hemma själv framför tv:n, kunde ha varit hur tråkigt som helst, istället hamnade jag på Facebook som vimlade av andra ensamfirare. Vilka diskussioner! och så många härliga människor det finns därute, både kända och okända..... Drömmen om det stora glada festandet, julspektaklet med tomtar och stora kalasbord, nyårsglitter och champagne med släkt och vänner finns hos alla men det verkar ändå inte som om den är verklig för så många.... och det verkar nästan lite skamligt att inte vara inbjuden nånstans......

Men jag firade glatt med Tv, dator, en hummer och lite snöskottning emellanåt allt eftersom kvällen led. Brasa hade jag också och en liten gin och tonic till tolvslaget. En lätt panik uppstod när jag insåg att isen till drinken fanns i frysen som står i andra huset där tonårsdottern som inte ville ha mammabesök vistades.... men det hänger gott om istappar från takrännan så det fick bli naturis... Bra kvinna reder sig själv!