Om oanvända kattdass.

Det här är inte mina sibiriska vallmor, för de här växer hos min moster och de är så mycket vackrare i verkligheten än på min dåliga mobilkamerabild. Det skulle kunna ha varit mina vallmosar (heter det så?) för jag har sått stulna frön i omgångar och satt småplantor överallt där jorden är torr och lite sandig för det är så jag har fått för mig att sibirisk vallmo vill ha det. Helt fel kan det inte vara heller för de rotar sig snällt och ser riktigt lovande ett bra tag.

Jag tycker om växter som brer ut sig. Allt som glatt sprider sig, frösår sig och tar för sig är varmt välkommet i min trädgård, jag är inte sorten som ömkar klena små individer på gränsen till fel klimatzon. Sånt som måste vintertäckas eller ha väl avvägda doser illalluktande nässelvatten med jämna mellanrum för att överleva går bort, här öser jag ut hönsgödsel och Algomin på våren och sen är väl tanken att det ska bli en omgång till där borta i juli, fast då det ju så mycket annat som ska grillas, badstränder som ska besökas, tält som måste användas, ja ni vet! Oftast växer det ändå, djungelns lag har vid det laget rensat ut allt som är ömtåligt och överlevarna har alla chanser att breda ut sig.

Teoretiskt sett så borde alltså mosters vackra vallmo ha alla chanser att frodas i min trädgård. Men tyvärr så finns det ytterligare en trädgårdsmästare i denna familj och vi är inte helt överens om villkoren för samarbetet. Katten heter Pudas och är en vandringsman som en vacker dag vandrade in hos grannen. Allergi gjorde att han fick boa i en låda under grannens trapp (därav namnet; är det någon som minns Folke Pudas som låg i en låda på Sergelstorg i protest mot ett myndighetsövergrepp en gång i tiden?). När han ledsnade på lådan flyttade han in till oss.

Vi tog emot honom med glädje. Vi behövde nån som rensade upp i musbestånden, Pudde behövde en soffa inomhus och en säkrad tillgång på Pussi-bullar. En lugn och städad kille, med lite sävlig attityd till livet trodde vi, tills han upptäckte-----rabatterna____!

Pudde måste ha haft en mullvad nånstans bakåt i släkten. Eller sork kanske. Han gräver nämligen med en frenesi jag aldrig sett hos en katt. Han är stor och stark och den styvaste lera är inget problem men han föredrar förstås mer lättbearbetade material, som de rabatter där jag just spritt kompost eller lagt på dyr planteringsjord från Blomsterlandet. Långa tag med framtassarna gör djupa hål och upp åker krokuslökarna, sandliljan och de stockrosfrön som grott sen i höstas. Den uppgrävda jorden bildar en stor hög där avbrutna perenner och diverse lökar sticker fram medan Pudde noga inspekterar sitt verk -- snygg grop, hade nog blivit ett bra dass!-- innan han vänder om och börjar kara ner jord i sin nyssgrävda grop. Tyvärr inte den jord han just grävt upp, för det finns ju gott om det, matte har just hällt ut en ny säck precis här. Och där ryker mina vallmoplantor tillsammans med en penstemon och några aftonstjärnor.

Tre minuter senare har han glatt kastat sig in i arbetet med en ny grop. Ibland är det svårt att se var han varit eftersom han, som sagt, täcker igen med samma frenesi. Det är först när saker och ting börjar sloka eftersom de saknar rötter, eller när andra plantor helt spårlöst försvinner eller helt plötsligt sitter 30 cm längre till vänster som man förstått vilken mäster som varit i farten. Och den stora frågan är: varför? Om han hade använt sina gropar för trängande behov så hade jag förstått men det här verkar handla om nåt annat behov.

Ja, ja. En och annan mus piper nu i sin himmel och Pudde har ett sätt att sitta mitt på golvet och spinna högt som är rätt hemtrevligt. Man får väl ta det onda med det goda. När jag jobbar i trädgårn är han alltid med, antingen uppflugen på ryggen på mig om jag ligger på alla fyra, eller så ligger han oftast just där man hade tänkt sätta ner spaden. Häromdagen rensade vi bort Vadstena-mynta som fullständigt hade tagit över en rabatt-hörna (okej, jag backar lite på det där att jag gillar allt som sprider i kring sig, även jag har gränser...). Jag hackade och rev bland stjälkar och rötter och Pudde klev omkring i högarna av mynta och var i vägen i största allmänhet på katters vis. I min enfald tänkte jag att han kanske kunde hjälpa till att luckra lite bland mynt rötterna så jag tog tag i en tass och gjorde lite grävrörelser. Och jadå! han fattade direkt och började krafsa frenetiskt bland alla rötter. Länge och ordentligt! Jag var nästan lite stolt..ända tills kattskrället satte sig ner i sin nygjorda grop och ...gjorde stort.... Tack och lov att myntan doftar som den gör....

En trött trädgårdsmästare behöver sin skönhetssömn. Kanske drömma om nya, fina gropar?

Trötta blev säkert också den heliga Birgittas små systrar, där i Vadstena, på denna mynta som så frenetiskt försöker uppfylla jorden. Jag kan tänka mig deras aftonböner... "Käre Herre, tack för att du skapat allt som växer och gror och tack för att du låter detta gröna uppfylla vår örtagård, men i vår enfald undrar vi nu: måste denna mynta gro så oerhört? Precis överallt? Vi ville ju så gärna ha plats för några morötter också?"

Kvälls-tänk

Min allra första akleja för året! Visserligen inklämd i ett söderläge mellan utedasset ooch vedbon och där en trasig påse Algomin stått och läckt mumma hela vintern, men i alla fall! Det är ju det jag säger; man skulle inte sova alls den här tiden för det är nu allt händer. Och det är nu man har den där allra största längtan efter grönt och skönt, sen blir det högsommar och lite bränt i kanten och avskavt och allt möjligt blommar huller om buller....Nej, det är bara nu som allt är så där illgrönt och krispigt och nyfräscht, det gäller att vara med...

Ikväll har jag inte tänt taklamporna utan bara några ljuslyktor. När jag var barn och var hos farmor så kurade vi skymning, dvs man tände inte lyset förrän det var alldeles beckmörkt, förmodligen för att spara på fotogen/el. Sen blev det ocså förstås en stund när en husmor kunde sätta sig ner med händerna i knät utan att ha dåligt samvete för att hon inte gjorde nåt nyttigt där i skumrasket. Jag minns det som lite magiskt, alla vuxna som satt stilla runt köksbordet, ingen TV eller radio, inga hetsiga diskussioner. Det var en stund som automatiskt blev stilla och nära. Idag försöker jag kura lite själv ibland, stänger av allt som susar och brusar runt omkring, tänder ett ljus och sitter med tekoppen och försöker tömma huvudet på illvilliga tankar. Ibland måste man det för att de goda ska få plats....

Just nu har jag gott om goda tankar. Den första aklejan, ja visst! men också att lilla prinsessan blivit stor och skaffat pojkvän. Det var kanske på tiden, hon är 17 år och har envist hävdat att hon väntat på den rätte....och så visade det sig att han var precis just den rätte...och värd att vänta på. Eftersom han bor en bra bit bort så ses de bara på helgerna och då bor de hos varann. Den här helgen har han varit här och han är så himla go! Gör hon nånsin slut så adopterar jag honom!

Det finns många saker som man kanske kan se som ett kvitto på att man lyckats i livet, som pengar på banken, fina hus, stora båtar och sånt. Men just nu, när jag sitter här i det tilltagande mörkret, kan jag inte tänka på annat än att min rikedom i livet är att jag har min sjöman och sen två så fantastiskt fina ungar. Att de sen har hittat respektive som känns som om de också skulle vara mina egna gör inte saken sämre. Min svärdotter är också en fantastisk kvinna, stark och klok och vacker! Och lilla Gullstrumpa sen! Jag kan bli alldeles gråtmild bara jag tänker på henne.....inte undra på att jag känner mig rik!


Eftesom jag tycker att tjejer behöver lite "klös" om de ska lyckas ta sig fram här i livet så blev det en leoparddress till Gullstrumpa. Nog är det så att allt klär en skönhet?

I dag är kroppen tung och ovillig efter att ha burit växthusglas hela dagen igår. Det är som det brukar, när det ska bäras och kånkas (eller oftast när katastrofer inträffar!) så infaller det alltid under de månader på året då kära maken, hädanefter kallad sjömannen, vistas på sin båt. Utan tillgänglig sjöman så får den hemmavarande makan bära.

Med växthuset förhöll det sig såhär: Om man är trädgårdintresserad så vill man ju odla. Om man odlar vill man ju att det ska växa. Om det ska växa så är det bra att åtminstone starta odlandet i ett växthus. Såna finns det fina i kataloger och på nätet, stora och fina, för man vill ju gärna kunna odla mycket....och sen är det ju trevligt om man kan få rum med ett bord och en stol så att man kan sätta sig ner och ta en kopp kaffe när man blivit trött av allt odlande....gärna två stolar så att man kan bjuda bästa grannen också....ett badkar som blivit över kan man ju också ställa in där så har man ett minispa...då måste det vara ett rejält växthus på 14 m2 minst...

I katalogen stod växthuset så gnistrande vackert inramat av grönska både på insidan och utsidan. I verkligheten så kom en lastbil och lastade av ett ton säkerhetglas och ett plockepinn av aluminiumpinnar på vår infart. Detta skedde för snart två år sen. Sjömannen (som för en gång skull var i land) bar iväg glaset till en ungefärlig position för det färdiga växthuset. Det blev en jättehög bara av byggmaterialet.

Det var bara att börja gräva hål och gjuta några plintar att fästa sockeln i, en baggis egentligen. Men dagarna gick utan att spaden kom i jorden och högen av glas och metall låg där den låg. Den var ju rätt hög. Skymde liksom utsikten över ängarna i vår vackra dalgång. Det färdiga huset skulle bli ännu högre...kanske platsen inte var den riktigt rätta.....

Ett annat hörn av tomten skulle kanske fungera bättre? Problemet var att den nya platsen inramades av säkert 10 enorma aspar som förutom att de skymde solen också stod lite osäkert och svajade på en bergsklack. För att de inte skulle kunna lägga sig tvärs över växthuset vid första höststormen så tog sjömannen fram motorsågen och kapade ner allihop. Sen var han ju tvungen att ta hand om veden, hugga och trava och lägga i vedbon och allt som hör därtill. Sen var den sommarn slut.

Nästa vår började vi gräva gropar för plintarna. Medan vi höll på med det kom vi underfund med att vi bara stod och jobbade i sol fram till lunch. Efter lunchen försvann vårsolen bakom husen och ett kallt snåldrag letade sig nerför bergsklacken till den lilla äng där vi höll till. Jag såg framför mig hur mina tomatplantor skulle förtvina och dö i kallraset och bestämde mig för att detta inte var den rätta placeringen heller.

Sen dess har vi vankat runt tomten med tumstocken i hand och mätt och funderat och vridit och vänt på detta växthus. Där är det för nära vägen (minispat!), där blir det för nära huset, där är det för skuggigt (tomaterna), där är det för ojämnt, där blir det inget snyggt, där står det i vägen....Följden har blivit att glashögen blev liggande, vackert övervuxen av åkervinda och lupiner. Och jag har gått omkring och mest varit irriterad, på sjömannen som inte är hemma och sätter upp det, på tomten som är så kuperad att det är svårt att hitta ett bra ställe att sätta upp det på och på mig själv som inte tänker mig för utan (som vanligt) bara rusar åstad och köper!

Men nu är det slut på att gå och reta upp mig. Bästa grannen har inget växthus och deras tomt är jättestor och faktiskt slät både här och där, perfekt att sätta upp ett jättesnyggt 14 m2 stort växthus på! Efter lite diskuterande kom vi överens och nu är hela härligheten ivägkörd upp för backen till dem.

Jag inbillar mig att sjömannen kommer att känna en stor befrielse när han kommer hem. Tomaterna står ute i ett provisorium av elrör och byggplast, det fungerar hur bra som helst. Bästa grannen har lovat att fixa en fikahörna i sitt nya växthus, med två stolar...kanske kan jag övertala henne att sätta in ett badkar också! Själv funderar jag på ett sånt där lite mer permanent partytältsliknande tak vid uteplatsen. Jysk har ett riktigt snyggt.....om man gräver några gropar och gjuter några plintar så lär det ju stå stadigt sen....


En som gärna hjälper till och gräver, fast inte alltid där matte tänkt sig, är Bibbi. Hon är en blandning av New Foundland/Border Collie/ Rottweiler och Golden Retriever. Snacka om rondellhund....

Vårstök i stillhet

Om man har blogg så antar jag att det förväntas att man är en duktig flicka och skriver flitigt. Tyvärr är flitig det minsta jag är numera. Inte på nåt. Oflitig, hade antagligen Sven Nordströms Findus-katt sagt. Min katt tycker att det är rätt bra. Oflitig innebär att matte ofta sätter sig rakt ner, på närmsta sten eller stubbe och sen bara sitter där och glor. Sånt gillar man om man är katt, folk som bara sitter och glor kan man stryka fulla med kattdoft så att de luktar hemtrevligt och sen kan man klättra på dom. Folk som far och flänger med spadar och krattor är inte riktigt lika pålitliga.


Jag har svårt för att fara och flänga numera. Allra svårast är det just nu, när allt knoppas och spricker och vecklar ut sig och skenar iväg. Det känns som om det vore farligt att ens blinka, tänk om man missar nåt? Alla gullvivorna slog ut i natt medan jag satt inne och svor över månen, vilken tur att jag kunde vara med i slutfasen i morse. Och kungsängsliljorna som snällt förökar sig på min äng, tänk att en blomma kan vara rutig! Och att jag får vara med när den går från att ha sett ut som ett fågelägg i knoppen till att bli denna --lampskärm?


Det skulle vara lag på att alla människor fick vara lediga på våren. Låt alla som vacklar på utbrändhetens knivsegg få sitta på en veranda med avstängd mobil och en katt i knät, och lyssna på en björk som slår ut. Eller sitta framför en humleplanta och faktiskt kunna följa hur den tar sig upp för dassväggen, centimeter för centimeter. På en dag kan det bli nästan 2 decimeter när solen ligger på!

Tulpaner är också bra för själen. Alla dessa lökar som man nästan maniskt handlar på hösten och petar ner varhelst man hittar jord som det går att gräva i, och sen glömmer bort var man satte...visst är det läckert när de sen sticker upp här och där och i färgkombinationer som man inte trodde existerade? Konstiga knoppar som kommer upp mitt i andra plantor som kanske hade vissnat ner när man gick där med sitt lökjärn, vad minns jag?! Till och med ogräs som Gultörel blir så himkla läckert ihop med röda tulpaner, jättebra, så slipper man rensa bort det!





Nej, en klok vän sa en gång att en trädgård är ingen fotbollsplan som man springer över, det ska vara en lustgård, något som skänker lust och glädje istället för att bli ytterligare ett av dessa måsten som det är så lätt att plocka in i dagsschemat. Papegojtulpanerna som sitter inne i Riddarsporren får sitta kvar trots att de knappt syns, men det är där de trivs, överallt annars går de ut sig. Istället för att gräva om och tro att man kan och vet bättre så blir det oftast bäst om skaer och ting får leva och växa därdet själv valt.....

Så istället sätter jag och katten mig på verandan och dricker te i min nya teservis, från Indiska. Riktigt söt, tycker jag!

Det tänker bli en sån där natt igen....Inte riktigt fullmåne men nästan räcker numera för att det ska pirra obehagligt i gumm-kroppen. Det känns, på långt håll att i natt ska det snurras och vridas, lakanen ska förvandlas till grusiga trasor som kliar och sticks, katten ska snarka osedvanligt högt och till råga på allt ska måndj--veln lysa rätt in genom sovrumsfönstret och i min fattigdom och elände har jag ingen rullgardin!

Klockan är 1.00 och än har jag inte känt den minsta lust att gå och lägga mig. Sitter och slösurfar på datorn med ena ögat och tittar på en ännu inte så fet Elvis som kör Las Vegas show på TCM med det andra (ögat alltså). Lite konstigt det där att man kan sitta och titta på folk som inte längre lever, tänker jag, finns man på film så tar det ju aldrig slut och alla kan sitta där i all evighet och diskutera ens tillkortakommanden. Nu har jag ju aldrig stått på scen i LasVegas men förmodligen finns jag med på en och annan skakig videofilm. Skulle hellre försvinna in i glömskan, känner jag, nåt slags rosa skimmer skulle kunna lägga sig över mina dagar och folk skulle kunna sitta där och minnas lite vagt - var hon inte rätt snäll? och rätt rolig när hon fick lite i sig? Óch den där rabarberkakan hon gjorde, var det nån som tänkte på att ta receptet?

Nu snarkar hunden också. Det blir rätt påtagligt när man bor trångt som vi gör. Undrar om man kan sätta sån där nästejp på djur? Elvis torkar svett på en frottéhandduk och kastar ut den i publiken. Undrar hur många insvettade frottehandukar som ligger kvar, inlåsta i skåpen i USA än idag? Nog är det konstigt att det som är ohygieniskt i mitt badrum är en trofé i ett amerikanskt vitrinskåp? Säkert värt massor av hemska pengar?

Minnen som man måste knyta till nåt slags föremål kan väl inte vara så mycket värda, tänkte jag när vi flyttade från stort hus till litet och så åkte alla gamla grejor från tidigare epoker i livet ut. Fotoalbumen rensade jag på alla bilder som inte påminde om roliga tider eller människor som jag tyckt om. Det blev bara två album kvar....eftersom jag sällan kommit ihåg att använda kameran när det varit som roligast....Musik jag inte lyssnade på, böcker jag aldrig skulle läsa om, handarbeten jag tappat tråden i, krukväxter som definitivt önskat att destått i nån annans fönster.....och inte en grej av det jag slängt iväg, skänkt bort eller sålt har jag saknat en sekund! Det enda som grämer mig att jag inte rensat ut tidigare...

Men lite ekorre är jag ändå, just nu samlar jag på bilder av Gullstrumpa som har hunnit bli 4 månader och ser ut så här när hon är på picknick i parken!

Om att bo i dockskåp...

Vi bor två vuxna och en tonåring på 32 m2. Helt frivilligt, försöker jag förklara för Bästa Vännens barn som tycker så synd om mig. "Du som är så gammal, måste ju ha massor med pengar" säger hon snusförnumstigt när hon sitter i min soffa och äter upp mina sista hallongrottor. "Då måste du ju kunna köpa större hus. Jag tycker inte att du som är så gammal ska bo i ett dockskåp!"

Ack ja....När jag var 5 1/2 var det min största önskan att bo i dockskåpet. Men det är inte därför vi har valt att leva och bo som vi gör. Huset är nämligen inte bara litet, det har också en standard som säkert var helt tiptop för en sommarstuga på 50-talet men som idag antagligen inte anses beboeligt eftersom skattemyndigheterna har 0-taxerat byggnaderna på tomten.....

Huset vi bor i är alltså från början ett mycket litet torp, som på 50 -talet byggdes ut och till i små , försiktiga portioner. Mycket vilja och lite pengar gjorde att kvaliten på bygget inte är den bästa, masonit och sågspånsfyllning är hållbart men inte särskilt väl isolerande. Men det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. När golvdraget får dammråttorna att sväva över golvet och samla sig utmed ena väggen så tycker vi att vi nästan har centraldammsugare. Och det är ju så mysigt att elda....Katten har så roligt med mössen under diskbänken och krukväxterna trivs ju när det är svalt i fönstren?

Litet, som sagt var, och inte särskilt ombonat. Så varför väljer man då att leva på detta viset? Jag försöker förklara för kakmonstret i min soffa att alla kanske inte vill leva på samma sätt. En del av oss vaknar upp en morgon och inser att vi sitter fast i ett ekorrhjul som bara snurrar fortare och fortare, där boendet stod för mer än halva inkomsten och på så sätt effektivt blockerade en massa saker som vi ville göra men som vi inte hade råd med. Om man inte tycker om att städa så varför lever man på 175 m2 där varje våning tog minst en dag att få någorlunda presentabel? Och vilken längtan i sig själv är det man tystar när man byter kök, knökar in en ännu större jacuzzi eller kaklar om badrummet vart femte år?

Mitt dockskåp är så himla lagom. Vi kom fram till att man behöver någonstans att äta och att laga maten, någonstans att umgås och att sova. Vi har faktiskt tre rum (!) och kök, även om de är mikroskopiska, och en storstädning av hela hemmet tar 30 minuter. Förvaringsmöjligheterna är minimala, vilket gjorde att vi blev tvungna att göra en ordentlig utrensning och idag har jag precis bara vad jag verkligen behöver, och jag vet oftast precis var sakerna finns. Toa och dusch finns i en friggebod på tomten, ändå är det färre steg dit idag än vad vi hade i vårt gamla hus....Vi försöker underhålla så att inget rasar ihop men mer är det inte....

Tonåringen är 17 år och blir knappast kvar hemma så länge till. Maken jobbar på sin båt och är hemma en månad i taget och sen borta lika länge. Snart bor jag själv under en stor del av året, då känns det skönt med ett hus där dimensionerna är sådana att jag själv klarar att ta mig upp på taket om nåt blåser ner. "Matrummet" var tapetserat med en fruktansvärd väv från 70-talet som inte längre satt kvar på väggen utan hjälp av häftstift, så där blev det en omtapetsering. Det gick åt hela två rullar....

Nu börjar det sina i kakburken och jag märker att tösens intresse är på upphällningen. Att vi inte har en krona i lån nånstans och att elräkningarna numera är så små att man kan blanda ihop dem med tv-licensen går henne spårlöst förbi. Vi bestämmer oss för att sluta fika och gå ut med hunden i stället. På väg ut genom det kombinerade köket/hallen (3 m2!) blänger hon på min två-plattors bänkspis medan hon tar på sig jackan.

"Om du inte bodde i ett dockskåp så kunde du ha en större spis! Då kunde du i alla fall baka kakor så att det räckte ordentligt!"

Om man sitter länge bland lupiner blir man sömnig. Kanske de som inte syns ville att lupinerna skulle få ta över hela tomten? Kanske också gamla torp blir trötta och vill sova bland lupinerna?

Natt-tankar

Satt uppe i natt, för jag kunde inte sova. Ni vet, så där när sängen blir för smulig, under täcket är det för varmt och sparkar man av sig så blir det för kallt, hunden snarkar och dessutom kliar det precis överallt.....då är det bara att ge upp och gå upp och sätta sig vid matrumsbordet med ett korsord och en bit sockerkaka.

En sån natt var det i natt. När klockan var tre var jag fortfarande klarvaken så jag gick upp och tände en brasa i Roslagsspisen, hämtade mjölk och kaka och det halvfärdiga korsordet. Maken har precis farit tillbaka till jobbet på båten och blir borta en månad och även om det är trist så tycker jag om mina ensamma nätter, om inte annat så för att jag kan gå upp och stöka på småtimmarna utan att vara rädd för att störa. Det är lätt att man gör det annars om man, som vi bor på liten yta. För det är ju inte bara jag som är uppe, hunden och katten vädrar båda sockerkaka och svansar runt bordet för att få vara med och dela.

Och vad tänkte jag på då, där i nattmörkret? Jo, jag började fundera på vad det är som gör att en del människor lever med sina hus, och dess innehåll i lugnan ro och tillförsikt, medans andra (som vi då) ständigt råkar ut för katastrofer av olika storlek och slag. Förra veckan hade vi en läckande varmvattenberedare (2,5 år gammal, garantin hade just gått ut), katastrofen i friggeboden med vår skenande vattenanläggning (indragen för 3 år sen av behörig rörmokare) och punktering på bilen (andra gången i år). I går hade automatsäkringen för frysen slagit av, så där flöt kotletterna omkring, idag fungerar den som den ska igen... Äntligen fick vi vår nya soptunna som sopgubbarna tydligen ställt precis i vägkanten så den fick en kyss av snösvängen och ser numera inte riktigt ut som den borde........

Vi har inte skaffat nån båt, trots stort intresse, för den skulle säkert sjunka. Vi brukar inte lägga pengar på utlandsresor för vi blir alltid sjuka, redan hemma så att vi inte kommer iväg. Lånar jag numera ut bra böcker så får jag aldrig tillbaka dom. Sätter jag ett äppelträd så äter haren upp det, planterar jag en ros så kommer sorken.

Tomten vi bor på är mitt gamla barndomsland. Här har två tidigare generationer av släkten hållit till och det var en god och lycklig plats att vara på. I femtio år var alla här så mycket och ofta de kunde och stökade med trädgård och hus. Sen blev det andra tider, de äldre blev sjuka och dog och vi yngre hade inte tid på samma sätt, då. Hela backen hamnade i malpåse och sov en törnrosasömn under 20 år där vi bara nödtorftigt underhöll husen så att de inte skulle rasa ihop. Så, för 3 år sen, sålde vi vårt hus i stan och flyttade hit permanent, borrade brunn och drog in vatten, grävde avlopp, drog ny el och tele och rustade varsamt upp husen så att de blev beboeliga.

Ibland tänker jag att vi har vänt på en sten för mycket. Nånting kanske hade behövt få vara ifred och få fortsätta att sova. Vem vet vem som flyttar in i en trädgård som får leva sitt eget liv i så många år? Har vi förargat någon vätte eller nåt annat väsen som tycker att vi stör, trots att vi är så försiktiga i allt vi gör? Den här marken har varit en så stor och viktig del under hela mitt liv, den har varit det som aldrig har förändrats i denna värld där allt ändrar sig så fort, och det har hela tiden varit viktigt för mig att göra så lite ingrepp som möjligt, när vi nu är här. Men
frågan är om vi är välkomna? Och nästa fråga blir då; ska man ge upp och flytta nån annan stans eller går det att komma överens med vad det nu kan vara som irriterar sig på vår närvaro?

Så tänkte jag kl 3 i morse när sockerkakan var uppäten. Sen gick jag och lade in mer ved i Roslagsspisen. Då sprack en av skivorna den är fodrad med. Tomtejävel.......

Oh, what a night.....and day

Klockan 2 i natt stod nån och sköt med k-pist vårt kök, åtminstone var det vad det lät som. Ni vet, ratatatatatatatatata tata tata.....När jag vacklat upp och ramlat ut i köksvrån vibrerar diskbänk, kran och varmvattenberedaren och oljudet var öronbedövande. Skakade liv i maken (som skulle kunna sova sig igenom en atomsmäll!) och där stod vi som två fån och tittade på vår hoppande diskbänk.

När saker och ting blir för obegripliga så stänger min hjärna av numera. Diskbänkar ska inte hoppa och föra oljud, de ska föra en tyst och stilla tillvaro utan så mycket väsen, stilla vänta på att nån ska komma och putsa dem eller riva av en frukostdisk. Maken var nog lika avstängd för han gick och hämtade en rörtång och sen stod han tyst och stilla och beskådade aktiviteterna med rörtången i handen utan att göra nåt mer.

Eftersom vi inte lever och bor som andra så har vi toan i ett uthus på gården. I samma hus sitter hydrofor och filter och en massa andra apparater som krävs för att vårt brunnsvatten ska bli dricksbart. När jag går ut för att lätta mig så uppfattar visserligen nån del av min avstängda hjärna att det rinner vatten nånstans i närheten (det ska det inte göra kl 2 på natten! Inte annars heller!) och om jag hade fungerat som vanligt tänkande människor så skulle väl nån del av mig ha ringt i varningsklockan. Men eftersom min hjärna är som den är efter att jag gick in i väggen för 5 år sen så rev jag bara upp dörren och träffades av ett Niagarafall av vatten som definitivt inte skulle vara där.

Inne i boden forsade vattnet fram ur ett rör och visserligen ner i golvbrunnen men mängden vatten var definitvt större än denna brunn kunde svälja och i detta vatten flöt ren tvätt, smutsig tvätt, en korg med stryktvätt, en fårskinnsfäll och lite annat smått och gott. Allt under ackompanjemang av säkert 10 k-pistar. Det blev att, efter att ha stängt av pumpen som gick för fullt, bära drypande våta kläder över en isig gårdsplan i beckmörker och försöka hänga på torkställningen och sen att torka vatten, palla upp hyllor, kasta toapappersrullar osv. Halv fem var vi klara....halv sju skulle dottern ha skjuts in till stan för att komma med skolresebussen...

Idag har jag sålunda haft rörmokare här som rivit och härjat i rörhärvan hela dan. Dessutom hade vi ju bokat in en elektriker och en annan förståsigpåare som skulle installera vår luftvärmepump. Naturligtvis var det också idag som hunden och katten skulle till veterinären för att få sina årliga sprutor liksom maken som skulle till doktorn för att kolla värden. Och som grädde på moset hade jag bestämt med bästa A att gå i skogen med hundarna på eftermiddagen........Och inte ens vatten så att det gick att koka kaffe.....

Nåja, grannarna har vatten i sin kran som man kan låna. I skogen sken solen stundtals och picnic-kaffet kokt på grannvatten smakade också bra. Luftvärmepumpen fungerar och sprutar ur sig skön (och förhoppningsvis billig värme) värme. Vattnet är fortfarande inte igång men tydligen ska det köpas in nån liten grej i morgon som förhoppningsvis ordnar upp det hela...

Ja, ja. Man hade ju kunnat bo i New Orleans och fått hela huset dränkt av Katrina. Eller kommit i vägen för syndafloden och inte hunnit bygga färdigt sin ark. Diskbänken har återgått till sin slumrande tillvaro och mest är jag glad för att katastrofen denna gång hände när maken inte var på sjön och jobbade....Fast en dusch vore inte dumt....

I dag blir det ingen bild. Tänkte ett tag att jag skulle ha fotat katastrofen men kände sen att vissa saker vill man inte bevara i minnet....

Farmors funderingar

Tänkte att det kanske finns någon där ute som ännu inte hört att jag blivit farmor? Annars tror jag att jag lyckats skryta inför de flesta, idag blev till och med brevbäraren informerad...igår var det en okänd man på bussen.

Jo, jag vet att det finns andra som har barnbarn, och att ett och annat av dessa är klokt och förståndigt och kanske till och med kan anses för vackert eller gulligt, men inget, jag säger inget av dessa kan vara ens hälften så klokt, vackert och försigkommet som mitt (är det nån som förstår att detta barn är mitt första barnbarn?). Den lilla gudagåvan heter Molly och föddes 27 december förra året och är nog den bästa julklapp jag fått i hela mitt liv.

Jag har i många år hållit på med släktforskning. Idag har jag ett anträd som innehåller nästan 3000 personer, vissa grenar går ända ner på 1500-talet och jag har alltid varit så fascinerad av tanken på att varenda Anders Andersson , Per Janson och Anna Matsdotter har varit viktig för att jag ska vara precis jag. Alla dessa människor som levt och älskat och slagits och sörjt och skrattat och blött har bidragit med en liten DNA-stump som formade mig till den jag är (om resultatet sen är nåt att yvas över överlåter jag till andra att bedöma).

Men jag tänkte aldrig längre än så. Jag såg mig själv som slutprodukten och glömde på nåt sätt att mina barn också skulle få barn som i sin tur skulle få barn som i sin tur..... nu inser jag att kedjan fortsätter och kommer att göra så även den dag jag är borta och glömd. Men i de som kommer efter mig finns också en liten stump, en snutt av en molekyl som var jag. Helt plötsligt förstod jag hur viktigt det är att jag finns och att jag har ett värde även för dem som kommer långt efter mig...det är så häftigt!

Lilla Gullstrumpa bor i Kalmar och farmor i Roslagen, det blir inte så ofta vi kan ses men vi vinkar till varandra via webbkameran. Fast i helgen kommer Gullstrumpan med familj och hälsar på, jag kan knappt bärga mig!

Vintervila. Nu får bänken under hasseln användas av alla de andra som bor i min trädgård, de där som finns men inte syns....

Muggträsk

Eftersom världen fortfarande är vit och solen enbart lyser med frånvaro (inget kaffe på verandan i dag heller *suck*) så började jag städa skåp. I detta pyttelilla hus är det fort gjort, jag har bara tre stycken, en garderob, ett gammalt dalaskåp med finporslin (som aldrig används så där blir det aldrig rörigt) och så ett överskåp i köket där allt porslin ska trängas och där kaoset alltid är totalt. Jag har försökt minimera utbudet, det är nåt man lär sig när man lever kompakt, och det som finns är totalanpassat, så här passar varje skål i nån annan, gratängformarna är av modellen tripp-trapp-trull och resten är stapelbart för att ta så lite plats som möjligt. Det hela fungerar utmärkt och genomtänkt och jag borde inte ha ett problem i världen om det inte var för muggarna!

Hur är det i era skåp? Är det någon mer än jag som har en hylla full med udda muggar som man fått i julklapp, vunnit på lotterier, hittat på loppis osv? I vårt skåp bor just nu dotterns mugg med texten "Världens bästa kompis" ( och hon minns inte ens vem hon fått den av!?), makens mugg med bild av Svenska högarnas fyr (han längtar nog till hemmavattnen..), dotterns mugg med en öländsk fyr hon aldrig sett men gärna skulle vilja se), en svart med japanska blommor som maken vann på syföreningens julauktion för tre år sen, en röd i emalj som är så bra att ha med på picnic, en i rostfritt som är ännu bättre att ha med på picnic eftersom man inte bränner sig på den osv, osv. Alla dessa muggar har naturligtvis sin egna form och skepnad och går inte att stapla snyggt. Det borde nästan vara ett fall för nån EU-kommision, att standardisera en stapelbar, utrymmesbesparande muggstandard.

Alla muggarna har ett stort känslomässigt värde för sina ägare, trots att de nästan aldrig används,vi är inga tedrickare av stora format. Och jag har provat att hänga dem på rad på krokar under skåpet men då slog jag i dem med diskborsten varje gång jag diskade (jo, jag vet, men vi bor trångt...). Jag funderar allvarligt på att arrangera en olycka, om resten av porslinet ligger i disken och så råkar skåpet rasa ner...med muggarna i... det sitter ju bara med några skruvar i en rätt dålig gipsvägg...?

Tål att funderas på. Men först ska jag ta en kopp kaffe. Jag har två underbara gamla tekoppar från Rörstrand som jag använder till mitt eftermiddagsfika. Så vackra! men de tar ju lite plats i skåpet, förstås...

Vitt, vitt, vitt...

är det runt omkring stugan sen i julas och efter att ha varit bortskämd med snöfria ljumma vintrar i flera år så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Å ena sidan står trädgården full med sköra små plantor som är avsedda för en helt annan växtzon (man kan ju alltid chansa, så mycket snack som det är om global uppvärmning....) som knappast finns kvar när marken tinar upp igen. Å andra sidan är det vackert, ljust och ingen lera som djuren kan dra in. En talgoxe sitter i min största björk och filar som en besatt. En vacker dag kanske termometern visar över noll och det kan ju bli riktigt roligt att få den där riktiga vårkänslan igen, takdropp, barmark på södersidan av huset och grus som knastrar under skorna.... Kaffekopp och filt över knäna på verandan medan katten far omkring och skrämmer sork i dikena...stryka längs rabatterna och hitta den första lilla, lilla snödroppen som knappt når över jordytan...

Men än så länge är det trädgårdsböcker och frökataloger som gäller. Ute faller snön men braskaminen brinner så det dånar medan jag bläddrar mig fram bland det som ska bli min nya trädgård kommande sommar. Det är nu den är som vackrast, inte ett ogräs men tjocka lister av gammadags perenner, löjtnantshjärtan, aklejor och pioner, sen kommer schersminerna och den tidiga kaprifolen och buskpionerna och så rosorna förstås och rutorna och klintarna och klättarna och väddarna.....Dessemellan ska allt av årets frösådd prunka! Jag kryssar och kryssar i frökatalogen, listorna blir långa. Att växthuset fortfarande ligger som en stor hög med glas och konstiga lister längst ner i grönsakslandet är just nu bortglömt, så blir det när man har en make som jobbr på sjön och är borta långa perioder. Men det är ett mindre problem, det går ju så bra att dra upp plantor i köksfönstret, diskbänken, soffbordet osv......i år också!