Om dumma doktorer

Det var så skönt att lägga ut en sommarblombild så jag kör en till. Och fast jag redan gjort ett inlägg idag så bara måste jag en gång till...

Ibland blir jag så trött på alla fördomar om oss överviktiga. Att man som rund ofelbart är en degenererad slumbulle som såsar omkring i säckiga mjukisbrallor med en flottig chipspåse i ena näven och dagens tredje 1,5 liters Cola i den andra. Att man är olycklig och missanpassad och inte vill gå ut bland folk, bara fokuserar på fet och onyttig mat och tillbringar all tid mellan målen (om det nu är någon tid mellan dessa mål, förmodligen äter man OAVBRUTET!) i tv-soffan...Visst har jag rugguggledagar och jag äger både mjukisbrallor och säckiga t-shirts men jag har bra dagar också och jag är jättenoga med VAD jag äter, det är bara mängderna som inte alltid håller sig inom ramarna. Jag springer inte på gym eller nöter vända efter vända i badhuset men det är mest för att jag inte har den mentala styrkan, det är ju så dj----la tråkigt!! Men ge mig en trädgård och ett billass grus som ska flyttas från A till B. Eller ett potatisland som ska handgrävas, då kan jag nöta i timmar. Komma in på kvällen med blåsor i händerna och blodsmak i käften, härligt! 6 timmar i skogen med hunden och gubben och riktigt jobba på att gå vilse så att man kanske till och med måste övernatta...sjömannen och jag under en gran i mörkret, ljuva tanke....

Stilla dig, mitt hjärta! För att återgå till verkligheten, det som fått i gång mig idag är att jag varit hos farbror doktorn. Inte sjuk, men det kan ju vara bra att ha lite koll, det finns diabetes i nära släkten. Provsvaren hade kommit och vitrocken ser förbryllad ut. Alla prov är bra, riktigt bra till och med, blodfetter och blodsocker är låga, blodtrycket nästan i underkant, ämnesomsättningen tickar som en klocka! Framför sig har han en människa som nästan är lika bred som hon är hög och som inte har något av allt det som sjukvården älskar att skrämma överviktiga med. Han får inte ihop det. Det stämmer inte med vad han har lärt sig om slumbullar. Han tittar upp ur papperen efter en lång stunds tystnad och ser på mig igen, sen ljusnar han, svaret har nått honom! "De måste ha gjort en förväxling inne på labbet, det här kan ju inte vara dina resultat?"

Han erbjuder ett nytt stick i armen såatt vi ska kunna vara riktigt säkra på att jag är precis så degenererad som jag ser ut att vara. Jag avböjer artigt, tycker att det är slöseri med resurser. Om vitrocken bara ville kolla lite bakåt i mina journaler så skulle han snart se att jag brukar ha bra provsvar, det är just diabetesförekomsten som gör att jag vill kolla i förebyggande syfte. För att ändå känna att ändå han gör nåt vettigt ber han mig ställa mig upp och så börjar han palpera mina muskler. Jag fattar inte riktigt varför men låter honom hålla på, han verkar ju få ut nåt av det. Axlar och nacke, bröstrygg, inga problem, jag har nästan aldrig ont där. Armbågar och knän, nej inget där heller. Gallsten eller njurdito, nej det har vi aldrig märkt av. Till sist kör han tummarna i korsryggen på mig med ett triumferande "Här då!!!!!!" Nej, inte där heller.

Då blir han sur, sätter sig bakom skrivbordet och river lite bland sina papper. Jag klär på mig och känner starkt att vi inte har så mycket mer att tillföra varandras vardag så jag går mot dörren och tackar för mig varpå den lille doktorn dyker fram ur sin pappershög och fräser: " "Vet du att det här är ett djävla slöseri med min tid!"

Det kan inte ha varit lätt. Där hade han laddat för en föreläsning om alla faror och nackdelar med att vara överviktig och så fanns det liksom inget att haka upp den på. Oförskämt frisk, helt enkelt! Bästa grannen som skrattade gott åt hela historien över en kopp kaffe (med rödvinbärskaka med marängtopp till) menade på att som långvarigt överviktig så bär man ju ständigt sitt gym med sig. 2 stycken 25 kgs hantlar som man aldrig lägger ifrån sig, tänk så mycket motionspoäng det blir. 50 liter grön mjölk fördelat på 10 bärkassar som man drar omkring på vardag som söndag..Kom inte och säg sen att vi feta inte tränar....

Om syrener och sommarland

Jag drömde om syrener i natt
eller rättare sagt om doften av syrener. Förra våren var en sån där riktig syrenvår, de gamla bekanta buskarna bestod av mer blommor än blad och doften låg tung över trädgårn. Dessutom dök det upp buskar lite här och där som jag inte hade haft en aning om att de existerade förrän nu då de blommade. Om man lindade in sig i en filt och satte sig i trädgårdsmöbeln på kvällen så blev doften nästan berusande....

Jag har suttit många kvällar i den där filten ute i trädgårn. En gång var den min snuttefilt och livlina och min trädgård den enda plats i livet där jag kände att jag kunde fortsätta existera en stund till med förståndet i behåll. Jag gick, nej jag gick inte, jag sprang! in i den där berömda väggen för 7 år sen och förvandlades snabbt från att vara en kompetent och kapabel människa till att bli en skakig amöba som inte ens klarade av att hantera kafffebryggaren. Att återvända till min barndoms trädgård blev i det läget min räddning.

Platsen jag bor på idag är den enda som varit bestående genom mitt liv. Ett sommarland där först mina farföräldrar huserade i ett litet torp och sedan mina föräldrar byggde sig en liten stuga på 50-talet. Alla obekvämligheter, utedass och sopbacke, vatten ur en grävd brunn som sinade i juli varje år. Litet och trångt, pengar var en ständig bristvara och man köpte gamla rivningar för att kunna bygga ut några kvadratmeter för var sommar. Mina tidigaste sommarminnen är att jag sitter och rätar ut begagnad spik ... men också mycket lycka, vuxna människor som trivdes tillsammans, långa dagar på badstranden, kaffestunder under stora rönnen, mamma och farmor satt och klippte matt-trasor, cykla till lanthandeln och köpa Puckstång...

Som vuxen har jag flyttat mycket, alltid på jakt efter nåt större och bättre, mer välplanerat, med bättre läge. På nåt sätt glömde jag bort att det bästa läget är där man är förstådd och där träden känner igen en. När allt var som svartast efter min krasch så var det hit jag åkte. Alla de goda människorna är sedan länge borta och rabatterna hade växt igen och gräsmattorna var förvandlade till något som med lite god vilja kunde betecknas som blomsterängar. Men i gräset växte fortfarande kungsängsliljorna som farfar älskade, dagliljorna hade växt ihop till stora mattor och lupinerna hade fullständigt tagit över stora delar av tomten. Och utsikten över ängarna och sjön var lika vacker som den alltid varit.

Vissa dagar klarade jag inte av mer än att dra upp en endaste maskros men så småningom började stället att se bebott ut igen efter alla år i träda. Jag hade börjat arbetsträna och hade, full av revanschlusta, som mål att ta mig tillbaka på heltid på min gamla arbetsplats (som var en stor del av orsaken till att jag hade gått omkull). Efter en kort tid såg jag att problemen där hade fortsatt medan jag var borta, man hade helt enkelt flyttat över mobbingen på en annan person och jag insåg att en så sjuk miljö knappast var något jag ville återvända till. Så vad skulle jag göra? Jag hade ju inte direkt gått helskinnad ur äventyret, närminnet och koncentrationsförmågan gick på halvfart och jag blev fort trött.

Räddningen blev att flytta till mitt sommarland. Vi sålde ett stort gammalt renoveringsobjekt i stan och fick loss lite pengar till att borra en fungerande brunn och dra om en del livsfarliga elledningar. För övrigt lät vi det mesta vara vid det gamla, efter att ha rustat i flera år på renoveringsobjektet så var vi rätt nöjda.. Från början tänkte vi oss att bygga ett nytt men litet och lättskött hus. Sen kom vi på att vi redan bodde i ett som var litet och lättskött...och framför allt billigt! Så billigt att jag kunde säga upp mig från min sjuka arbetsplats och inte behöva bry mig om att söka nåt nytt jobb.

Idag har jag en tillvaro där jag själv bestämmer hur jag fördriver min tid, jag har utbildat mig till Rosenterapeut och ger lite behandlingar, vikarierar i skolan när jag har lust, driver en ungdomsgård vissa fredagskvällar med en kompis (skiiiiitroligt!), gör lite hantverk som jag säljer på lokala marknader osv. När min älskade sjöman är hemma så jobbar jag så lite som möjligt, då går vi skogen med hund och kaffekorg. Eller så åker vi till havet. Eller så gör vi ingenting fast tillsammans... Vi har sällan några pengar men vi behöver inte så mycket heller och på nåt konstigt sätt så är det som att det vi verkligen behöver, det kommer till oss i alla fall!

Vissa dagar kan jag höra min farfar gå på sandgången fast han varit borta i mer än 20 år. Det känns bra att han är här och ser att jag är rädd om hans kungsängsliljor. Den här trädgården var hans plats på jorden. Det är den för mig också. Att landa på en plats. Att landa i tillvaron, det är vad det har handlat om för mig. Att se in i mig själv och se vad som verkligen var mina behov och att se till att de var tillfredsställda innan jag gav mig ut och försökte tillfredsställa alla andras. Och att vara trygg i att jag verkligen klarade av att ge mig själv det jag behövde istället för att förvänta mig att andra skulle fylla upp tomrummen. Kärlek är verkligen att ge av sig själv från den plats där man är så full att det rinner över....

Nollgradigt ute idag och snön börjar packa ihop sig. Björken utanför verandan börjar se så där röd ut och liksom tjock i grenverket som de alltid gör när knopparna börjar svälla på våren. Syrenen i slänten ser också annorlunda ut, knopparna är liksom svällda, hur kan det vara möjligt att livet pågår därinne i denna kyla som varit? Det slår mig att det är nästan symboliskt, det må blåsa kalla isvindar men där inne i oss finns det alltid en knopp där livet bara väntar..

Om tuffa tanter och lamm

Det känns nästan konstigt. Här har det varit minusgrader och snö sedan 17 december och mestadels under -10 sen nyår och nu börjar SMHI prata om plusgrader till helgen. Känns nästan lite skrämmande, vet vet vad som händer....Idag sken solen och det var bara -4 utanför köksfönstret, kändes som rena blidvädret och jag sprang ända bort till soptunnan i bara T-shirt och tofflorna utan att det var så där svidigt kallt. Skottade rent på verandan som nästan knakade under snötyngden och kunde sen sitta en liten stund med kaffekopp och en mandelkubb (jo, men jag hade skottat jättelänge!) med nosen mot solen. Det droppade lite från taket och talgoxarna tutade....

Kanske att det släpper nu. Det vore på tiden, jag känner att jag gått in i nån sorts zombieliknande tillvaro där jag traskar mellan vattenkranar, pumphus, snöskyffel och vedbod mer eller mindre dygnet runt. Det ska bli skönt att kunna lägga kraften på nåt annat. Att ragga klienter till min Rosenterapipraktik som blivit sorgligt eftersatt tex. Samtidigt är jag lite stolt, här är en kärring som minsann pallar för en frostnatt! Ihopfrusna bilar, igensnöade utfarter, snötyngda tak och att hålla liv i avlopp och vattenledningar känns numera som ett lappri, inga problem för en händig kvinna. Låt sjömannen fara runt och leka i isen däruppe i Bottenviken, här står vi pall för vad som än komma skall...att jag inte var så tuff när strömmen försvann, ledningarna frös sönder och vattnet forsade i samtliga hus är sedan länge glömt och begravet.

I köksvrån puttrar diverse lammdelar som ska bli gryta i morgon. Jag har fått bekräftat att det är lilla söta lammet Myrten som sover sin eviga sömn i min frys. En av fördelarna med att bo på landet är att man ofta kan handla lokalt och därmed vet vad man äter. En av nackdelarna är att man oftast är bekant med det man äter... Men fördelen med att äta opp Myrten är att hon är välkryddad redan innan tillagningen, hon hade nämligen förmågan att forcera alla stängsel och sen glatt trava till sin ägares kryddträdgård för att fira en orgie. Men så söt att man gärna förlät henne. Brorsan Bullen däremot kom alltid farande som en missil ur nåt buskage och placerade sitt pannben precis i svanken på en (jo, jag är inte så lång!) så att man hade ont i dagar efteråt. Men nu har han stångats klart och ligger i nån annans frys och det känns som om det är rätt åt honom, jag hoppas att han blir fårikål för det är rätt äckligt....

Det känns så långt borta, grönt i kryddträdgården och förrymda får. Långt borta känns också världen utanför tomten, jag skulle ha varit i Stockholm flera dar den här veckan, träffat kurskompisar och varit "kropp" åt flera som skulle göra behandlingar under handledning. Nu blev allt inställt eftesom det varken går tåg eller nåt annat. Hade förstås också sagt nej tack till ett jättetrevligt vik eftersom jag trodde att jag skulle vara upptagen. Men det är inte helt fel att unna sig att vara ledig heller, antagligen är jag rätt trött efter alla vattenvaktsnattvak (vilket härligt ord!) så när jag satte mig i soffan efter solstunden så somnade jag.... vaknade efter tre timmar med katt på magen och lättare nackspärr. Nu är klockan kväll och jag är förstås äckligt pigg efter att sovit alldeles för länge. Bara -9 ute och jag slipper nattvaket på grund av kylan och skulle ju ha kunnat gå och lägga mig som vanligt folk......tror jag ska baka en sockerkaka istället. Finns säkert nån snö att skotta i morgon med om jag, mot förmodan, skulle behöva motionspoäng...

Om varför

Som ni kanske har förstått så har min värld varit ganska liten de senaste veckorna. Mest har den bestått av hostande och skottande. Många nackdelar där men en fördel är ju att man hinner gå och tänka en hel del på Livet medan skottandet pågår. Men sen är ju Livet sånt att det sällan kommer med några svar, facit saknas liksom. Nu känner jag att frågorna börjar lägga sig på hög och för att lätta på trycket tänkte jag dela med mig av några varför!

Som till exempel:

• Varför kan tonåringar öppna kylskåpsdörren och ta fram smöret men inte öppna kylskåpsdörren och ställa in samma smörask?


• Varför har jag tre burkar spiskummin i min kryddhylla, jag som hatar spiskummin?


• Varför kommer snösvängen alltid och lägger upp en halvmetersvall i min utfart en kvart efter att jag skottat samma utfart helt ren?


• Varför krymper mina skor när jag är borta på kalas? Eller växer jag fortfarande? I fötterna?


• Varför är semla och rödvin godare än morot och Ramlösa?


• Varför är fjärrkontrollen till tvn alltid borta?


• Varför ligger katten alltid där man tänkte sitta? Och hunden alltid där man tänkte gå?


• Varför blir det aldrig vår?


• Varför är jag alltid hungrig 03.15 på natten?


• Varför behöver mina krukväxter alltid vatten akut, just när jag satt mig till ro med stickningen och kaffekoppen?


• Varför är det mycket skönare att sitta på verandan och gona sig i solen än att gona sig i samma sol under en nyttig promenad?


• Varför är det fint att vara morgonmänniska och ha satt limpdeg på 2 liter före halv sex på morgonen samtidigt som man röjt klädkammaren och garaget? Varför är det inte lika fint att chilla fram till lunch och sen storbaka och städa på nattkröken?


• Varför ska man alltid börja med bullen och sen ta av sockerkakan och småkakorna innan man får ta av tårtan?


• Varför retar folk sig på skitsaker?


• Varför finns det aldrig udd på blyertspennan jag just tog?


• Varför ringer alltid nån så fort jag lägger mig i badkaret med bubbel, tända ljus och jordgubbsvin?


• Varför kommer jag aldrig på dom där riktigt dräpande svaren på andras dumheter förrän tre timmar efteråt, när alla har gått hem?


• Varför har män så svårt att göra två saker samtidigt? Inte ens mitt praktexemplar klarar av att sopa köksgolvet och föra ett samtal samtidigt. Pratar man med honom då så slutar han sopa.....


• Varför går det så fort att gå upp i vikt men så lååååååångsamt att gå ner?


• Varför är det så lätt att tala om för andra hur de ska sköta sina liv och så himla svårt att ta hand om sitt eget?

Ja, ni förstår! Frågorna hopar sig och svaren verkar långt borta. Vem vet? Inte jag! Vem vet? Inte du! skulle man kunna gå och tralla på om man hade haft nån sångröst kvar men den verkar ha rest till okänd ort och där lär den väl stanna tills jag slutar hosta. Fyll gärna på listan, ju mer jag söker desto mer anar jag att det finns en hel värld av frågor därute....

-28 i natt och jag är så mallig att jag lyckats hålla liv i både vatten och avlopp, bådadera fungerar som önskat denna morgon. Man ska vara glad åt det lilla! Men det kostar på, jag somnade påklädd i soffan vid halvfyratiden i morse efter att ha hållit vakt och eldat i kaminen oavbrutet. Nu är det tidig förmiddag och det är ett sånt konstigt ljus inne. Möjligen kan det bero på att SOLEN skiner!!!! Visserligen fortfarande -20 men det är ljust!! Och vackert!!! Jag vet inte när det var en molnfri dag här senast...

Ett rätt bra uppvaknande med andra ord. Sitter med en latte och två hårda mackor med skinka på och har hela dagen framför mig utan att ha en endaste liten grej inbokad! Blankt! Helledigt!! Lyxigt värre. Det vanliga köret finns där förstås, tvättstugan svämmar över så att det snart inte går att stänga dörrn och jag måste skotta bort snön som kom igår kväll (men den är lätt som puder och blir nog enkel att ta hand om), hunden skulle behöva en rejäl långpromenad och kattlådan står som ett dåligt samvete och stinker, men det är ju bagateller för en som lyckats hålla liv i sina vattenkranar denna natt...

Apropå snöskottning så undrar jag om det är den som gjort att vågen i morse stannade på -1,4? Jag blir aldrig klok på hur det där fungerar, förra veckan var jag en duktig flicka och lagade mat efter recept, vägde och mätte och fyllde i dagboken, knappt en enda kalori på avvägar. Resultatet? Jotack, + 0,5. Den här veckan har jag inte orkat öppna receptpärmen och det har blivit mycket ägg och bacon. En 50-årsskiva och så bästa grannen som fått nån slags bakmani i kylan, (hon skyller på att det blir så varmt och gott i köket när man har ugnen på hela dagarna!), chips och cider på fredagskvällen, kaffe och kanelbullar med hundkompisen osv, osv..... och sen detta strålande resultat? Jag har kanske frystorkat? Kommer att ligga i hallen, som en sånt där litet skrumpet bär som man kan hitta i muslin, när sjömannen kommer hem från sin båt? Eller möjligen har jag svettats bort hektona där inne i alla lager av dun och ylle? Uttorkad kanske? Jag får nog ta en latte till....

Domherrarna har äntligen hittat till fågelbordet, de är så runda i kylan att om det inte var för det röda bröstet så skulle man inte se vad som är fram och bak på dem. Tre rådjur står och avvaktar under sälgen på ängen, jag har lagt ut äpplen som lockar men de törs inte riktigt komma fram till huset nu när det är ljust. I natt, när jag skulle ut till tvättstugan för att spola ur ledningarna så mötte jag ett av dem på verandan. Jag stod så att jag skar av flyktvägen för det och därför blev vi stående en bra stund och bara tittade på varandra. Sen böjde det sig ner och slickade på snön, precis som om det var helt naturligt att vi sågs, så där frampå småtimmarna. När jag gick ner från verandan så gick det efter mig, helt lugnt hela vägen till tvättstugan, jag hade kunnat klappa det... Ett sånt där magiskt möte..... Konstigt nog är det inte lika magiskt i maj när de står här och tuggar i sig mina tulpanknoppar....

Om gamla kort

Jag är sjuk och orkar inte göra något vettigt så jag sitter och tittar på gamla kort. Eftersom jag är så fruktansvärt gammal, "på döhalvan" som bästa grannen säger, så handlar det om riktigt gamla kort, alltså från min ungdomstid. En ung, fräsch, brunbränd snygging tittar tillbaka på mig från albumet, hon är på stranden, på fest, hemma i sin första lägenhet. Var hon än är och befinner sig så ser hon ut som om hon hela tiden drar in magen.

När jag försöker hitta den där unga tjejen i min åldrade kropp så är det just den känslan jag hittar, jag undrar om jag någonsin andades ut under tonårstiden. Jag var nämligen en storlek 40. Inte en 38 som min bästa kompis. Inte en 36 som tjejen som bodde granne. Jag var fet och ful och sämre och inte värd att få vara med för tänk om jag för en nanosekund skulle glömma att hålla in magen och min omgivning plötsligt skulle se hur fläskig jag var...?

När jag tittar på bilderna blir jag full av ömhet för den där lilla tjejen som en gång var jag. Jag minns hur jag undvek speglar, alltid tänkte på hur jag satt och stod för att mina fläskiga lår/överarmar inte skulle synas och trasslade med tröjor och filtar när jag skulle ha sex för att inte behöva visa mer än nödvändigt. Jag minns hur varje glasspinne kunde ge en hel eftermiddags ångest och hur jag cyklade långa, långa omvägar så fort jag skulle nånstans för att möjligen kunna arbeta bort nåt enstaka hekto. Snälla pojkvänner älskade och ärade varenda gram av mig och med all rätt, för idag kan jag se att mina kilon var väl placerade, jag hade former både upptill och nertill och samtidigt en midja som man med lite god vilja från båda håll kunde ta om med händerna, men vad hjälpte det? Jag var äcklig, de hade bara inte upptäckt det än ....

Jag önskar att jag kunde få träffa henne idag. Jag skulle vilja bjuda henne på en bamsemilkshake och sen berätta för henne att livet är så oändligt mycket mer än hur man tror att man ser ut på utsidan. Jag skulle vilja berätta om hur det blev sen, hur prioriteringarna flyttades till att försöka överleva ett förödande äktenskap, om att kunna gå vidare efter att ha förlorat människor som stått en nära, om att leva med ångest och djupa depressioner och att ta sig igenom svåra sjukdomstillstånd. Men jag skulle också berätta om hur det känns att resa sig ur askan som den där berömda pippin och hitta en ny styrka för varje gång. Jag skulle vilja få henne att förstå att den som landat någorlunda helskinnad på fötterna efter smällarna yrvaket upptäcker att livet faktiskt är rikt och så där helt fantastiskt som alla böcker säger. Trots kilon. Trots former som sitter på fel ställen. Det finns möjlighet att andas både ut och in. Hela tiden!

Efter många sjukdomsår blev jag tillslut nästan lika bred som jag är hög. Min räddning blev min Rosenterapeut vars ömsinta händer fick min kropp att förstå att övervikten var ett skydd den byggt på sig mot en fientlig omvärld. Efter det var det som om jag inte längre behövde äta allt som kom i min väg. Idag går jag ner lite då och då. Emellanåt har jag inte lust, då går jag på fest eller bakar äppelkakor. Däremot går jag inte längre upp. Numera är jag själv nästan färdigutbildad terapeut och försöker idag få andra unga tjejer att se sig själva lite utifrån. Varför sitter lyckan i att vara en 38 (eller ännu hellre en 36)? Vad händer om jag lyckas ta mig dit och ändå inte känner mig lycklig? När jag har lagt plast i tuttarna och blekt håret, tränat bort gäddhänget och blekt tänderna, är det säkert att jag blir mer älskad då?

Jag känner så mycket för den där unga tjejen på bilderna. Hon är så söt, nästan vacker. Håret är långt och lockigt, ögonen gröna, tänderna friska, hon ler stort på alla bilderna (om man inte är smal så kan man i alla fall vara trevlig!). Alltid till lags, alltid rädd att inte räcka till, att inte duga. Alldeles för sällan lycklig........aldrig smal!

Om förkylningar

Jag är sjuk. Det är synd om mig. Mest synd om mig är det för att ingen tycker synd om mig mer än jag själv. I förrgår vaknade jag av att någon körde ner en torr hallonruska i halsen på mig och lämnade den där. Sen dess har jag försökt hosta upp den utan framgång. Nu sitter jag här och har träningsvärk i hela överkroppen av allt hostande. Om det ger träningsvärk så borde det ge motionsavdrag i mitt kaloriräknande men jag hittar inte hosta under motionsexemplen....

Det var roligare att vara sjuk när man var liten. Man fick vara hemma från skolan och ligga i sängen och mysa med många kuddar. Mamma värmde svartvinbärssaft och gick ner till Konsum och köpte glass och Fantomen. Sen när man var lite piggare så kunde man ligga ovanpå, i morgonrocken, och ta emot klasskompisar som kom hem med matteläxorna åt en. Farmor och mormor ringde dagligen och bekyttade sig (har ni tänkt på, idag är det så ont om människor som "bekyttar" sig, alltså oroar sig så där nästan fånigt? "Hon ligger väl inte i drag?" "Hon har väl ylle närmast bröstet?") och granntanterna kom in med gamla Allers som man kunde lösa labyrinten på barnsidan i.

De bästa dagarna var alltid de där två sista där man egentligen var okej men ändå lyckades lura sig till att få vara hemma genom att fejka två ordentliga hostattacker under morgontimmarna (mormor: det kan vara lunginflammationen! farmor: KRUPP!!!!!). Drälla runt lite halvklädd, rita lite, läsa lite, äta mera glass.....

Samma dag som hallonruskan landade i mitt inre så for Sjömannen tillbaka till sin isbrytare. Själv bröt jag, samma dag, is på trappan, allt som hade lagrats på taket sen i julas for ner med ett brak vid 7-tiden på morgonen mitt framför ytterdörren. Sen dess har det snöat. Vem skottar? Och hostar? Katten vill inte ligga i knäet för jag för för mycket oväsen och hunden står mest i dörren och vill gå ut. Och 18-åriga dottern tycker att jag kunde flytta ut i gäststugan så att hon får sova ostört.

När jag blir förkyld så tappar jag alltid smaksinnet. Allt försvinner, sött, salt, surt, allt smakar vadd och kofta och i det läget borde det ju inte vara nån större konst att hålla igen på maten men konstigt nog blir det tvärtom! Jag blir som besatt av att hitta nåt som åtminstone påminner om mat mer än till konsistensen. Linssoppa med mängder av vitlök (jag kan ju ändå inte ha nåt umgänge nu när jag inte klarar av att föra ett vettigt samtal!) smakar ingenting...hårt bröd med sardiner...näääe...apelsin då?....nä, svider i hallontrakten bara......konjak!!!!!?...lika där.....! Kaffe är som varmvatten, inte upphetsande. En hallongrotta då? Nej, inte det heller. Undrar om en mazarin....?

Nej, ge mig en aning av smak, en liten, liten spricka i det lager av snor som bekläder mitt inre för tillfället. Och gärna en bekyttande mormor i telefonen -"Varmvattenflaska vid fötterna! Annars kan det bli difteri!

Om skrynkel...

Idag har jag suttit och sytt in alla min jeans, en riktigt trevlig syssla faktiskt. Nu är det ju trevligt att köpa nya också men det blir så där riktigt påtagligt att man gått ner i vikt när man syr in de gamla, 3 cm här och 4 cm där... i var sida! Går liksom inte att bortförklara...Lustigt nog står vågen stilla men kläderna blir bara större och större. Det kanske är dåliga batterier i vågen? Jordens gravitation kanske har förändrats så att allt blivit lite tyngre i smyg? Kanske dags för nya glasögon så att jag ser vad det står på displayen? I alla fall har jag nu tre par jeans som sitter åt igen över lår och rumpa, den numera tantplatta...

Det enda tråkiga med att förlora kilon är att man inte kan styra var de ska förloras. Magen står av nån anledning fortfarande i fyra hörn medans min förr rätt runda rumpa nu raskt förvandlats till en ordinär platt tantdito. Och min enda stolthet, mina praktfulla DD-kupor är nu ett par rätt trötta taxöron som mest känns ivägen....Sjömannen säger snällt att han älskar mig ändå och att han kan ta taxöronen och linda in sig i om han skulle frysa, men det känns inte riktigt som någon tröst. I ansiktet uppstår nya skrynklor och rynkor både här och där och ibland, när jag händelsevis går förbi nån spegel, kan jag undra vad den där gamla kärringen gör här...

Nu låter det som om jag hade gått ner 40 kg. Det har jag inte. 8 kg mindre har det blivit hittills och det får man ju vara glad för men jag hade tänkt mig 30... Rent medicinskt kan det säkert vara klokt och förståndigt men samtidigt blir det ju mycket skinn över..... Att gå ner i vikt av hälsoskäl för att sen ta risken att lägga sig på ett operationsbord för att skära bort skrynklet verkar inte riktigt genomtänkt. Det blir väl till att inventera marknaden på alla sorters push-ups och stay-ups som kan tänkas finnas. Korsett kanske? Kan ju vara rätt sexigt? Obekvämt också..... hängslen kanske? Eller plåster i ryggen?

Om val i livet

Det kom mera snö och jag är så innerligt glad att den kommer när sjömannen för en gångs skull är hemma och kan skotta så att jag slipper. Går vattenvakt på nätterna om det är under -15 gör han också, blir det kallt så måste vi ha vattenkranarna stå och droppa så att inte det fryser i rören igen. Då fryser avloppet ihop istället om man inte spolar igenom systemet med hett vatten runt var tredje timme. Den som går upp två gånger per natt och sköter det så att den trötta hustrun får sova, visar stor kärlek, tycker jag. Lite dåligt samvete får jag när jag tänker på att han tillbringat fyra veckor på sin båt och där delat upp hela dygnet i 4-timmarsvakter, ingen chans att få sova en hel natt där inte.... Men bästa grannen hävdar bestämt att alla gör sina egna val här i livet och just nu föredrar jag att tänka att maken just valt att vakta avloppet. Det är så skönt att ligga kvar i sängen istället för att traska ut till tvättstugan i mörker och kyla......

Idag var det faktiskt nollgradigt ute en liten stund och det kändes nästan fånigt att ta på sig jackan när man skulle ut. Samtidigt inser jag att min bästa ursäkt för att slippa gå de där riktigt långa promenaderna med hunden går upp i rök om kylan ger sig.... jag avskyr nämligen långa promenader med hunden! Ge mig en ledig dag med sol, ca +15 och en skog så kan jag vara ute i timmar och titta på mossor och stubbar och finkar men när jag är tvungen att traska på byvägarna här hemma så slår det tvärstopp. Vi bor hur vackert som helt omgivna av en liten by och en sjö och en vacker dalgång. Folk som kliver ur bilen på vår gårdsplan brukar säga både oooooh och aaaaah, och byvägarna slingrar så fint igenom landskapet....... och jag får mental kramp varenda gång jag är tvungen att ta en hundrunda! Jag vill inte flytta för jag trivs hur bra som helst för övrigt, det är bara, och har alltid varit, så att om jag har gått en väg tio gånger så är jag trött på den sen....har liksom sett det som behöver ses... Man borde nog vara hund istället och gå med nosen nere i diket, där verkar det vara hur spännande som helst! Eller också kanske man kan få sjömannen att göra ytterligare ett val....

En som definitivt har gjort ett val är katten. 10 dagar inomhus för att bli av med blåskatarren är en sann plåga för både katt, som är van vid att vara ute, och dess ägare. Men nu är det slut med penicillinkuren och kylan släppte ju lagom också så igår fick KF (läs: kattf-n) (dessa 10 dagar har varit en hård tid för oss båda..) äntligen gå ut! Och han var ute...i hela 10 minuter. Sen kom han in och la sig i soffan igen och där ligger han. Antingen hade världen förändrat sig alltför mycket medan han var inlåst, vi har ju hunnit få en halvmeter snö sen han var ute sist, eller så har han helt enkelt kommit på att det är bekvämare att ligga inne i värmen och helt enkelt strunta i om grannens elaka Måns kommer in och gör anspråk på reviret. Och jag som hade hoppats på att få slänga ut kattlådan inser att den kommer att få stå kvar precis där alla snubblar över eller kliver i den, ett tag till. Inser också att det är det som är problemet med compact living, att alla bra ställen man har att ställa saker på står det redan saker på och alla andra saker som måste ställas nånstans hamnar ofelbart just där man snubblar eller kliver på dem...

Men jag gnäller inte, skulle ju sluta med det! 4 hg + i morse när jag ställde mig på vågen men attans vilken god middag vi fick på krogen kvällen innan! Och lilla prinsessan fyllde 18 och det blev både tårta och godis i mängder och alltihop var värt varenda hekto de tillförde min kropp. En talgoxe hade fått vårkänslor och satt och filade i björken i morse, snacka om felinställd, men det var trevligt ändå. Och i morgon ska jag in till Stockholm igen på nya spännande äventyr, tänk om jag lyckas gå bort mig helt och hållet den här gången och aldrig mer hittar hem och slipper för alltid att gå och nöta på byvägarna häromkring? Om inte annat så kan sjömannen välja sig en ny fru då!