Om hönor och sorg

Ute viner vinden och snön far på tvären. Jag har varit ute hos hönsen och storstädat, det tog ungefär 3 minuter innan jag var kall in i märgen och händerna blev stela och fumliga. Skulle ha tagit in de få ägg som eventuellt hade lagts men i redet hade 2 hönor kurat ner sig, inte för att ruva för det gör inte mina damer utan mera för att umgås och ligga lite fjäder mot fjäder en stund.

Det känns som om det vore en lagom sysselsättning idag, att få ligga lite fjäder mot fjäder med någon. Jag har en sån där oredig dag, får inget riktigt ur händerna, börjar lite här och där men ingenting blir klart eller leder till nåt annat. Sätter mig med en kaffekopp för att se en film, upptäcker mitt i att jag inte har en aning om vad den handlar om och att kaffet är kallt. Går ut i köket för att hämta nytt kaffe, hittar disken som jag la i blöt på morgonen, diskar halva innan jag kommer på jag att ju faktiskt tittar på en film.

Igår väcktes jag av att 2 civilklädda poliser stod på min trappa. De berättade att min far hade hittats död i sitt hus, grannarna hade reagerat på att han inte synts till på ett tag och så småningom larmat polisen eftersom de inte visste vad jag hette i efternamn och därför inte kunnat få tag i mig. Poliserna är så omtänksamma. sitter kvar en lång stund och pratar, men de var inte med när man gick in i huset och de har egentligen inte några svar på mina frågor, jag får ett telefonnummer jag kan ringa på måndag för att få veta mera. Den ene är så orolig för mig, finns det någon jag vill ska komma, de kan hämta åt mig i så fall.

Ibland kunde jag undra om min far och jag levde på samma planet. Det var så otroligt lite vi kunde enas om, vår värderingar var så fundamentalt olika och vi kom ihop oss om precis allt. Ofta kände jag det som att han var barnet och jag alltid fick ta ett vuxenansvar och reda upp hans vardag så att den fungerade. Men stigande ålder ökade problemet. Vårt sista samtal handlade om att hans bredband inte fungerade, när jag inte klarade av att lösa problemet över telefonen så blev han arg på mig och slängde på luren i örat på mig. Att han sen inte svarade när jag försökte ringa honom var ju precis som vanligt?

Jag hade försökt få honom att skaffa en mobil så att han kunde larma i fall han ramlade, det tyckte han var för dyrt. Jag ville att han skulle få hemtjänst, han ville inte ha några främmande människor i sitt hus. Jag skaffade trygghetslarm, det sa han upp för det fick honom att känna sig gammal. Försökte man hjälpa till så la man sig i, gjorde man inget så brydde man sig inte.

Men ändå.......Jag minns en man som en gång i tiden satt på verandan och spelade dragspel så fantastiskt så fort det var helg och vackert, I roslagens famn, Vind i seglen, Novelty accordeon....... När vi låg sida vid sida på något tak och spikade takpapp eller bytte kannringar på gamla Duetten. När han gav mig en borrmaskin i födelsedagspresent när jag fyllde 14 och sa att det viktigaste är att man kan klara sig själv. När vi fyllde matsalsbordet med glas med vatten i som vi stämde i olika toner och sen spelade på. När jag var barn och han byggde världens finaste lekstuga åt mig.....

Den orolige polisen ringer idag på förmiddagen, bara för att höra hur det är med mig, det värmer. Vad tänker du frågar han, jag säger att jag har upptäckt att jag inte längre är någons barn, hur känns det? jag vet inte säger jag, jag vet inte ännu om det är en sorg eller en befrielse. Se till att du har någon där när du kommer på det, säger han. Sen önskar han mig en trevlig helg, han är från Bosnien ursprungligen, jag vet att det alltid kommer någonting bättre ur det som är svårt fast det kan dröja, säger han. När jag ringer av undrar jag om jag just har mött en ängel,

Jag har gjort nytt kaffe. Julstjärnorna lyser i fönstren, grannarna har satt upp slingor i häckar och träd. En hyacint är på väg att slå ut. Tittar ut mot hönsgården, inga hönor är ute i snögloppet. Önskar att jag också fick ligga där i det nystädade redet, nära en annan höna, fjäder mot fjäder, bara vara, känner du att jag tycker om dig?

Om slitna tuppar och gamla katter

Det är ny regim i hönsgården. Gamle farbror Olle kämpade emot länge och envetet men vad hjälper det när det kommer en ung snajsig snygging med kammen på svaj, silvrig nacke och dessutom säkert ett helt kilo lättare än sin föregångare. Såna saker kan ha stor betydelse när man är höna och damerna är helt klart överförtjusta i sin toyboy och lägger glatt upp sig så fort han närmar sig. Att han dessutom har lärt sig vad som är fram och bak på pullorna  gör förstås inte saken sämre.

Stackars farbror Olle. Tuppar ska hålla rätt på sina kvinnor, se till att de hela tiden  får den bästa maten och dessutom hålla utkik efter rovdjur och grannkatten. Tjejerna ska presentas med små stickor och strån och sen ska det dansas lite tjusigt framför dem, så att de liksom dånar lite av hänförelse och sen kan man i bästa fall få kliva på och ha lite roligt. Farbror Olle är stor och tung och dansar illa och det där med stickor och strån har han aldrig fattat så den enda kärlek han har lyckas få till är om han lyckats tränga in nån höna i ett hörn så att hon inte kommer undan. Övrig tid tillbringade han helst under tvättstugan, i sin  favoritgrop medan pullorna  vimsade runt vind för våg i trädgården.
Han har varit den lataste tupp jag någonsin haft och helt klart utrustad med ratt i ryggen men han har en lite vemodig ton i sitt galande som är rätt hjärtknipande, det är som att han hela tiden förstått att han inte riktigt räcker till och förmodligen kommer att sluta sina dagar i en coq au vin. När han försöker dänga till lilltuppen, (som förresten äntligen lärt sig gala och därför precis blivit döpt till Caruso) får han stryk av Feta Greta som tagit över nån slags kommandoraposition medans Caruso står på tillväxt. Nu håller han mest till inne i hönshuset där han tömmer foderautomaten på nolltid. Antar att jag måste göra slag i saken och låta honom flyga ner i grytan innan han blivit för fet för att få plats där....

Det är då inte lätt att vara åldrande djur i det här hushållet. Någon som också tar stor plats är gammelkatten Pudas som har en osviklig förmåga att ligga precis där man tänkte sitta och sitta där man tänkte gå. På morgnarna väcker han mig långt innan väckarklockan ringer, med raspig tunga på min näsa och morrhår i mina öron. Sen ska det purras och trampas och knosas en lång stund, ända tills klockan ringer och matte går upp, då kan man gå och lägga sig igen för då blir hela sängen ledig. När matte duschar och fixar frukost släpar man sig till frukostbordet och lägger sig mitt i kökssoffan där hon brukar sitta om hon nu någon gång skulle få sitta och äta frukost där hon vill.

Kattfrukosten börjar man inta när matte är så färdig för avfärd att hon börjar plocka med ytterkläder och nycklar. Långsamt väljer man kula för kula av torrfodret, plockar ut och lägger dem på golvet bredvid skålen, tittar och luktar, sorterar i nån slags obegriplig ordning. Tittar på matte och undrar varför hon står i hallen och stampar så illa. Tar en kula från golvet och lägger tillbaka den i matskålen.

När matte kommer och lyfter bort en från maten för att slänga ut en så skriker man som om någon stuckit kniven i en. Traskar sen efter matte hela vägen ner till hönshuset, högljudd, hungrig, trött och frusen, utslängd och framför allt oälskad. Försöker tränga sig in i hönshuset när jag öppnar dörren, försöker hoppa ner i boxen med hönsmat medan jag fyller på i hönshuset, allt för att komma bort från mörker och kyla. Att det står en isolerad kattkoja bäddad med fårskinn på altanen har man glömt bort. Att det finns mat i en automat och vatten vid samma koja har vi också sett till att förtränga. När matte kliver in i bilen har olåten stigit till avgrundsvrål, i backspegeln ser jag honom sitta kvar på bilinfarten, gammal och grå och övergiven, fast i ärlighetens namn ser han mest sur ut

När jag kommer hem igen sitter han fortfarande på samma ställe, mitt där jag tänkte köra. I strålkastarskenet ser jag ett vidöppet rosa gap, klagosången stiger ur kattstrupen, sliten, utsvulten frusen och så oerhört oälskad..... Traskar surt och gnälligt efter mig in till huset, knaprar i sig några torra kulor men är antagligen för utbränd för att orka äta, släpar sig till TV-soffan och kravlar sig upp för att lägga sig mitt på, somnar på 3 röda och ligger sen och drar timmerstockar resten av kvällen. Stackars liten, han måste ha haft en hård dag. Fast något motsägs det av att det är en stor grop i fårskinnet i kattkojan och matautomaten är nästan tom.....

Om förunderlighet och spilld mjölk

Ibland är tillvaron förunderlig och då menar jag inte på det där "oj-vad-jag-blev-positivt-överraskad-och-påmind-om-hur-underbart-precis-allting-är"-sättet utan mera "oj-nu -begriper-jag-inte ett dugg"-sättet. Saker försvinner eller dyker upp ur tomma intet och man har ingen aning om varifrån de kom. Ute på gården står en hyfsat ny, rätt snygg trappstege som jag inte känner igen. Ovanpå stegen har någon skrivit "Göstas" med stora röda bokstäver. Skulle tro att det är ägaren som har gjort det, samma ägare som nu sitter och grubblar sig gråhårig över var hans nya trappstege har tagit vägen. I andra sidan sitter jag och grubblar mig lika grå över vem i håhåte Gösta kan vara, den enda Gösta jag har känt bodde i Uppsala och gjorde jättegod slånbärslikör men han har varit död i många år och att hans trappstege helt plötsligt skulle materialisera sig i min trädgård känns rätt osannolikt.

Sådär är det alldeles för ofta. I min garderob hänger en röd klänning som jag inte kan påminna mig att jag har köpt och om jag nu skulle ha gjort det så fattar jag ännu mindre, den är i fel färg, fel modell och fel storlek. Finns inte på kartan att jag skulle ha gått in i en provhytt någonstans, tagit på mig den och känt att den måste jag ha! Enda möjligheten är att någon kvarsovande gäst har glömt den men då borde de väl ha saknat den när de kom hem och hört av sig? En grön sjal är inte heller min, den kan ju nån ha glömt, men hur är det med skorna som står längst in i garderoben? Är det någon som har gått barfota hem härifrån är hon välkommen att höra av sig....

I bland undrar jag om jag går i sömnen. Jag kanske är uppe och irrar på nätterna, det skulle ju kunna förklara att jag är så trött på morgnarna. Jag kanske smyger runt som en skugga hos grannarna i mörkret och plockar med mig sånt som hänger på klädstreck och står på förstutrappor utan att ha en susning om vad som hänt när jag vaknar. Eller också är det nån av grannarna som är uppe och irrar och lämpar av sitt överflöd här i skydd av nattmörkret, jag är ju rätt dålig på att låsa om mig på nätterna? 

Sen är det ju så att det mesta ändå är som korven och har två ändar och i andra änden på den här korven finns problemet att lika många saker som oförklarligt ramlar in i mitt liv, lika många ramlar ut också. Idag har jag letat efter en skruvmejsel jag hade i går, bilnycklarna jag också hade igår och en jacka jag hade förra vintern. Mitt hus är 24 m2, så det finns inte så många hörn sakerna skulle kunna försvinna i, om man så säger. Det borde också finnas 2 l mjölk i kylen för det köpte jag i går men det gör det inte. En kaka sån där riktigt svart choklad borde också finnas för den köpte jag också men där kan jag faktiskt tänka mig en naturlig förklaring......fast jag vet ju att jag bara tog en enda bit?

Det är kanske är det här som är det förunderliga i saken? Naturen strävar ju alltid efter jämvikt, det kanske är så att det som försvinner i mitt hem teleporterar sig och landar i nån annans stuga? Någonstans står någon annan och stirrar på en vinterjacka de inte känner igen med  en bilnyckel och en stor skruvmejsel i ena fickan. Någon annanstans irrar Gösta runt i bodar och förråd, olycklig och förvirrad, letandes efter sin splitter nya trappstege som han vet att han så noggrant ställde undan efter att ha plockat ner sommarens sista getingbo ur garaget. På en busshållplats i Flen står 2 l frusen mjölk......

Chokladen lastar jag däremot den illvillige under diskbänken för! Han har inte ens brytt sig om att dölja spåren efter sig för i soppåsen ligger minsann omslaget allra överst..... Antar att han ville ge igen för att jag släppte in rörmokaren med nya varmvattenberedaren där i fredags! 

Om diskbänkstroll och läckande burkar

 Dagarna är så korta att man knappt hinner få upp ögonen innan det är svart igen och det som nyss föll som regn kan helt plötsligt visa sig vara snö, vilket skulle vara helt ok om det vore nån gång i advent men nu är det bara början av november och inte alls läge för snöskottning och bilskrap på länge än. Det gäller att förhålla sig positiv och vara nöjd med att sysselsätta sig inne och oftast med allt lyse tänt eftersom dagarna är så bleka. En sån där blek innedag var det häromdagen och då kunde det ju passa bra att städa under diskbänken.

Alla hem har sina svarta hål, mitt är grottan under diskbänken. Om man sysslar med Feng shui så är hörnet rakt in från ytterdörren det som representerar rikedomen i ens liv, om det stämmer så är det lätt att räkna ut varför jag aldrig har några pengar! Där min guldgruva skulle vara  finns en repig diskbänksplåt belamrad med disk,och ett draperi som nödtorftigt döljer en överfull sophink. Ett avloppsrör, en härva värmekabel som någon borde tejpa fast på vattenledningen den skulle värma så att den kanske gjorde någon nytta, liksom en varmvattenberedare som tar upp all den plats jag skulle behöva för kastruller och pannor, de som nu hänger i taket och som alla längre än mina 1,60 slår skallen i. Ett par plastbackar som svämmar över av termosar och aluminiumfolie, säkert 6 flaskor diskmedel eftersom jag aldrig kommer ihåg om det är slut eller inte, när jag står där i affären, Fönsterputs, silverputs, kopparputs, skoputs, jag som aldrig putsar nåt? 3 rullar bakplåtspapper, bakar gör jag väl inte heller så ofta? En plastsked som jag inte alls känner igen, en oöppnad burk ärtsoppa, ena toffeln som försvann tidigt i somras......

Börjar bilden klarna? En djuphåla fylld av konstiga rör och kranar, en stor burk som ganska egensinnigt värmer varmvatten när den känner för det och struntar i det annars. Allt möjligt och omöjligt som påstås höra till ett välfungerande hushåll. Och nånstans allra längst där inne i mörkret en illvillig varelse som nattetid drar runt i huset och släpar hem stort som smått, plockar sopor ur hinken och strör ut dem på golvet därinne, smetar kladd på draperiet och luktar otvättat troll i största allmänhet. Kompis med möss, råttor och allehanda otäcka spindlar som han göder med snusk ur sophinken och sen skickar ut i mitt hus för att skapa oreda och förödelse.

Illvillig var just namnet. Som sagt gjorde jag ett ryck häromkvällen och rev ut allt som kreaturet lagrat upp där inne. 4 rullar hushållspapper, en svampkniv jag letat efter hela hösten, en hundkoppel till hunden som dog för snart 5 år sedan. En ficklampa! Upptäcker nånstans mitt i att det är blött där det helst ska vara torrt. Upptäcker att det blöta kommer från varmvattenberedaren. Ser att den illvillige på något sätt har lyckats peta hål någonstans i burken och att den läcker.

I våras tog jag min förra dust med diskbänkstrollet och för att göra det lite otrivsamt för honom så lade jag en bit ny plastmatta i det annars rätt muggiga utrymmet. Trodde att han skulle känna sig ovälkommen och dra vidare men jag borde ha vetat bättre, nu tackade han mig med att leda det läckande vattnet in under sagda matta där det nu är rejält blött för att inte säga plaskvått..... Ett gammalt trägolv som har sugit i sig rejält med fukt och nu står och bågnar i sponten. Om man var en ordentlig människa så skulle det helt klart vara läge att riva upp allt och göra om det från grunden. Men det är kallt ute och att ha ett gapande hål i köksgolvet i en vecka känns inte särskilt lockande.

Tänka positivt var det! Det är inte första gången det varit översvämning i detta kök och golvet under sagda diskbänk är redan så dåligt att det ändå måste göras om så det här gjorde väl kanske varken till eller från, det ska väl komma en sommar framöver då det kanske är lättare att leva med hål i huset. En tilltalad rörmokare lovar att byta burk och skulle kanske kunna komma i morgon eller kanske i början av nästa vecka eller kanske..... I ena hörnet, där trossbotten är som allra sämst finns det ett stort råtthål, nu fick jag användning av det, för där ser man att vattnet har runnit ut. Trollfan kanske inte gillar att bli blöt om fötterna och flyttar? Och det kanske är Feng shui på riktigt att ha rinnande vatten i rikedomshörnet? Vore ju bra med lite extra pengar så att jag har råd att betala rörmokaren...?

Som vi säger i Winterfell; Winter is coming!

Om mörker och dimmor

Jag avskyr att vakna i mörker. Inte för att jag är mörkrädd, för det är jag inte, men för att när det är svart så blir tillvaron ännu mer förvirrande än den redan är i ljust tillstånd. Vad är upp och vad är ner? Var är jag och om jag nu förstår att jag ligger i sängen så är nästa fråga om jag verkligen borde göra det eller om jag borde vara uppe och på väg till jobbet. Är det onsdag eller söndag? Och är det verkligen min egen säng jag ligger i eller har jag vaknat i nån annans som jag inte minns att jag lagt mig i?

Det finns ett slags tomrum där, precis mellan sovande och vaknande som är liksom ihåligt. Det finns ingenting ordentligt att hålla sig i och jag ligger där i mörkret och försöker vända mig hit och dit för att se om jag åtminstone kan hitta nåt fönster som kan ge mig lite orientering i rummet men eftersom det är lika svart ute som inne så går inte det heller. Att tända lampan känns oöverstigligt eftersom jag inte vet var den står. Täcket har snott ihop sig till en korv som inte längre värmer, men hur jag än sliter i det så vill det inte korva upp sig. Nere, mellan fötterna har jag en stor klump, är det katten som ligger där? I nästan en hel minut är jag i ett slags ingenmansland innan jag får grepp om rum och tid där i mörkret.

Att fylla 50 i min släkt innebär alltid grova skämt om att man nu är på döhalvan och att det är dags att börja fundera på att dödstäda vindar och skåp. Att fylla 60 innebär att man faktiskt, så smått börjar ta itu  med dödstädandet på riktigt, fast man kallar det nog hellre för feng shui eller grovstädning.  Förr kunde man glatt sitta och ruva på gammelfarmors porslinpotta och punchmuggarna från faster Ellen år efter år, trygg i förvissningen om att barnen skulle börja slåss om dyrgriparna så fort de slagit igen kistlocket om gamla mamma. Idag finns det väl inte en enda unge som är intresserad av punchmuggar och fotoalbum fulla med släktingar som ingen skrivit upp namnen på, så nu är det bara att röja förråd och lådor och sen se till att det finns en tydlig lapp i en låda där alla bankkontonummer står uppskrivna. Förmodligen är inget av allt det man gått och samlat på sig under livets gång  av intresse för någon annan och tillvaron har på något konstigt sätt gått från att under så många år  hela tiden bygga upp och ständigt vara på väg, till att försiktigt börja städa upp och runda av.

Inser att jag alldeles snart är en av de där människorna som man talar över huvudet på, eller som man tilltalar klämkäckt och med lite extra hög volym ifall hon skulle vara lomhörd. Den där tanten som aldrig får ner varorna i kassen så att allt packar ihop sig på bandet i kassan. Människan som drar samma gamla historia för tjugotredje gången och där man inte längre ens orkar låtsas att man lyssnar. Och sen kanske in i dimman, leva alla sina dagar i den där ihåligheten jag känner igen från mina stunder där i mörkret, är det här min säng, bor jag här, vad är det där för människa?

Och ändå njuter jag av att bli äldre, är det inte konstigt så säg? Att äntligen våga vara som jag är och inte söka bekräftelse hela tiden, att sluta bry sig om vad som anses lyckat och rätt och tillåtet och istället säga ja till det som bjuds och helt skamlöst ta för sig. Njuta av varje enskilt litet ögonblick istället för att oroa sig för morgondagen eftersom man äntligen, den hårda vägen, lärt sig att saker och ting oftast inte blir så djävliga som man inbillar sig. Och skulle de envisas med att ändå bli det så går också det över förr eller senare!

Den nya luftvärmepumpen går så tyst att jag knappast hör den, se där ytterligare en sak att glädjas åt! På frontpanelen sitter 3 små lampor och talar om att den gör sitt jobb som den ska, en blå en röd och en gul. I morse lyckades jag få syn på dem där i det kompakta mörkret och trodde i min förvirring först att det hade landat ett flygplan i sovrummet. Det kändes ganska skönt att inse att så inte var fallet. Men jag antar att jag kan börja använda dem som fyr i natten, åtminstone tills jag försvinner in i dimman på riktigt. 

Om bilar och hönsstjärtar

Gamla Bettan har varit hos sin doktor och fått lite TLC. Det är tur att hon får göra en sväng dit emellanåt för så värst mycket mer kärlek än så råkar hon inte ut för i vardagen ska jag säga. Ändå ställer hon upp i alla väder, inte en enda gång har hon svikit, eller jo... den där gången i Älmsta, fast det var ju den enda på 10 år så den tycker jag inte räknas.... Lite knarrig på morgnarna och det börjar hänga och slänga lite grejor här och där men herregud!!! Man kan ju börja med att se sig själv i spegeln så kan vi snacka om hänga och slänga sen....

Somligt vill man jättegärna skaffa sig och sen när man väl har lagt rabarber på det så vet man inte var det ska stå och sen hamnar det i en låda som borde köras till någon loppis om man bara kunde samla ihop sig så pass. Annat vet man inte riktigt varför man skaffade och sen blev det med tiden just det där som gör att vardagen tuffar på och som får en att hitta anledningar att låta den tuffa på en dag ytterligare. Mammas porslinsskål som hon alltid serverade rabarberkrämen i är en sån sak. Jag har ett par svarta höga skinnstövlar som är mjuka som handskar, de ska jag ha på mig på min begravning! Och sen är det Bettan, min 16 år gamla V70 som alltid tar mig från A till B och även till C om jag nu skulle våga åka så långt. Trogen som en gammal ardenner startar hon alltid snällt, tacksam för minsta hötapp låter hon mig lasta sig full med grovsopor och hönsmat, virke från Byggmax, ett pottskåp från loppisen. Drickabackar och bekantas hundar, upp med bakluckan bara och kasta in. Sommarens campingutrustning ligger fortfarande i en osorterad hög i gäststugan, bord, stolar och mattor, jättetältet och 40 kg tältpinnar, varje gång jag går förbi högen blir jag lika förundrad över att den faktiskt har fått rum i bilen!

Ska jag vara sanningsenlig så visst borde jag ha en mindre, nyare och definitivt bensinsnålare bil, hötappen jag skrev om  här ovan  var väl kanske att ta i åt fel håll. Den gamla damen är rätt törstig, skatten är dyr och bildoktorn är definitivt inte ansluten till  Försäkringskassan, men antingen amorterar man eller så reparerar man! Bilskruvaren har haft en precis likadan och han får något förklarat i blicken när vi kommer, ungefär som om han hade sprungit på någon gammal gymnasieförälskelse på stan. Det känns som att Bettan är i goda händer när hon är där. Den här gången var det nåt nytt konstigt knarr i bakändan som jag inte kände igen. Det gjorde inte den förälskade bilmekanikern heller men han hittade nån liten krans som jag inte ens visste att den fanns och definitivt inte att den var trasig men nu är den bytt i alla fall och jag är lite fattigare och Bettan knarrar vidare som om ingen alls hade varit och rotat i hennes innanmäte. Men hon verkar lite gladare, det är kanske skönt att få stå upphissad där inne på verkstan och för en gång skull vara i centrum för uppmärksamheten.

I 10 år har vi delat vardagen, Bettan och jag och jag hoppas hon hänger med länge till, trognare ressällskap får man leta efter. Tänkte mig att vi kunde åldras ihop, bli lite tröttare tillsammans och gnälligare, skabbiga på utsidan och fulla med goda minnen på insidan. Inte lämna hemmet utan bara sitta och tänka på allt vi skulle åka till om vi bara orkade. Mycket långt tillbaka i tiden så begravdes hövdingarna i sitt skepp, när vi sen är där så kanske jag kan få bli begravd i min Volvo? Med handskskinnsmjuka stövlarna på mig?

När jag snubblade ut i mörkret för att natta hönsen så var det tomt i hönsgården. I stället satt hela gänget uppflugna ovanpå utedelen till nya luftvärmepumpen och ville inte alls gå in i hönshuset. Jag förstår dem nästan, så intensivt som de tjejerna värper så måste de vara rejält sladdriga i stjärten. Då är det nog skönt med ljumma fläktar därbak!

Och här skulle jag förstås ha haft en bild på Bettan men hon är så otvättad så hon ville inte vara med på bild... blev en pion från i somras i stället!

Om mörker och grottor

Det är mörkt nu. Inte längre någon lugn skymning att stilla kura i eller sol som sakta och vackert glider ner bakom mångfärgade molnslöjor borta vid kyrkbyn, nej det är någon som hårdhänt och brutalt stänger en säck allt tidigare för var kväll och i den säcken försvinner skog, åker och äng för natten och mina få grannars utebelysningar lyser bara som små förskrämda gula prickar i allt det svarta. Alldeles innan tittar man ut och tänker att man måste gå ut och stänga åt hönsen och jaga in katten och innan man har samlat ihop sig är säcken ihopdragen och man får snubbla i becksvart mörker över stock och sten i nerförsbacken till hönshuset eftersom stora ficklampan alltid är någon annan stans. Dagarna krymper så snabbt att bara det kan göra en mörkrädd, i förra veckan var det ljust till halvsju, idag snubblade jag ut redan klockan sex och det var snudd på att jag hittade tillbaka in i huset igen efter att nattat höns och tuppar.

Jag har ingen lust när det är mörkt. Inte med nåt. Inte med att diska, inte med att göra inköpslista till i morgon. Inte lasta in vinterdäcken i gamla volvon.  Inte heller har jag lust att gå ut i tvättstugan och sätta upp den nya duschblandaren som nu legat på badrumsgolvet i en snart en månad. Där kan jag inte bara skylla på mörkret för när jag fick hem den var det fortfarande ganska ljust men jag har väldigt lång startsträcka för alla arbeten som har med vatten att göra och den blir inte mindre av att kvällarna blivit så här korta. Jag vill bara ligga i soffan under en filt och äta nåt riktigt kolhydratindränkt  och försöka förtränga att det kommer att bli ännu kortare dagar och ännu svartare innan det vänder om så där 2 månader.

Vi har helt klart missat en hel del under evolutionens gång. Vi äter för mycket och rör oss för lite, det har väl knappast undgått någon. Men jag tror också att vi gjorde bort oss när vi vände på året, vi är semesterlediga veckovis på sommaren när det är ljust och man orkar hur mycket som helst för att sen tokjobba i de mörkaste oxveckorna under vintern med crescendot under advent och jul!? All detta stök och stressande när själen bara vill ludda in sig i gosiga fleecefiltar och sitta bakom ett tänt doftljus och vegetera?

I tusentals år traskade vi runt hela somrarna och samlade  rötter och nötter i stora högar och torkade mammut eller vad vi nu fick tag i, för att sen, när mörkret föll, krypa in i grottan och rulla största stenen för ingången. Sen tror jag vi satt trygga och varma därinne vid en brasa och ljög ihop historier för varandra medan vi täljde fiskkrokar och sydde tossor av mammutskinnen. Mumsade lite nötter och sov lite middag. Gläntade lite på stenen då och då för att se om det möjligen började ljusna.

Så skulle jag vilja ha det också. Stanna i sängen hela dagen, gärna med någon trevlig människa, fördragna gardiner, fluffiga filtar, en kopp te, tända ljus. Glömma bort förkomna ficklampor, bilrutor som måste skrapas och julpynt som måste rivas fram och spridas ut över hemmet. Ha tid för en gångs skull att prata och lyssna på riktigt. Plocka i sig nån liten pralin då och då eller kanske sånt där knaprigt fröknäcke med valnötsost på. Kanske orka sy en liten tossa? Sen nån gång i mars hör vi takdropp och då vågar vi oss upp och gläntar på gardinen och låter oss förundras av det återvändande ljuset.....

Ja, ja. Disken lär inte gå någonstans. Det ligger en rätt skön luddfilt i TV-soffan. Man kan ju alltid låtsas att det är långt till jul! Duschblandaren kan nog ligga kvar på badrumsgolvet ett tag till, den är ju så j--la snygg så jag kan ju alltid låtsas att det är någon slags installation? Skylla på Ernst? Att det inte går att ställa in en behaglig vattentemperatur i den gamla är väl ändå ett världsligt problem....

Om villovägar och korvgrillning

Om man aldrig går vilse kommer man aldrig att se något nytt var det någon klok person som sa och det ligger det mycket i. I går lyckades jag och bästa skogskompisen gå vilse så att det skrek om det. Lite skämmigt är det, vi hade gett oss ut i ett naturvårdsområde med ordentligt skyltade stigar där vi gått massor av gånger förut och tillbringat många sköna eftermiddagar med brasa och kaffe vid sjökanten. Hur kan man gå vilse under sådana förhållanden?

Jodå, det gick hur bra som helst! För att utmana huvud och kropp gick vi för en gång skull leden åt andra hållet mot vad vi brukar och det blev det ju ungefär som att göra saker med vänsterhanden, på nåt vis bekant men samtidigt väldigt avigt..... Lägg därtill att vi, som vanligt var inbegripna i en livlig diskussion och vips! så hade vi hamnat i ett stenröse som var ovanligt rösigt, väldigt obekant och verkade ovanligt svårforcerat för att vara en snitslad led och sen var det kört. I en och en halv timme rasslade vi runt i kärr och moras, bara för att hamna i nya kärr och igenväxta snår. Med solen i söder och landsvägen i norr så borde det ju ha gått att trassla sig rätt förr eller senare men enkelt ska det då aldrig vara och någon illvillig avedonk  hade dessutom grävt djupa vattenfyllda diken kors och tvärs som effektivt hindrade oss att gå åt det håll vi emellanåt fick för oss var rätt.

Nu låter förstås det här som att vi varit någonstans i djupaste storskogen och jag önskar att jag skulle kunna säga att så var fallet men det vi pratar om är en liten smal skogsripa inklämd mellan en sjö och en grusväg, kanske någon halvannan kilometer lång. Borde inte vara någon som helst match att hitta ut ur?  Åtminstone inte för folk som är lite vakna och dessutom har en aning om vart de är på väg i livet?

Jag är sorgligt nog, i total avsaknad av lokalsinne. En del människor vaknar på morgonen och kan direkt peka ut var de har norr, jag är glad om jag hittar ut i köket. Stora parkeringsplatser är en mardröm för jag vet aldrig i vilken ända jag ställde bilen och förresten är det detsamma för går jag in i ett större köpcentrum så hittar jag inte ut. Främmande städer och flygplatser ska vi inte tala om, kartor i mobilen vänder jag upp och ner och då blir ju ingenting sig likt och gps-skärmen lyckas jag alltid peta till med någon tumme så att den helt plötsligt visar nåt gudsförgätet industriområde jag minst av allt vill hitta till. Och skulle jag mot all förmodan lyckas ta mig från A till B så ska jag ju sen ta mig från B till A och då är vi där med vänsterhanden igen.... Jag inser att om jag inte skärper till mig så kommer bästa skogskompisen att sluta följa med mig ut, och stanna hemma och dricka kaffet på verandan i stället och det blir väldigt tråkigt för hon är hemskt trevlig att ha med sig i skogen, åtminstone när hon slipper klafsa runt i kärr.

Nå, till sist hittade vi ut såpass att vi såg var vi var och då hittade vi in igen på rätt led och sen landade vi på favoritstället där vi eldade brasa och grillade korv och drack såar med kaffe. Solen sken, vattnet glittrade och det var så tyst att man hörde löven falla och för några timmar var livet så där bra som det bara kan vara när man landar någonstans med en mycket god vän och man dessutom har en välgrillad bratwurst i ena näven och en  mugg kaffe i den andra.

Och hur var det där med att se något nytt? Jo, mitt i vårt trasslande runt i tassemarkerna stoppades vi högt uppe på en höjd av ett 4 meter djupt dike med en fåra i botten, klädd med perfekt huggna stora stenblock, nu helt torrlagt trots högt vattenstånd i sjön.  Vem gjorde allt detta arbete och varför? Och framför allt just där? Det blir något att fundera över i vinter. Tänk om jag hade missat det!

Om blåst och bebisar

Ute viner den första höststormen och det knakar i knutarna i lilla huset. Svart som i en säck är det också och det finns inte den minsta möjlighet att tvivla på vart vi är på väg. Det står väl inte på förrän det är jul och jag inser att jag med åren börjar närma mig gammelfarmors inställning, att livet bara bestod av jul och midsommar och däremellan var det bara måndagar och fredagar.... Ett av stadens varuhus har redan börjat med lysande snögubbar och psykadeliska renar, själv är jag som vanligt inte riktigt med på banan och har inte ens lyckats få in trädgårdsdynorna i förrådet utan de ligger kvar i utemöbeln till feta kattens stora glädje. Det var ju sommar alldeles nyss, hallen är fortfarande full av sandaler, vita koftor och tunna jackor och det bär emot att tänka sig att det ska ner i lådor för att förpassas till vinden i väntan på nästa tillfälle. I växthuset mognar ännu tomater och paprika och hasseln vid knuten har fått vårkänslor och börjar skicka ut hängen bland de gulnande löven. Det känns på nåt sätt trösterikt att se att det är fler än jag som inte riktigt hänger med i årstidsväxlingarna!

Jag är glad att jag bor i ett hörn av världen där det finns fyra årstider och förutom när det blir alltför många tropiska nätter eller vecka efter vecka med -25 och frusna vattenledningar, så kan jag se tjusningen med de flesta olika vädertyper. Det är mera övergångarna från det ena tillståndet till det andra jag inte riktigt hänger med i. Sommar- och vinterkläder som ska fram eller tillbaka, spadar som ska letas fram i förråd på våren och sen rotas upp ur något snår som växt till sig ohämmat under sommaren för att pulas tillbaka in i samma förråd på hösten. Vinterdäcken som alltid hamnat längst in i skjulet bakom diverse möbler och gåbandet som ingen orkar använda. Snöslungan som ingen tänkte på att dra ut innan gräsklipparna åkte in.... De tidigare nämnda trädgårdsdynorna som alltid verkar ha förökat sig under sommaren och aldrig får plats där de låg förra vintern....

Nåt som jag aldrig blir klok på heller är detta med sommartid. Har aldrig förstått vitsen, det man vinner på gungorna  förlorar man väl på karusellerna och framför allt nu när klockorna ställs om på hösten så blir ju kvällarna ännu kortare, vem kan överhuvudtaget ha någon som helst glädje av det? Åtminstone tror jag att det är så det blir, minnesknepet andra använder för att komma ihåg åt vilket håll man ska vrida visarna har jag aldrig begripit mig på. Att använda trädgårdsmöblerna som referens fungerar inte här, ställer man fram möblerna i trädgården på våren eller ställer man tillbaka dem där de verkligen hör hemma, bland blommor och gräs? Dessutom står mina på verandan året om och åker varken fram eller tillbaka? Känner mig som en ko med rubbade mjölktider i minst 2 veckor efter tidsomställningen vartenda år.

Men höststorm och mörker till trots, idag blev min arbetskamrat mormor och helt plötsligt förvandlades arbetsdagen till den underbara berg-och-dalbana som livet ibland kan vara. Med hjälp av dagens teleteknik fick vi se en filmsnutt av det alldeles nytillkomna lilla underverket och det blev både skratt och gråt och kramar i mängder. Och nu sitter jag och än en gång i denna stora förundran över detta liv som alltid rullar på, no matter what, mörker och storm, röriga förråd och allmän förvirring till trots. Vad vi än ställer till, så  fortsätter barnen att födas och vi finns alla här för att ta emot dem med glädje och kärlek....

Om ändrade förhållanden och tid som flytt

5 år har gått sedan jag sist skrev här och det borde väl innebära att jag blivit 5 år äldre på kuppen men så kan det väl inte vara för då hade jag väl haft någon sorts uppfattning om vart tiden har tagit vägen och det har jag inte så förmodligen har jag inte åldrats ett endaste dugg. Korta stunder  kan jag bevara den illusionen, det är bara att tända mysbelysningen, låta glasögonen ligga kvar på soffbordet och så snegla lite över axeln när jag ser mig i spegeln, ja, ja, på långt håll och med svaga ögon så...!?

Sen är det väl ändå ganska likgiltigt om man ser ut som 58 eller 60 för livet är ändå som det är, vare sig man vill eller inte och det är bara att åka med. Här blev det lite omrört ett tag och från att ha haft familj och ett liv som ramlade på i en glad och trygg vardag så blev det andra förhållanden, inte minst märkbart när det blev dags att skriva julkorten och det helt plötsligt bara var mitt namn som stod där. Men, som en god vän sa, man vänjer sig vid allt utom hål på strumptån och nu har jag vant mig och börjar faktiskt se fördelarna med att för första gången i hela mitt liv leva helt själv. En rejäl oxfile räcker till middag i nästan 2 veckor, hummer och krabba kan förekomma ganska tätt då man inte behöver köpa mer än en. Eller också ger man f-n i matlagningen och äter kalla fiskbullar direkt ur burken, vem bryr sig?

Man kan också ligga i tv-soffan en hel söndag och köra såpa-maraton. Spela 80-talsrock på högsta volym och dansa i sovrummet kl 10 på kvällen. Låta symaskinen stå framme på matbordet tills man faktiskt är klar, om det så tar 14 dagar. Köpa nya kläder  utan att behöva förklara behovet fast garderoben knappt går att stänga, Ha hur mycket gipsänglar och torkade rosor och nipper som helst bara för att man vill. Eller slänga ut hela rasket och ha nåt Ernst-aktigt med grus på golvet och risknippen i hörnen (eller förresten; nej, inte Ernst....vill inte bli påmind om de där tårna...) Äta knäckebröd  i sängen, duscha i minst 30 minuter och göra slut på ALLT varmvatten, gå dit man vill, när man vill och med vem man vill eller låta bli om man inte vill gå alls!

Många fördelar alltså. Men förstås också en saknad av det som var, många år tillsammans med en då älskad människa som inte längre är tillgänglig och en rörig men härlig familj som gav mål och fokus åt livet. Man får försöka vila i tanken på att det ändå var mer än vad många har fått ut av sina liv....

Saknar sitt gamla liv gör också hönsen, vårens kycklingar har satts ihop med vuxna hönsen med stort kackel och rummel som följd och snälla gammeltuppen Farbror Olle har förvandlats till en hönsgårds-Hitler med utrotning som enda mål. Unga Tuppesnuppen är en hormonstinn tonåring och försöker sätta på gammelhönsen men har inte riktigt fattat galoppen utan kliver lika gärna på framifrån. Pinsamt tycker damerna och ger honom mera däng. Nu ligger han inklämd längst in i mörkaste redet och slickar sina sår eller vad tuppar nu gör... Det är inte lätt det där med kärlek...